söndag 20 september 2015

En grundbult i arbetet för integration

Det här är mitt tredje inlägg i frågan om flyktingar och integration. tre inlägg i följd, läs den första först. Den fördes in här den 18 september, utlöst av ett danskt-svenskt teveprogram kvällen innan.

En av de saker programmet visade är att det finns rädsla för att släppa in många flyktingar på en gång – och visst finns det skäl för den rädslan. En del av dem som kommit förut, eller vilkas föräldrar gjort det, har utvecklats till sabotörer av vårt demokratiska samhälle, till och med blivit krigare i IS. 

Integrationen av dessa unga, de flesta män, har alltså misslyckats. Integrationen måste förbättras, och då finns det ett bekymmer, en attityd som inte är ovanlig i Sverige, inte minst inom några politiska partier. 

Attityden uppstår hos en del bland människorna som verkligen vill väl. Attityden kan då fungera som en tankfälla och hindra individen från att koncentrera sig på åtgärder som troligast främjar integration. I stället väljer individen omedvetet att ta en ställning som visar godhet och plats bland de goda.  

En springande punkt i arbete för integration måste emellertid vara att locka, förmå och rusta invandraren att själv arbeta för sin integration. Första steget är då att visa hur vårt demokratiska samhälle är. 

Därmed måste varje invandrare på tidigast möjliga stadium lära sig vad som förväntas och vad som inte tolereras. De flesta flyktingar har inget problem med detta. De har flytt från fundamentalistiskt förryckta samhällen eller från krig som utnyttjar fundamentalism. Men en del kan tro att ett demokratiskt samhälle tolererar vad som helst.

Undervisning därför nödvändig om sådant som kan vara överraskande för en del, till exempel att alla barn måste lära sig simma, flickor och pojkar tillsammans, att ingen får gifta sig före 18 års ålder, att giftermål inte beslutas av familjen utan av de två individerna samt att även kvinnan förväntas förvärvsarbeta. 

Vidare bör alla få reda på att religionsfriheten här inte innebär att värvning för IS är tillåten och att fundamentalistisk hets mot demokratin blir skarpt granskad i media och hålls under uppsikt av statens säkerhetsansvariga. 

Alla som kommer och vill stanna här bör få veta hur tidigare invandrare har bidragit till att utveckla detta land. Men flyktingar måste först få tillfälle att hämta andan. Det tar tid att komma ur flykttänkande och gå över till "reda mig här-tänkande". 

Men fler vill fly hit. Vi måste öppna en laglig väg för dem! Det är grovt hyckleri att förfasas över flyktingsmugglare men samtidigt ha kvar ordningen som gör att de anlitas. 


Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

lördag 19 september 2015

Flyktingar, integration – Sverige mer än stat och kommun


Mitt liv började i det land som Marquis Childs gjorde berömt 1936 genom sin bok Sweden the Middle Way. Det var ett land där överheten inte var största arbetsgivare utan stimulerade sina medborgare att själva ta ansvar och "förkovra sig".

Ännu i min barndom var ingångslönerna låga så att fler fick en möjlighet att genom arbete visa vad de gick för. Människor kunde utan vidare hyra ut delar av sin bostad. De som hade låga löner eller fick låga inkomster från sitt hantverk betalade ingen skatt. 

Bostäder och arbetsplatser var blandade. Även stadsbarn kunde under uppväxten se hur olika slags arbeten utfördes. "Bättre folk" bodde åt fina gatan, "vanligt folk" i gårdshuset. Barnen träffades på gården och i skolan. Ännu fanns egnahemsvillkoren kvar så att människor fick hjälp att bygga egna, billiga bostäder. 

Det fanns skamfläckar i det goda landet. En var att det i perioder sattes upp hinder för flyktingar att komma in. Själv fick jag som barn först höra – och snart också läsa – om den värsta skamfläcken: vårt land hindrade judar att fly hit från Hitler!  

1945 bröts den skammen med hjälp av de vita bussarna och öppen gräns för allt fler flyktingar. Hur är det då möjligt att många idag åter vill hindra flyktingar komma in? Inte ens det högsta befarade antalet uppgår till en procent av vår befolkning. 

Att döma av vad som kom fram i teves DEBATT som jag berättade om igår är orsaken rädsla. Rädsla för att resurserna för mottagandet och första integrationsfasen inte räcker. Rädsla för flyktingar som inte vill integreras utan tvärtom vill införa sharialagar. 

