Ett glamoröst ministermode – med kampanda / A glamorous minister fashion – with fighting spirit

In my English nutshell
The Swedish M-magasin is targeting "Mature Affluent Pioneering Persons". Now the magasin has used Women's International Day as a way of presenting women members of the Swedish government in a new way. Each lady was invited to express her most important women issue. Then the M-magasin equipped and styled the participants, creating "a glamorous minister fashion – with fighting spirit". Seven of the twelve women ministers agreed to participate. My thoughts wander to women pioneers who protested for decades against the fact that their look and their clothes were commented upon.

Amelia Adamos M-magasin är en märklig skapelse. Jag vet ty jag läser den. Det är den andra medlemmen av vår lilla tvåsamhetsfamilj som prenumererar på den. Tidskriften presenterar sig så här:

M-magasin står för
Möjligheter och Mappies
[Mature Afluent Pioneeering Persons].
På svenska ungefär:
Mogen Attraktiv Pionjär.

Inför Internationella Kvinnodagen den 8 mars ägnar M-magasin 8 sidor åt kvinnliga medlemmar av alliansregeringen. Detta presenteras på reportagets första uppslag så här:

Ministermodet
Det här vill vi kämpa för!
Inför Internationella Kvinnodagen lät vi sju svenska ministrar
välja sin viktigaste kvinnofråga. Sedan valde vi deras kläder. Tillsammans fick vi ett glamoröst ministermöte – med kampanda.

Förutom artikelförfattaren, Catharina Nordlund, presenteras stylist Lolo Murray, fotograf Elisabeth Ohlson Wallin samt "Hår Sacha/Sachajuan" och "Makup Lolo Murray & Tuilja Valén för Dior".

Mina tankar ilar direkt till protester som jag hörde under flera årtionden både från kvinnliga pionjärer i generationerna före min och från mina samtida som Eva Moberg. Dessa pionjärer protesterade mot att kvinnors frisyr och klädsel kommenterades i pressen, ofta utförligt, medan männen slapp den uppmärksamheten

På de första sex sidorna ställer de medverkande ministrarna upp med var sin skylt som visar vad varje medverkande anser vara viktigast. Det blir få ord, och de riskerar därmed att leda tanken i en annan riktning än vad skylthållaren tänkt.

Sista uppslaget ger emellertid varje minister utrymme för att säga något mer än vad som står på skylten. Då bör det kunna bli begripligt, till exempel, varför livet ska räddas just "på 50 000".

Skyltförenklingen slår extra hårt när budskapet drar tanken från själva problemet. "Stoppa mäns våld" låter som om våld bara utövas av män i tvåkönade relationer. Detta stämmer inte med verkligheten men har blivit ett dominerande slagord.


På samma sätt med skylten "Lika löner". Den leder tanken från den väsentliga orsaken till att kvinnor i genomsnitt har längre lön än män. Den är inte att de har olika lön för samma arbete. Orsaken är i allt väsentligt i att kvinnor fortfarande i långt större antal än män söker sig till yrken där lönerna är lägre.

På reportagets sista uppslag berättar M-magasin hur stylandet och fotograferandet har gått till. Sedan lägger varje deltagare fram sitt budskap. Två av dem tar för sig en halv manussida. Mest kortfattad är Birgitta Ohlsson som klarar sig på mindre än halva det utrymmet. Jag ger nu glimtar från sådant som jag själv vet något om.

"Att öronmärka fler pappamånader är nog den mest konkreta jämställdhetsreform vi kan göra i Sverige idag." Denna inställning är vanlig men den rymmer flera allvarliga problem.

Reformen innebär att Riksdagen inskränker friheten för föräldrar att själva fördela ledigheten. Det bör inte bekymra socialister men sådana är ju inte representerade i alliansregeringen.

Vad "fler pappamånader" främst gäller är att kvinnan i parförhållandet tvingas avstå från föräldraledighet – det är nämligen i allmänhet hon som uttnyttjar ledigheten nu. Sådan paternalism har alltid använts för att beröva kvinnor ansvar. Förr fick inte kvinnor arbeta i gruvor, nu ogillas det att de tar ut föräldraledighet mer än mannen. Kvinnan betraktas inte kunna ta ansvar – hon sitter i "en fälla".

