Denna dag ägnar Svenska Dagbladets IDAG-redaktion ett reportage på nästan ett helt uppslag åt en fascinerande tidsmarkör. Det sker i serien VÅGA FÖDA
Reportaget handlar om den RÄDSLA som en blivande far kan känna inför förlossningen. Det är nu självklart, även för honom, att han skall vara med för att stödja sin födande kvinna. Han är emellertid rädd för att han skall bli en belastning i stället för ett stöd – och för att hans rädsla skall skrämma upp kvinnan.
Då anlitar han en "DOULA" som han t ex hittar på www.doula.nu och betalar från 3 500 kr och uppåt. Ordet och begreppet är lånat från Grekland. Från början betydde det en erfaren kvinna som stödjer kvinnan under förlossningen. I Sverige anlitas hon även för "att coucha mannen till att stödja mamman".
Reportaget är en tidsmarkör på flera sätt. När doulan lyckats lugna mannen i reportaget, om talas han som "coach" som "vågade kliva in och ta för sig".
Ett uttalande av "profylaxledaren och doulan Fanny Falkman" fastnar jag för:
"Fokus borde lyftas från partnerns obligatoriska närvaro till frågan om vem eller vilka som kan ge bästa möjliga stöd till mamman när hon föder."
När jag läst det, mejlade jag bifogade tidsmarkör från 1950-talet till IDAG-redaktionen:
Med anledning av den utmärkta artikeln
'Extra stöd satte stopp för Mats rädsla'
bidrar jag gärna med denna tidsbild:
Vårt första barn föddes 1950 på Allmänna BB i Stockholm. Vi insisterade på att jag skulle vara närvarande. Absolut Nej!
Jag framhöll att jag förlöst bl a en sugga som vid tidigare förlossningar bitit eller legat ihjäl flera av sina nyfödda. Jag hade hållit henne lugn, och tolv griskultingar överlevde.
Detta goda sakargument uppfattades som ett skämt. Det var uteslutet att fadern skulle vara närvarande vid förlossningen!
Nästa barn födde fem år senare. Då fick fadern vara närvarande. Jag tog tacksam tillfället att stödja min hustru men framhöll att mannen som stöd inte passar alla födande kvinnor. Flera föderskor föredrar säkert en erfaren väninna eller syster eller sin mor framför en okunnig karl.
Det goda sakargumentet uppfattades som ett skämt. Det var uteslutet att någon annan och mer erfaren än fadern skulle vara närvarande vid förlossningen.
Så småningom blev det en självklarhet att fadern skulle vara med, oavsett hur olämlig eller rädd han var.
Det är märkligt hur snabbt tidsandan kan byta den ena tvärsäkra ståndpunkten mot den andra!
Göran C-O Claesson
onsdag 28 maj 2008
söndag 18 maj 2008
Vittnesmål om jämställdhet
2007 började jag amputera familjelivet ur manuskriptet om min fars ovanliga liv, "Från livbåt till flytande palats". och använda det för en ny bok. Min far var en älskad gäst när han var hemma, och sådana får makt bara om de mycket bestämt tar den. De gjorde inte han. Tvärtom lät han hela sin lön gå till henne, lät henne sköta allt och tog bara ut fickpengar för egen del.
Jag växte alltså upp i ett matriarkat, och min mor satte en ära i att tillämpa moderna idéer. Hon ville t ex göra sina pojkar "mer som flickor".
Matriarkatet var inte den enda som gav mig en ovanlig utsiktspunkt när jag växte upp. Som ordblind och med andra avvikelser från majoriteten tvingades jag lära mig mycket i en annan takt och på ett annat sätt än de övriga. Jag hamnade som regel utanför pojkflocken och tydde mig till de vuxna. De spionerade jag på ordentligt eftersom jag tyckte de var intressantare än mina barnsliga jämnåriga.
Hunnen upp i tonåren förstod jag att det bland vanligt folk fanns föreställningar att kvinnor inte dög till det ena eller andra, just sådant som kvinnor skötte utmärkt. I gymnasiet skrev jag uppsatser om kvinnors villkor, och när jag valts till ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959, tog jag jämstställdhet som min profilfråga och fick en tid gott genomslag.