Rädslan för resurserna påminner mig om en avgörande skillnad mellan dagens Sverige och det land jag växte upp i: stat och kommun blivit ansvariga för allt mer och civilsamhället för allt mindre.  Flyktingmottagning blir då en fråga om stats- och kommunapparaten. Den får inte agera utan beslut uppifrån och måste följa budget. Det gör inte flyktingströmmar. 

Första gången jag förstod vidden av detta var när judarna tvingades fly från Polen. Bland dem fanns många som haft kvalificerade uppgifter och därmed kontakter. Gunnar Myrdal tog initiativet till en kommitté för att hjälpa dem, Kurt Samuelsson fick kommittén igång, finansierad av Sveriges Industriförbund och Kooperativa Förbundet, och jag kom att bli arbetsledaren. 

Vi vidgade uppgiften till att gälla alla flyktingar. Arbetet och dess resultat redovisades 1971 i den här boken: 


Vi kartlade varje flyktings profil, sökte fram en kollega och sammanförde dem. Det lyckades. Boken blev slutsåld. Där pekade vi på vår metod och föreslog statens organ arbeta på samma sätt. 

Då ebbade den flyktingvågen ut, intresset för flyktingkontakter sattes på sparlåga och allt återgick till det gamla – tills 1988. Då ökade åter flyktingströmmen och det så tydligt att regeringen misstänktes planera att strypa den.  

Röda Korset och fem andra organisationer började samråda för att förhindra detta.  Jag skrev på deras uppdrag ett underlag, ett förslag till förbättring av politiken. Så fick de sex organisationerna reda på att regeringen inte längre förberedde den befarade strypningen. Därmed försvann organisationernas intresse för mitt förslag till en bättre politik. 

Så kom Ian & Bert med sin fullfjädrade populism. Samtidigt lades förslag fram att byta ut Bengt Westerberg som ledare för Folkpartiet. I Tidningen NU nr 22 1992 bemötte jag detta med att under rubriken Utkast till en ny politik lägga fram mina punkter 1988 för att förbättra politiken för flyktingmottagandet och integrationen.  

Sorgligt nog är innehållet i den artikel i högsta grad aktuellt nu. Jag sänder gärna artikeln till var och en som mejlar en önskan om att få den. 

När en anstormning av flyktingar från Bosnien väntades, var för en gångs skull  stat och kommun inte allt. Topparna i hela organisations- och kyrko-Sverige samlades och vädjade gemensamt till alla sina medlemmar att göra sin insats för flyktingarna. För det bildades KONTAKTNÄTET Tillsammans in i det svenska samhället.

Snabbt skapades en symbol och trycktes broschyrer, pins och T-shirts.  I Sollentuna var vi redan igång med att sammanföra flyktingar och svenskar men gick över till att använda Kontaktnätets material. Vi fick till stånd kontaktformer som fungerade tills flyktingarna själva var i full färd med att integrera sig. 

Erfarenheterna var så uppmuntrande att jag som medlem i Folkpartiet försökte intressera kommunen för ett integrationsprogram och skrev ett utkast. Det urvttnades i den fortsatta processen mer och mer – till en "intention". 

Varför är det så svårt att få till stånd en effektiv integrationspolitik? Jag använder gärna ett område som exempel: 
den storvulna svenska inställningen att bara bygga ABC, alltså med arbetsplatser,bostäder och centra var för sig, att bara bygga bostäder med hög standard och fin utrustning, alltså dyrt, samt att allt måste vara planerat och alla överklaganden övervunna innan man gör något. 

Den aningslösa höjningen av standard och strypande av billigt byggande  har jag skildrat i den här boken:








Vad som hände var, i ett nötskal, att självbyggeri av billiga bostäder, tillgängliga för de lägsta inkomsttagarna, saboterades helt när politiker av olika partifärg förfördes av tidsandan: större, lyxigare! 

Tjänstemän som kom ihåg den ursprungligas målgruppen försökte få fram nya billiga bostäder. Dessa blev snabbt kallade "rävfarmer" i massmedia av alla som ville visa hur snälla de var mot de fattiga. Idag skulle de bostäderna vara utmärkta för både flyktingar och studenter.

Nu gäller det att komma ur mentala fallgropar och låta flyktingar vara en angelägenhet för mer än stat och kommun, ja för folket. 

Det bör vara vida lättare än att tackla problemet att några av flyktingarna inte vill integreras utan tvärtom arbeta mot demokratin. Det problemet återkommer jag till.



