In my English nutshellPK in the illustration refers to "politiskt korrekt" (politically correct). Maria Sveland, a Swedish author who became well known when she had published "Bitterfittan" (The Bitter Cunt), has reacted strongly against feminism being accused of politically correctness and descibed criticism against feminism as akin to Nazism. I comment on this accusations.
Sedan Maria Sveland för fem år sedan publicerade sin bok Bitterfittan, har hon ofta återkommit i kulturdebatten och blivit en person som många hänvisat till i fråga om jämställdhet. Nu har hon återkommit med en artikel som har rubriken:
Hatet som gör mig politiskt deprimerad
Artikeln ägnades ett helt uppslag den 8 februari i Dagens Nyheter. Rubriken, liksom artikelns illustration som jag återgivit här ovan, är en reaktion på termen politiskt korrekt. Om den skriver hon mot slutet av artikeln detta:
>>Användandet av begreppet ”politiskt korrekt” underminerar all slags politiskt patos eftersom det insinuerar att du bara slänger dig med dina åsikter som ett slags accessoar, inte för att du på riktigt är engagerad. Det är ett effektivt sätt att få tyst på debatter. Och som av en händelse är det ett begrepp som nästan uteslutande används på och om så kallade vänstermänniskor och feminister. Nästan aldrig om människor med konservativ politisk åskådning.<<
Det finns mycket i hennes artikel som är värt att kommentera. Bland annat sätter hon beteckningen "extremister" på bloggare som arbetar för konsekvent jämställdhet och nämner bland dem Pär Ström. Han svarade emellertid med en artikel publicerades i DN den 10 februari under titeln:
Artikeln ägnades ett helt uppslag den 8 februari i Dagens Nyheter. Rubriken, liksom artikelns illustration som jag återgivit här ovan, är en reaktion på termen politiskt korrekt. Om den skriver hon mot slutet av artikeln detta:
>>Användandet av begreppet ”politiskt korrekt” underminerar all slags politiskt patos eftersom det insinuerar att du bara slänger dig med dina åsikter som ett slags accessoar, inte för att du på riktigt är engagerad. Det är ett effektivt sätt att få tyst på debatter. Och som av en händelse är det ett begrepp som nästan uteslutande används på och om så kallade vänstermänniskor och feminister. Nästan aldrig om människor med konservativ politisk åskådning.<<
Det finns mycket i hennes artikel som är värt att kommentera. Bland annat sätter hon beteckningen "extremister" på bloggare som arbetar för konsekvent jämställdhet och nämner bland dem Pär Ström. Han svarade emellertid med en artikel publicerades i DN den 10 februari under titeln:
Feministerna har inte kunnat hantera sin framgång
Att Pär Ström anfölls förvånar mig inte. Jag har bland en del feminister mött ett glödande hat mot honom trots att han aldrig gör något annat än kräver konsekvent jämställdhet, dvs kräver att alla åtgärder avskaffas som syftar till att särskilt gynna det ena könet framför det andra.
Det finns mycket att kommentera i Maria Svelands artikel, inte minst hennes sätt att beteckna kritik av feminism som antifeminism och att koppla den samman med nazism. De kommentarerna får emellertid anstå till ett annat tillfälle, kanske ett annat forum. Här nöjer jag mig med att kommentera hennes aversion mot begreppet ¨politiskt korrekt" och mot att det nästan uteslutande används om "vänstermänniskor och feminister".
När hon gör så, tycks hon vara omedveten om att en sådan bok som Bitterfittan inte skulle ha lyft författaren till kulturens parnass i alla tidsåldrar. Den kom ut i en tid då det var "politiskt korrekt" att reagera på det sättet boken visar.
Att "politiskt korrekt" används om "vänstermänniskor" hänger till en del samman med hur karriärmöjligheterna för samhällsinriktade personer blev under socialdemokraternas långa regeringsinnehav. Med de intressen jag odlar och de värderingar som driver mig blev jag under mina förvärvsarbetande årtionden flera gånger rådd att "skaffa partibok". Då skulle jag kunna avancera!