Det jag satte igång med 2007 var att skildra mina iakttagelser under ett långt liv av attityder mot kvinnor, mot män och mot jämställdhet. Jag har velat skildra iakttagelser och de funderingar dessa väckte just när jag gjorde dem. De flesta av kapitlen börjar med mitt tidigaste intryck av ett ämne och följer sedan det ämnet så långt jag följt det, ofta ända till nutid. Så här inleds t ex ett av kapitlen:
"Skrivmaskinen i Gripsholms befälsmäss lockade mig. Jag satte papper i valsen och försökte skriva. Då gjorde jag en fantastisk upptäckt: bokstäverna, som oftast kom i fel ordning på papperet när jag skrev dem för hand, de kom nästan alltid i rätt ordning när jag slog dem på tangenterna. Därmed tog jag mig vid tio års ålder in i bokstävernas värld på allvar, och nu blev jag en intensivt skrivande och läsande gosse.
De första jag hade sett skriva maskin var min far och hans kolleger. Jag knogade på, och efter några år lärde jag mig skriva med alla fingrarna genom att följa anvisningar som följde med en skrivmaskin. . ."
Kapitlet fortsätter med att jag skildrar hur maskinskrivandet i världen utanför amerikabåtarna var ett "kvinnogöra" ännu i flera årtionden. Det avslutas med hur ordbehandlingen välte spelbordet, Jag var ensam man på första ordbehandlingskursen men snart hade den nya tekniken ändrat könsordningen på kontoret radikalt. När direktörer slår på tangenter, kan ju inte det vara ett kvinnogöra!
I min barndom betydde kvinnor mycket som föredömen. Det blev då omöjligt för mig att uppfatta kvinnor som underlägsna. Kunde de rent av bli bättre än män när de fått samma makt? Kunde kvinnliga ledare de blir mer öppna än männen för nya idéer? Kunde kvinnliga experter bli mindre avvisande än männen mot ny kunskap som talar mot den de själva har? Jag gjorde iakttagelser för att få svar på sådana frågor.
"Vittnesmål om jämställdhet" är en arbetstitel. Slutlig titel får sättas när manuskriptet är klart. Under tiden är jag mycket tacksam för kontakt med alla som är intresserade av jämställdhet. Jag ställer gärna upp för att berätta om projektet och lyssna till synpunkter på de iakttagelser jag gjort och tankarna de väckt.
Jag växte alltså upp i ett matriarkat, och min mor satte en ära i att tillämpa moderna idéer. Hon ville t ex göra sina pojkar "mer som flickor".
Matriarkatet var inte den enda som gav mig en ovanlig utsiktspunkt när jag växte upp. Som ordblind och med andra avvikelser från majoriteten tvingades jag lära mig mycket i en annan takt och på ett annat sätt än de övriga. Jag hamnade som regel utanför pojkflocken och tydde mig till de vuxna. De spionerade jag på ordentligt eftersom jag tyckte de var intressantare än mina barnsliga jämnåriga.
Hunnen upp i tonåren förstod jag att det bland vanligt folk fanns föreställningar att kvinnor inte dög till det ena eller andra, just sådant som kvinnor skötte utmärkt. I gymnasiet skrev jag uppsatser om kvinnors villkor, och när jag valts till ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959, tog jag jämstställdhet som min profilfråga och fick en tid gott genomslag.
Det jag satte igång med 2007 var att skildra mina iakttagelser under ett långt liv av attityder mot kvinnor, mot män och mot jämställdhet. Jag har velat skildra iakttagelser och de funderingar dessa väckte just när jag gjorde dem. De flesta av kapitlen börjar med mitt tidigaste intryck av ett ämne och följer sedan det ämnet så långt jag följt det, ofta ända till nutid. Så här inleds t ex ett av kapitlen:
"Skrivmaskinen i Gripsholms befälsmäss lockade mig. Jag satte papper i valsen och försökte skriva. Då gjorde jag en fantastisk upptäckt: bokstäverna, som oftast kom i fel ordning på papperet när jag skrev dem för hand, de kom nästan alltid i rätt ordning när jag slog dem på tangenterna. Därmed tog jag mig vid tio års ålder in i bokstävernas värld på allvar, och nu blev jag en intensivt skrivande och läsande gosse.
De första jag hade sett skriva maskin var min far och hans kolleger. Jag knogade på, och efter några år lärde jag mig skriva med alla fingrarna genom att följa anvisningar som följde med en skrivmaskin. . ."
Kapitlet fortsätter med att jag skildrar hur maskinskrivandet i världen utanför amerikabåtarna var ett "kvinnogöra" ännu i flera årtionden. Det avslutas med hur ordbehandlingen välte spelbordet, Jag var ensam man på första ordbehandlingskursen men snart hade den nya tekniken ändrat könsordningen på kontoret radikalt. När direktörer slår på tangenter, kan ju inte det vara ett kvinnogöra!