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.




KOMMENTERA


fredag 18 september 2015

Svenska DEBATT och danska DEBATTEN om flyktingarna



Här håller danske programledaren Clement Kjersgaard upp en annons. Vid hans sida svenska programledaren Kristina Hedberg.

En ilandfluten drunknad treåring utlöser en våg av inlevelse och hjälpvilja hos vanliga människor. Men staterna reagerar olika. Hur olika, det har märkts inte minst i Danmark och Sverige. Alltså naturligt att i teve den 17 september låta danska programmet DEBATTEN och svenska programmet DEBATT ta upp flyktingpolitiken tillsammans. 

Annonsen som Kjersgaard håller upp är den som dansk ansvarig minister publicerade i Libanon. Den som upplyste om att Danmark kraftigt sänkt de olika bidrag flyktingar får. Annonsen har blivit hårt kritiserad i Sverige men det var alltså danska programledaren  som visade upp den.

Ingen av programledarna gjorde sig till ombudsman för sin nation, båda ställde kritiska frågor till alla de olika deltagarna. Olika sakkunskap och övertygelser fanns företrädda både bland danskar och svenskar. 

Deltagarna och tittarna fick ett bra underlag, bland annat i form av diagram som dessa två om antalet asylsökande, respektive flyktingar: 


 
Det tänkande som dominerade bland danska deltagarna var oro inför svårigheterna att integrera många flyktingar och oro för den vilja en del muslimer uttryckt att vilja ändra danska lagar, till exempel den om tryckfriheten. 

Dessutom menade flera danskar att det finns en åsiktskorridor i Sverige som media och politiker håller sig inom – och vilket innebär att de inte vill ta hänsyn till oron bland folket och isolerar det enda parti som driver den saken, Sverigedemokraterna. 

Vad svenskarna beträffar så visade de på ett tydligt sätt att tillströmningen av flyktingar är långt ifrån den storlek som gör den omöjlig att hantera. Bodil Godner, som i andra länders språkbruk skulle kallas borgmästaren i Södertälje, förklarade saken på ett utmärkt sätt. 


En av de danska företrädarens, anländ som flykting från början, pekade då på den assyriska maffian i Södertälje. ett exempel på de väldiga svårigheterna att få alla flyktingar integrerade. Ett utmärkt exempel på hur detta teveprogram lyckades belysa olika sidor av flyktingproblemen. 

DEBATT brukar vara förfärligt splittrat. Modellen med två programledare och ett ämne fungerade perfekt denna gång. Den bör prövas fler gånger!

Långt mer måste nu göras även i Sverige för att få tillräckligt många inse det självklara: att släppa in flyktingarna, beskriva för dem vad som krävs av var och en i vårt samhälle och vad som inte är tillåtet här, ge dem språk- och medborgarutbildning för att klara av det.

Mina tankar går till alla de förslag till bättre flykting- och integrationspolitik som jag varit med om att utarbeta och testa ända sedan 1970. Förslagen har aldrig lyckats hindra att stat och kommun blivit ansvariga för allt mer och civilsamhället för allt mindre – och att flyktingar fått allt mindre spelrum för att själva ta ansvar. 


De förslagen berättar jag om i nästa inlägg. 





Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.




KOMMENTERA

tisdag 25 augusti 2015

Sveriges Radio firade 90 – men inte alla årtionden!


Sveriges Radio firade  90 år med ett tvåtimmars konsertevenemang som sändes på TV2.  Jag följde programmet. Det som de medverkande och konferenciererna åstadkom var verkligen strålande.  

Allteftersom programmet fortskred blir emellertid en sak allt tydligare: bortsett från Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester handlar evenemanget bara om de senare årtiondena. Men de första 31 åren från 1925 till dess att TV kom 1956  var radion mycket viktigare! 

För att inte tala om åren inför, under och efter Andra Världskriget! Hur har de programansvariga kunnat gå förbi den tiden? Har de inte begripit att det ännu finns många i livet som lyssnat på radion under den tid den var ensam? 

Lider de ansvariga av ålderism? En scen tyder på det. Bengt Feldreich, jämnårig med Sveriges Radio, intervjuas om sin medverkan i radion men inte om sina barndomsminnen av radioprogram. Inga gamla radiolyssnare intervjuas.