Nu är det emellertid så, väl visat genom studier av partisympatier i massmedia, särskilt kulturfältet, att vänstertänkande människor är i majoritet där. I den situationen kan det alltså löna sig att framföra "politiskt korrekta" tankar för alla de människor som vill märkas. Alla som kallar sig "feminist" brinner inte för feminism och hatar "antifeminism" lika intensivt som Maria Sveland gör.
Jämställdhet har engagerat mig ända sedan 1930-talet, och vad jag iakttagit och tänkt om arbetet för jämställdhet finns i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Det är med den bakgrunden jag iakttagit feminismens utveckling och nu kommenterar Maria Svelands påståenden om "antifeminismen".
Jag kan inte se annat än att det nu länge varit "politiskt korrekt" att kalla sig feminist och att därmed se kvinnan som offer för olika "kvinnofällor". Det tänkandet leder till att åtgärder för jämställdhet i praktiken går längs två linjer. Den ena är att befria kvinnan från ansvar; i en kvinnofälla kan hon ju inte tänka klart. Den andra linjen innebär program som särskilt gynnar kvinnor och som står öppna bara för dem.
Ett färskt och intressant exempel på detta tänkande har lämnas av Stefan Löfven som jag beundrar för att han vågat ta sakligt riktiga beslut motiverade av metallarnas långsiktiga intressen. Han har emellertid också motverkat LOs försök att finna metoder för att höja lönerna för Kommunals medlemmar, bland vilka ju finns många fler lågavlönade än hos Metall.
Men som nytillträdd S-ordförande har Stefan Löfven talat om "diskrimineringen" av kvinnorna i stället för det många gånger större problemet att de flesta kvinnor finns i låglöneyrken. Han har dessutom sagt:
Detta ser jag som ett exempel på ett politiskt korrekt uttalande. Det placerar Stefan Löfven i ett stort sällskap. Massor av människor är ivriga att visa hur väl de stämmer med de för tiden gällande idealen.
Ett komiskt exempel uppstod hos Skavlan den 10 februari. Gäster då var Mona Sahlin, Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre, Jason Diaktité känd som Timbuktu samt John Gray som 1992 publicerade Men are from Mars, Women are from Venus och som driver kurser och rådgivning i samlevnad.
Som vanligt lyckades Skavlan locka fram mycket intressant ur gästerna. Jonas Gahr Støre , som medverkade efter Mona Sahlin, presenterade Skavlan med dessa ord:
Gahr Støre framhöll att det var hans hustru som sagt detta men höll i stort sett med om det. På frågan om hur han lyckades så väl i internationell diplomati blev svaret dialog. Då gäller det att lyssna och att få motparten att känna att han själv lyssnar.
Att Pär Ström anfölls förvånar mig inte. Jag har bland en del feminister mött ett glödande hat mot honom trots att han aldrig gör något annat än kräver konsekvent jämställdhet, dvs kräver att alla åtgärder avskaffas som syftar till att särskilt gynna det ena könet framför det andra.
Det finns mycket att kommentera i Maria Svelands artikel, inte minst hennes sätt att beteckna kritik av feminism som antifeminism och att koppla den samman med nazism. De kommentarerna får emellertid anstå till ett annat tillfälle, kanske ett annat forum. Här nöjer jag mig med att kommentera hennes aversion mot begreppet ¨politiskt korrekt" och mot att det nästan uteslutande används om "vänstermänniskor och feminister".
När hon gör så, tycks hon vara omedveten om att en sådan bok som Bitterfittan inte skulle ha lyft författaren till kulturens parnass i alla tidsåldrar. Den kom ut i en tid då det var "politiskt korrekt" att reagera på det sättet boken visar.
Att "politiskt korrekt" används om "vänstermänniskor" hänger till en del samman med hur karriärmöjligheterna för samhällsinriktade personer blev under socialdemokraternas långa regeringsinnehav. Med de intressen jag odlar och de värderingar som driver mig blev jag under mina förvärvsarbetande årtionden flera gånger rådd att "skaffa partibok". Då skulle jag kunna avancera!
Nu är det emellertid så, väl visat genom studier av partisympatier i massmedia, särskilt kulturfältet, att vänstertänkande människor är i majoritet där. I den situationen kan det alltså löna sig att framföra "politiskt korrekta" tankar för alla de människor som vill märkas. Alla som kallar sig "feminist" brinner inte för feminism och hatar "antifeminism" lika intensivt som Maria Sveland gör.
Jämställdhet har engagerat mig ända sedan 1930-talet, och vad jag iakttagit och tänkt om arbetet för jämställdhet finns i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Det är med den bakgrunden jag iakttagit feminismens utveckling och nu kommenterar Maria Svelands påståenden om "antifeminismen".
Jag kan inte se annat än att det nu länge varit "politiskt korrekt" att kalla sig feminist och att därmed se kvinnan som offer för olika "kvinnofällor". Det tänkandet leder till att åtgärder för jämställdhet i praktiken går längs två linjer. Den ena är att befria kvinnan från ansvar; i en kvinnofälla kan hon ju inte tänka klart. Den andra linjen innebär program som särskilt gynnar kvinnor och som står öppna bara för dem.
Ett färskt och intressant exempel på detta tänkande har lämnas av Stefan Löfven som jag beundrar för att han vågat ta sakligt riktiga beslut motiverade av metallarnas långsiktiga intressen. Han har emellertid också motverkat LOs försök att finna metoder för att höja lönerna för Kommunals medlemmar, bland vilka ju finns många fler lågavlönade än hos Metall.
Men som nytillträdd S-ordförande har Stefan Löfven talat om "diskrimineringen" av kvinnorna i stället för det många gånger större problemet att de flesta kvinnor finns i låglöneyrken. Han har dessutom sagt:
"Jag är övertygad feminist, punkt slut".
Detta ser jag som ett exempel på ett politiskt korrekt uttalande. Det placerar Stefan Löfven i ett stort sällskap. Massor av människor är ivriga att visa hur väl de stämmer med de för tiden gällande idealen.
Ett komiskt exempel uppstod hos Skavlan den 10 februari. Gäster då var Mona Sahlin, Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre, Jason Diaktité känd som Timbuktu samt John Gray som 1992 publicerade Men are from Mars, Women are from Venus och som driver kurser och rådgivning i samlevnad.
Som vanligt lyckades Skavlan locka fram mycket intressant ur gästerna. Jonas Gahr Støre , som medverkade efter Mona Sahlin, presenterade Skavlan med dessa ord:
Men här har vi en socialdemokrat som hellre talar med kvinnor än män.
Gahr Støre framhöll att det var hans hustru som sagt detta men höll i stort sett med om det. På frågan om hur han lyckades så väl i internationell diplomati blev svaret dialog. Då gäller det att lyssna och att få motparten att känna att han själv lyssnar.
Alla de övriga var inne på det spåret om än inte lika uttryckligt. In trädde så John Gray. Han gick direkt in på sin huvudtes: att mannen måste lära sig förstå kvinnan och att kvinnan måste lära sig förstå mannen. Han utgår alltså från att kvinnor och män har olikheter som det är bäst att begripa. Eftersom Jonas Gahr Støre bekräftat att han hade lättare tala med kvinnor, måste även han anse att det finns skillnader.
Utan att förstå den andres sätt att känna och reagera blir det friktion. För mig, född på 1920-talet, är detta inget nytt. Jag fick under uppväxten höra att vi pojkar inte fick behandla flickorna som vi behandlade varandra. Vi fick lära oss förstå att flickor kunde vara annorlunda och att det måste respekteras. Flickorna fick höra detsamma om oss.
Gray fick tillfälle att fortsätta med poängen: när det kärvar mellan man och kvinna i ett par idag och båda är okunniga om olikheter, börjar de uppfattade situationen som om det är ett fel på partnern. I min egen bok finns flera sådana iakttagelser.
Men nu blev det ingen dialog om det ämnet! Alla de övriga gästerna och Skavlan själv måste nämligen skynda sig att berätta hur jämställt de själva levde hemma. Någon insikt om skillnader mellan män och kvinnor visade de inte, inte ens Jonas Gahr Støre.
Jag hoppas Maria Sveland såg det programmet. Deltagarna, alla framskjutna människor med olika bakgrund, vände sig alla mot tanken att människor kan ha nytta och glädje av bli medvetna om könsskillnader som faktiskt finns. Detta råkar idag vara politiskt korrekt.