I min barndom betydde kvinnor mycket som föredömen. Det blev då omöjligt för mig att uppfatta kvinnor som underlägsna. Kunde de rent av bli bättre än män när de fått samma makt? Kunde kvinnliga ledare de blir mer öppna än männen för nya idéer? Kunde kvinnliga experter bli mindre avvisande än männen mot ny kunskap som talar mot den de själva har? Jag gjorde iakttagelser för att få svar på sådana frågor.
"Vittnesmål om jämställdhet" är en arbetstitel. Slutlig titel får sättas när manuskriptet är klart. Under tiden är jag mycket tacksam för kontakt med alla som är intresserade av jämställdhet. Jag ställer gärna upp för att berätta om projektet och lyssna till synpunkter på de iakttagelser jag gjort och tankarna de väckt.
Från livbåt till flytande palats
2003 var jag klar med manuskriptet till en bok om min fars ovanligt sjömansöde: "Från livbåt till flytande palats". Det ovanliga var att min far överlevt tre torpederingar i brittiska vatten som ung sjöman, var med om Svenska Amerika Liniens övergång från utvandrar- till kryssningspassagerare som ung styrman samt utväxlade krigsfångar – sårade, sjuka och vansinniga – och internerade under andra världskriget om seniorstyrman och till slut befälhavare.
Skildringen gällde sjölivet och sjömannens samspel med familj och samhälle. Samspelet var i just det här fallet extra intressant eftersom den gällde så aparta detaljer som att sjömannen hade kontakt med Alexandra Kollontay samma år som en av hans släktingar och två kolleger till denne försökte tysta Torgny Segerstedt.
Förlag som visade intresse för att publicera manuskriptet ville dock bara ta krigskapitlen eller i varje fall utelämna "det privata". Så jag funderade på att amputera de delarna. Det var mig emellertid emot eftersom jag gärna ville visa landkrabbor vilket liv en sjöman kan ha hos sin familj och sitt land. Så jag väntade med att gripa skalpellen.
Det som gav mig tålamodet var i hög grad http://salship.se där jag förde in glimtar ur manuskriptet och materialet. Till den sajten söker sig nämligen forskare i flera länder som vill skildra "Mercy Ships" och annan krigstrafik. Vi har ofta kunnat hjälpa varandra genom att gräva åt varandra i våra egna länders arkiv. Så åren gick.
2007 grep jag emellertid skalpellen för att amputera "det privata" i manuskriptet om sjömannens ovanliga liv. Det känns i själen – illa! Då slår det mig: detta som är det privata i en bok om min far är också en skildring av min uppväxt i ett matriarkat. Så jag började snitta och avskilja.
En vacker dag, när boken om min uppväxt i ett matriarkat blivit färdig, hoppas jag att "Från livbåt till flytande palats" skall kunna göras lockande till och med för ett förlag.
Skildringen gällde sjölivet och sjömannens samspel med familj och samhälle. Samspelet var i just det här fallet extra intressant eftersom den gällde så aparta detaljer som att sjömannen hade kontakt med Alexandra Kollontay samma år som en av hans släktingar och två kolleger till denne försökte tysta Torgny Segerstedt.
Förlag som visade intresse för att publicera manuskriptet ville dock bara ta krigskapitlen eller i varje fall utelämna "det privata". Så jag funderade på att amputera de delarna. Det var mig emellertid emot eftersom jag gärna ville visa landkrabbor vilket liv en sjöman kan ha hos sin familj och sitt land. Så jag väntade med att gripa skalpellen.
Det som gav mig tålamodet var i hög grad http://salship.se där jag förde in glimtar ur manuskriptet och materialet. Till den sajten söker sig nämligen forskare i flera länder som vill skildra "Mercy Ships" och annan krigstrafik. Vi har ofta kunnat hjälpa varandra genom att gräva åt varandra i våra egna länders arkiv. Så åren gick.
2007 grep jag emellertid skalpellen för att amputera "det privata" i manuskriptet om sjömannens ovanliga liv. Det känns i själen – illa! Då slår det mig: detta som är det privata i en bok om min far är också en skildring av min uppväxt i ett matriarkat. Så jag började snitta och avskilja.
En vacker dag, när boken om min uppväxt i ett matriarkat blivit färdig, hoppas jag att "Från livbåt till flytande palats" skall kunna göras lockande till och med för ett förlag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)