Genom att programmet bara handlar om de senare årtiondena blir en väsentlighet förbigången: radions väldiga insats för bildningen. Radiopjäser trycktes, språkkurser och andra kurser drevs i en kombination av läromedel och radiosändningar. Här ett exempel:


1949 var jag en av dem som arbetade med att anlägga en timmerväg i norra Uppland. Det gick utmärkt att förena med den här radiokursen.  Varje dikt återgavs i boken med upplysning om författaren. Varje dikt reciterades i radion med rätt språk för just den, till exempel Oxford English, Cockney eller medeltida skotsk engelska. 

Flera diktrader kan ännu hoppa fram ur mitt minne. Den medeltida balladen Sir Patrick Spens fångade mig med sitt starka inslag av norska ord och norskt uttal av engelska ord. Jag kunde inte låta bli att lära mig att recitera den själv med det skotska uttalet.

Men historien i balladen är omöjlig! Där berättas en katastrof steg för steg som slutar med att alla omkom. Då kan ju ingen ha avslöjat så i detalj om vad som hände! Alltså har jag efter 65 år blivit tvungen att skriva en novell. 

Jag måste visa varför katastrofen drabbade Sir Patrick och hans besättning och varför berättaren, den ende överlevande, måste dölja att han levde. Det finns bildningskraft i radion!

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA



torsdag 6 augusti 2015

En sommar i andra världar




En månad har gått sedan jag skrev något här. Jag har varit i andra världar den här sommaren.

              

Kastrup – verkligen en annan värld! Här säljs böcker som är utgivna av ett förlag vars fina titel betyder Främlingshatare. Som självutnämnd svensk ambassadör i Norge och norsk i Sverige har jag studerat dessa böcker om norrmän och svenskar och fått utmärkta argument.

            

Ännu en annan värld ser vi från vår hytte på Hidra, den höga ön intill Lista som är Norges sydvästspets. Det är en värld som ger upphöjda tankar, en värld som påminner om den oändligt långa tid då båt i vatten var helt överlägsen vagn på väg. 

Här utanför har de farit och här har de gjort strandhugg. Det började för 10 000 år sedan när människor slog sig ned längs inlandsisens stränder. Det fick en märklig fortsättning för 1600 år sedan när allt fler av detta strandfolk började erövra eller plundra andra länder.

I vår upphöjda utsikt blev det naturligt denna sommar att läsa om hur plundrandet till slut stoppades. Det är religionshistorikern Öystein Morten som lyckats belysa det i de två böcker. Det är nyttiga böcker för svenskar som tror att norrmän och danskar for västerut medan svenskar for via Gårdarike till Konstantinopel där de tjänstgjorde i kejsarens hird. 

Böckerna visar att de ledande klanerna hade väl odlade släktförbindelser från England-Skottland och Trøndelag i väster till Kiev i öster. Den första boken:

             

Olav Tryggvasson, han som skulle bli ”den Hellige”, växte upp vid Tyrifjord med dess sedan år 2014 sorgligt berömda Utøya. Efter dop i normandernas Rouen och lång tid av plundrande i England kom han till Norge. Han hade med sig en biskop med färdigt utkast till kristen lag för landet och präster, Han hade också med sig tillräckliga rikedomar för att imponera, muta och värva bundsförvanter. 

Han blev avgörande för att Norge kristnades snabbt men lät döda så många kättare och trollpackor att han till slut fick trönderne mot sig. Placerade för säkerhets skull sin lille som Magnus i Kiev. Olav dödades sedan – men biskopen som han haft med sig såg till att han blev helgonförklarad och att hans kyrka därmed blev ett pilgrimsmål. Lille Magnus hämtades till Norge och blev så småningom kung.  

             

Så var då Norge kristet. Den kristne kejsaren i Konstantinopel förlorade ett slag mot ett turkiskt folk, och större delen av hans livgarde, den som i Norden kallades hirden, förintades. Kejsaren sände nödrop till Påven. 

Sigurd Magnusson var den första kristna kungen som svarade på nödropet. Han utrustade 60 skepp och for med ett par tusen man mot Jerusalem och Konstantinopel. Han kunde göra detta tack vare att plundrade skatter fanns samlade i Lincoln. Den staden blev alltså blev expeditionens första anhalt. Den fortsatta färden: 

          

Expeditionen kom fram, berikad av plundringar på vägen. Skeppen överlämnades till kejsaren. De flesta av deltagarna tog värvning i hirden. Sigurd tog sig landsvägen tillbaka och orienterade sig om vänner och fiender vid Östersjön. Kom under resten av sin regeringstid att kämpa mycket där, bland annat i Småland.  Då var det inte underligt att han hade Kongahella som bas.