En annan allvarlig invändning är att "fler pappamånader", och än mer beteckningen "individualisering" för samma sak, döljer något, nämligen att medborgarens frihet inskränks. Vi borde vara avskräckta från sådant av DDR och av George Orwells 1984. Tydligen måste de avskräckande exemplen fram igen.

Inskränkandet av friheten för föräldrar att fördela sin föräldraledighet motiveras inte bara med att få ut kvinnan tidigare på arbetsmarknaden. Det verkar också vara självklart för många att barnen bli mer jämställda själva som vuxna om de haft sin far hemma just i koltåldern. Länge var det så att små barn fick kolt i stället för könsskiljande kläder, och då talade man om koltåldern. Kanske dags införa den igen.

Att barn blir mer jämställda genom att ha sin far hemma just under småbarnstiden är emellertid bara önsketänkande. Det pågår en livaktig forskning som visar allt tydligare att barns utveckling styrs av "fönster" som öppnas för olika färdigheter – och som för övrigt inte öppnas i samma takt hos flickor och pojkar. Inga studier har gjorts som visar att kontakten far/barn är särskilt viktig just under den tid som täcks av föräldraledigheten. Det kan mycket väl visa sig att den kontakten är ännu viktigare i ett senare skede.

Så till en annan förenkling. "Den långsiktiga lösningen är att få män att sluta slå. Vi måste utveckla metoder som fungerar effektivt mot våldsutövande män." Jag växte upp under en tid då kvinnor frikostigt utdelade starka örfilar mot barn så länge de inte kunde slå tillbaka. För mig är inte våldsproblemet så enkelt att det kan lösas genom att utveckla metoder bara för ett av könen.

Statistiken för våld i parrelationer talar sitt tydliga språk. Våld uppstår inte bara när paret består av kvinna/man, det uppstår även när paret är man/man eller kvinna/kvinna. När paret består av kvinna/man, är mannen i majoritet som utövare men kvinnan som utövare är tyvärr en stor minoritet.

Att utveckla metoder mot våldsutövande män är emellertid en god början, inte minst om sådana män underkastas kognitiv behandling. Den tanken har märkligt nog mött motstånd från en del feminister.

Nu till det som jag upplever vara den stora sensationen med M-tidningens reportage:

Ingen av ministrarna nämner en gigantisk samhällsförändring som ägt rum under deras livstid.

De som tycker om att uttrycka sig akademiskt kan kalla förändringen ett paradigmskifte. Ännu när ministrarna växte upp, var kvinnan i underläge på praktiskt taget alla fronter. Idag är situationen den omvända.

Vår högt syftande skola, som började gälla från och med årskull 1950, har i praktiken åstadkommit en ytterligt hård könsdiskriminering trots sitt ständiga undervisande i jämställdhet.

Pojkarna misslyckas i allt större skaror. Omkring 500 skolor antänds varje år av f d elever, nästan alltid av manligt kön. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga män. Antalet utslagna män ökar. Flickorna går vidare från skolan och dominerar nu på alla universitetslinjer utom en. Samtidigt krävs akademisk examen för allt fler arbeten.

Trots detta fortsätter alla program och all politik som särskilt gynnar kvinnor framför män och som står öppna bara för kvinnor att rulla på som om förändringen inte har ägt rum.

Tillbaka till M-magasin! Alla kläder och accessoarer som burits av ministrarna under fotograferingen är noggrant specificerade. Varje kvinna som vill klä sig och pynta sig som en fotograferad minister kan alltså göra det.

När jag läste det, gick mina tankar till de fem ministrarna som inte deltog.

Eva Björling, Lena Ek, Catharina Elmsäter-Svärd, Hillevi Engström och Anna-Karin Hatt har gått miste om att delta i "ett glamoröst ministermode – med kampanda". Kommer det under åren framöver och i valrörelsen att visa sig vara en nackdel?