På Hidra fick vi insyn i ännu en annan värld. Kirkehamn Miljø og Kulturhistorisk forening anordnade i samarbete med öns museum, Fedrenes minne, ett seminarium om vardagslivet på Hidra under kriget. 

Inga historiker inkallade! I stället fick de som ännu lever och minns den tiden vittna. Något sådant händer sällan, i vart fall i Sverige. Vittnesmålen konkretiserade vad det innebär för ett samhälle att vara ockuperat, för människorna. En av dem som berättade hade till exempel varit bland dem som byggde den tyska befästningen på Hågåsen. 

Tyskarna byggde ingenting: de anlitade norska företag som inte hade någon möjlighet att tacka nej. Från befästningen på Hågåsen drogs en telefonledning under fjorden till flygfältet på – av norska televerket.

             

Den som är ockuperad är inte fri. Han har till exempel mycket svårt att säga nej till en ockupant som vill bli rodd – och som märkligt nog inte vill sitta på aktertoften. Det gick inte att ro, bara försiktigt skådda som det heter i Bohuslän.

Nu är vi åter i vår vanliga värld. Jämfört med tiden då Norden kristnades är den ett paradis. 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA












måndag 6 juli 2015

Idyll på Gotland, drama i Grekland

Det politiska läsåret avslutades idylliskt som vanligt, i Almedalen. Samtidigt pågick ett grekiskt ödesdrama. 

Vår idyll markerades på olika sätt. En markering var att varje dag ställa en partiledare inför en linjal som föreställde vänster/högerskalan. Uppgiften: att på skalan placera ut allas porträtt. Här placerar till exempel Jonas Sjöstedt, V, Jan Björklund, FP, längst till vänster bland allianspartierna. 


Motiveringen för den placeringen: FPs politik för jämställdhet. Det som FP 2014 stolt gick till val på, Feminism utan socialism, fick alltså beröm av vår mest framträdande socialist. 

Jan Björklund kom till tals sist av alla partiledarna. Vad sade han om jämställdhet eller feminism? Ingenting! De enda som tog upp ämnet var Ebba Busch Thor, KD, och Jimmie Åkesson, SD. De framförde det liberala argumentet att individen själv måste bestämma. 


Jan Björklunds tema: Vi kan inte lyckas i valet 2018 med det program som gav katastrofalt få väljare 2014. Vi måste åstadkomma en total förnyelse! Vi måste kunna erkänna misstag! På det temat tog han upp en rad olika frågor, till exempel försvar för att möta hot från Ryssland, åtgärder mot IS-värvare och IS-hemvändare. 

Almedalen förra året hade i hög grad gällt feminismen. Det blev tydligt där att feminism är en trosbekännelse för fler än Stefan Löfven. Den avges för att vittna om tro eller för säkerhets skull. Men varför kom den inte upp i årets Almedalen? Gudrun Schyman har gett sitt svar i Svenska Dagbladet 6 juli.


SvD berättar först att partiledartalen förra året ägnade 36 minuter åt jämställdhet, i år bara fyra. Här några meningar från Gudrun Schyman själv:

– Feminismen har varit den mest frånvarande frågan. Inför förra valet kände de andra partierna att Fi flåsade dem i nacken och de började prata om feminism.

Men det tystnade när Feministiskt initiativ inte kom över riksdagsspärren.

Jag är misstänksam mot Gudrun Schyman på grund av henne demagogi. Att elda upp pengar motsvarande beloppet för en genomsnittlig löneskillnad är ett tydligt exempel. 

Eldandet drog tanken från den verkliga huvudorsaken till löneskillnaden: att fler kvinnor än män söker sig till vissa lågt avlönade sektorer – och från den riktiga reformen: att höja lönerna där. 

Men min misstänksamhet till trots: Gudrun Schymans analys som jag citerade är övertygande. Feminism är inte något beständigt och inte detsamma för alla. För några är den uttryck för en tro så intensiv att det kan leda till jakt på kättare, för andra bara en djupt känd övertygelse, för åter andra ett tåg att hoppa upp på för visa att de är på rätta sidan. 

Vad vill så denna massmedialt skickliga människa göra mer än att driva sin version av feminism. SvD slår upp det i rubriken:


Ja, nog bör Gudrun Schyman ha större möjligheter bland de omogna än bland de mogna. Forskningen har så småningom visat att hjärnas omdömescentrum bildas sent, hos männen i genomsnitt så sent som i 25-årsåldern. 

Hennes förslag väcker ett minne av något som var mycket värdefullt när jag växte upp: att de vuxna hänvisade till att mognaden skulle öka. Det du vill göra nu är du inte mogen för – men du blir! Vi fick något att se fram mot.

Men nu över från politikernas skolavslutning i Almedalen till ödesdramat i Grekland.


Grekerna röstade OXI, alltså Nej, med betryggande majoritet. Nej-sidan jublar! 

Problemet är vad de jublar över – och varför det mitt under jublet utsågs en ny finansminister. Jag citerar några rader ur SvD:


Grexit-hotet
Ett dödligt hot mot den gemensamma valutan - eller ett smärtfritt utträde utan finansiella efterskalv. Oavsett utfallet så är Greklands ekonomiska kris så pass allvarlig att landets roll i eurosamarbetet nu ifrågasätts.

Ibland är det ledsamt att få rätt! På den här bloggen finns ett sökfält i övre vänstra hörnet. Skriv där
Rädda Euron

Då kommer du till ett inlägg 2011: Rädda Euron och Grekland. En tidningsbild som inleder blogginlägget har rubriken
Låt Grekland lämna euron

I det inlägget instämmer jag med Adam Cwejman som då var ordförande i Liberala Ungdomsförbundet. Jag förstärkte instämmandet genom att gå igenom de misstag som EU-ledare undan för undan begått i frågan om Grekland. Tyvärr behövs den kunskapen fortfarande. 

Att lämna euron är inte detsamma som att lämna EU! Sverige är med i EU men inte i euron. 

Nu kommer det inte att bli några inlägg här på länge! 

Ett skäl till det är utsikten från vår hytte i Norge. Där får vi upphöjda tankar och där tänker jag försöka koncentrera mig på den bok jag är igång med. Ha det gott!




Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

torsdag 18 juni 2015

Ur helveteseld till overklighet



För fyra veckor sedan fick jag bältros, sjukdomen som förr kallades helveteseld och ännu gör det i Danmark och Norge. För tre veckor sedan berättade jag här på bloggen om det angreppet.  Det var när Måns Zetterlöw efter sin seger med Hero utnämnde oss till hjältar. Jag kände mig som en.

Jag har fått löftet att bältros blommar ut under femte veckan vilket för mig blir nästa. Jag börjar känna mig normal. Det innebär inte att världen börjar kännas normal. Den 4 juni fick jag på Aktuellt se och lyssna på en häpnadsväckande dialog mellan en företrädare för liberala Folkpartiet och en företrädare för partiets och min motståndare, Sverigedemokraterna. 


SD-företrädaren var Paula Bieler. Lugnt och liberalt talade hon för att föräldrarna själva fördelar föräldraledigheten mellan sig och mot att staten gör det uppifrån. Så vill ju också fyra femtedelar av befolkningen ha det, och det är i allmänhet kvinnan som vill ha en längre del av ledigheten. 


FP-företrädaren var Brigitta Ohlsson som snabbt och ivrigt talade mot detta liberala argument. Jag har stor respekt för Birgitta Ohlsson. Har till och i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken pekat ut hennes som en av mina favoriter i FP-toppen. 

Hennes argument nu känner jag emellertid som luttrad utredare igen. Argumenten utgår från något som uppfattas vara självklart men som bara är önsketänkande. I detta fall lägger jag märke till två exempel.

1. Män månar mer om sina barn om de är hemma med dem just under de första åren. Som om inte ”pappas flickor” är starkt representerade bland pionjärkvinnor och som om inte till och med pappor till sjöss hållit en nära kontakt med sina barn.

2. Kvinnor får högre lön om de är lika lite föräldralediga som männen. Som om inte den väsentliga orsaken till deras genomsnittligt lägre livslön är att de valt yrken där lönerna är lägre. Vilket de fortfarande gör som framgår av deras linjeval på gymnasiet.  


På en punkt var emellertid SD- och FP-företrädarna lika. Ingen av gick närmare in på paradigmskiftet som är i full gång, detta att allt fler pojkar misslyckas och blir till män som slås ut och att kvinnor nu dominerar på universiteten – samtidigt som arbetsgivarna allt oftare kräver teoretiska meriter.

Glad midsommar!



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA