lördag 5 oktober 2013

En kandidat uppmuntras / A candidate is encouraged


In by English nutshell
The trial election in the Liberal Party before the parliamentary election is completed. I participated in the hope that it would provide a platform outside the wall keeping old active people invisible in Sweden.
I landed as No 65 of the 91 candidates and, thus, became visible within the party. 
So, I continue advocating a radical reform of the Swedish school. 
We should not accept keeping our world record in the number of burnt schools.  

Varför jag ville kandidera i Folkpartiets provval inför riksdagsvalet berättade jag här den 14 augusti och 14 september. Jag ville få en plattform utanför den vägg som gör årsrika osynliga oavsett vad de har att bidra med. 

Lägg märke till ordet årsrika! Det är Barbro Westerholm som börjat använda det i stället för de märkliga orden ”äldre” för gamla och ”äldre äldre” för skröpliga gamla.   

Mitt budskap som kandidat berättade jag den 2 oktober: skolan måste få en helt ny grundkonstruktion! Det går inte att låta allt fler pojkar misslyckas samtidigt som arbetslivet allt oftare kräver teoretiska meriter. Då kommer allt fler pojkar och män att hata kvinnor.

Provvalet och dess resultat vill jag berätta om idag. När inbjudan till valet kom greps jag av en ond aning. Det skulle ske bara på internet. Jag tänkte på hur ofta jag själv haft problem med att internetsvara på frågor. Då har jag fått hjälp av något barn eller barnbarn. Alla gamla har inte den förmånen – och många drar sig för att ”besvära”. 

Nåväl, jag markerade mina sex ettor och sex tvåor på de kandidater jag anser vara viktigaste av alla de 91. Sedan iväg till första tillfälle att presentera mig, ledsagad av min Evelyn som är bättre att hålls reda på mig än vad jag är själv. Det var den 15 september vid ”mingel” före Stockholmskonferensen. Vi trädde in i detta imponerande rum:



Kandidaterna uppdelades på små bord, 2 à 3 vid varje, för att där uppsökas av konferensdeltagare till hjälp för deras val av ettor och tvåor eller ingen markering. Vi fick också ha med oss flygblad. Innehållet i mitt berättade jag om den 2 oktober.  Så här såg jag ut vid mitt bord:




Det blev snart tydligt att det var de andra kandidaterna som märktes mest bland de nyfikna. Inte underligt med tanke på att detta ”mingel” började två timmar innan konferensen. Vi hade med andra ord svårt att bara stå i våra ”stationer” utan uppsökte varandra kors och tvärs. 

Många av de andra kandidaterna imponerade på mig, flera starkt. Deras förmåga och vilja var glädjande med tanke på partiet, och konkurrensen störde inte mig. Jag hade aldrig trott att jag skulle få tillräckligt många provvalsröster för att komma med på riksdagslistan. Plattformen är det väsentliga för mig. 

Redan dagen efter kom nästa kandidatträff. Det var fem FP-föreningar i södra Stockholmsförorter som gått samman om att inbjuda alla kandidater.  Nästan hälften av de 91 kom. Åter visade det sig att vi kandidater var intresserade av varandra. Jag blev åter imponerad av flera.

Mötet leddes av FP-ordförandena i Vantör och Farsta: Elisabet Abelson och Vladan Boscovic. Jämför med Stockholmkonferensen blev detta mer givande genom att var och en av oss fick ett par minuter för att framföra sitt budskap. Det blev en kavalkad av god vilja och mycket kunnande!

Sedan blev det ännu intressantare: rader av stolar upp på podiet! Alla kandidaterna ombads sätta sig där, och sedan vidtog en enkät inspirerad av August och Lotta. Vi fick en rad viktiga valfrågor med tre svarsalternativ. De som svarade Ja på ett alternativ fick resa sig upp. Det blev bra motion och tydliga utslag.

Ett av de tydligaste gällde den inskränkning av individernas handlingsfrihet som kallas pappamånad. Svarsalternativen och svaren på dem:

–  Bra som det är nu.   Några få reste sig.
–  Ytterligare en pappamånad.  Nästan alla reste sig.
–  Det är upp till föräldrarna att fördela.   Två reste sig. 

Ett märkligt utslag i ett parti vars pionjärer för jämställdhet, de flesta kvinnor, förde en hård kamp mot patriarkalismen. Den yttrade sig då i att kvinnor förbjöds ha vissa arbeten för att de skulle skada dem. Nu yttrar sig patriarkalismen i en vilja att förhindra kvinnor besluta om bland annat  föräldraledighet. 

Första jag såg på detta var när äntligen den födande kvinnan fick ta med en stödjande person. På 50-talet förvägrades jag själv vara med vid förlossningen. Men när reformen kom på 60-talet fick inte kvinnan själv välja att ha med sin mor, en syster, en erfaren väninna eller sin man som stöd. Kvinnan själv fick inte bestämma, ett första tecken på den nya patriarkalismen

Att dagens feminister blivit allt mer patriarkala får jag gå in på grundligare en annan gång. Nu vidare om provvalet. Enligt Tidningen Nu såg vi kandidater ut så här inför fem FP-föreningar söder om Söder:



Den 2 oktober kom resultatet, och min onda aning besannades. Detta första val genom internet hade lockat 28.5 % av medlemmarna att delta. I senaste provval, på papper, deltog 41,5 %. Åter hade vår ständiga önskan att vara moderna lurat oss.

Mot den bakgrunden är det intressantaste med de sex som kommer högst i provvalsresultat att Barbro Westerholm finns med bland dem. Det visar att hon får röster även av yngre i Folkpartiet. I det verkliga riksdagsvalet kommer hon dessutom att få många röster av årsrika.

Så ser jag den stora överraskningen på resultatlistan: jag kom inte sist! Jag kom som nr 65 av 91. Det uppfattar jag som ett tecken på att mitt kandiderande i provvalet  slagit ett hål i osynlighetsväggen.  Det stimulerar till nya tag!

Först gäller det skolan! 
Vi kan till att börja med tänka efter varför 
Sverige har världsrekord i antal nedbrända skolor. 


onsdag 2 oktober 2013

En kandidat observerar skolan / A candidate is observing the school


In by English nutshell
I have told you previously here that I am a candidate in the trial election of the Liberal Party before the parliamentary election. I hope this will provide a platform outside the wall keeping old active people invisible in Sweden. Today I tell the salient point in my message:  
Year by year the percentage of boys who fail is increasing. This discrimination of the boys must be stopped.  The basic construction of our school must be changed. 

Jag har förut berättat här att jag kandiderar i Folkpartiets provval inför riksdagsvalet. Som född på 20-talet är jag placerad bakom en osynlighetsvägg och hoppas kandidaturen ger mig en plattform utanför den väggen.

Senast berättade jag att kandidaterna i Stockholm den 15 september skulle få presentera sig under ”mingel” före en konferens i Stockholm. Nu vill jag berätta vad som hänt sedan dess men börjar med kärnan i mitt valbudskap. 

Mitt avstamp är Maria Sveland som i HATET –  En bok om antifeminism vittnat om hur hon och andra utsatts för hat. Det hatet har uttryckts på det vidriga sätt som används av anonyma på nätet och av dålig fotbollspublik. 

Sorgligt nog finns det även annat hat än mot antifeminism. Även kvinnor hatas, och även kvinnor hatar. Jag har i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken visat hur likhetsfeminister förföljt och tystat medsystrar som vågar hävda att könsskillnader inte bara är inlärda. 

Idag finns dessvärre orsaker till hat mot kvinnor. De orsakerna ökar sedan länge i styrka, och de grundläggs i vår skola! 

Jag har följt skolan ända sedan diskussionerna på 50-talet om hur ”enhetsskolan” borde konstrueras.  Följt skolan som aktiv förälder och inryckande morförälder. Varit ”gästlärare” i olika ämnen. Steg för steg för steg har detta klarnat för mig: 
Skolan konstruerades inte på beprövad erfarenhet
 och inte på väl utvärderad forskning, 
t ex om olika utvecklingstakt för pojkar och flickor.  

Konstruktionen håller individen i skola alla år under uppväxtens alla år och samundervisad i alla stadier. Reformerna har gjorts rikstäckande; alltså har inte resultaten kunnat utvärderas. Samtidigt har lärarkåren till större delen kommit att bestå av kvinnor. Sedan länge vet vi ett tydligt resultat av denna konstruktion: 
Allt fler pojkar misslyckas! 

De unga männen går sedan ut i ett arbetsliv som ställer allt högre teoretiska krav och det ger resultatet: 
Allt fler män slås ut. 

I skolan har pojkarna mött makten i huvudsak representerad av kvinnor. I egenskap av bidragstagare och ”föremål för åtgärd” blir deras direktkontakt med makten i huvudsak kvinnor.
Allt fler kommer att hata kvinnor.

Vi måste inse 
– att skolan trots alla vackra syften diskriminerar pojkar, 
– att detta lägger grunden för hat mot kvinnor, och 
– att det inte kan stoppas genom att skolan, alltså i huvudsak kvinnor, stimulerar läsning eller genom ger bättre undervisning i jämställdhet. 

Skolans grundkonstruktion måste ändras. 
den måste grundas på beprövad erfarenhet 
och på väl utvärderad forskning. 

Samtidigt krävs något mer: 
Insikt om att en jordskredsförändring  pågår. 

Reformdrivare brukar tycka om akademiska ord. De föredrar nog ordet paradigmskifte. Ett sådant har drabbat oss med full kraft, och den kraften ökar. 

Jag syftar på att unga kvinnor idag dominerar på universiteten samtidigt som arbetslivet kräver mer teoretiska meriter. Det skriver jag om i ett kommande inlägg.  






lördag 14 september 2013

Ingen jämställdhet genom illusionism / No gender equity by illusionism.



In my English nutshell
I am now a candidate in a trial election of the Liberal Party before the parliament election. In this  way I challenge the present genus policy, based on the notion that genus differences are only caused by learning. I advocate a change of the basic construction of the Swedish school. Year by year an increasing percentage of the boys fail. 

Here a very literal translation of my poster:
Hate against women – Maria Sveland (a well known author) 
has bore witness to that!  
Göran C-O Claesson will fight the CAUSES of that hate: 
THE SCOOL DISCRIMINATES BOYS! More and more of them fail 
and are cut out from working life. They will hate.  
PROGRAMS GIVE WOMEN PRIORITY! Women dominate on universities – but carrier programs are shut for men.  They will hate.  
FEMINISM does not help against hatred of women.  It is now PATRIARCHAL and will protect women from taking their own decisions  / PTO! 



Folkpartiet i Stockholms län anordnar ett provval inför riksdagsvalet nästa år. Den 29 juli och 14 augusti berättade jag här att och varför jag beslutat kandidera. Idag dags att ge en första rapport om hur långt provvalet hunnit.



Jag är nu en av 91 kandidater. FolkpartiNytt nr 3 har låtit var och en av oss presentera sig med en sådan här ruta. Bland de övriga finns nybörjare som få känner till likaväl som ministrar och andra som hunnit visa sin duglighet.  

På söndagen den 15 bereds alla provvalskandidaterna tillfälle att presentera sig vid det ”Mingel” som föregår Stockholmskonferensen. Vi får då visa upp en affisch i A3 och dela ut ett flygblad i A5. Vi är anvisade ”stationer” där konferensdeltagare kan bekanta sig med oss.

Det kommer att bli en intressant erfarenhet, och den berättar jag om så snart som möjligt här på bloggen.





onsdag 14 augusti 2013

Nominerad till provval / Nominated to trial election


Just vald till ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. 
Måtto: jämställdhet = rättvisa åt flickor och kvinnor. 
Just elected chairman of the Liberal Party’s youth associatieon. 
Motto: equallity = equity to girls and women.



Just nominerad till Folkpartiets provval inför riksdagsvalet 2014.
Måtto: jämställdhet = rättvisa åt pojkar i skolan.
Just nominated to the trial election within the Liberal Party, preceding the parliament election 2014. 
Motto: equality = equity to boys at school. 


In my English nutshell
In Sweden the political parties often arrange a trial election before the parliament election. That is a way of deciding which persons they want to launch as candidates in the ”real” election. I am now on the list from which the candidates are selected in the Liberal Party. 
That, I hope, will give me a platform when I fight for at change of the basic construction of the Swedish school. Year by year a larger percentage of our boys fail as they have to spend their entire childhood and adolescence at a school constructed in such a way that they get frustrated. 


Berättade här den 29 juli att jag nominerat mig till Folkpartiets provval inför riksdagsvalet och varför. Idag finns jag på listan över de nominerade och presenterar mig där med dessa ord:

”Som ordförande i FPU 1959 var jämställdhet mitt måtto. Som far/morfar har jag följt jämställdheten i skolan och glatts när hinder röjts för flickorna. Men allt fler pojkar misslyckas! Skolans grundkonstruktion diskriminerar dem. Jag vill åter in i politiken för att få den konstruktionen ändrad.”

Det jag menar med grundkonstruktionen är att alla som växer upp förväntas vara i skolan, alltså bara bland jämnåriga, under hela uppväxten och ges samundervisning i alla stadier. Denna konstruktion är inte grundad på beprövad erfarenhet och inte på väl utvärderade pilotprojekt.

Konstruktionen strider dessutom mot rön från forskningen om människan under de senaste årtiondena.  Konstruktionen tar till exempel inte hänsyn till att flickor och pojkar i genomsnitt utvecklas i mycket olika takt.

Hur det kunnat bli så berättade jag översiktligt här den 29 juli. Idag lägger jag till något som bör kallas svenska sjukan.

Som luttrad utredare under många år har jag fått följande bild av hur svenska sjukan utvecklas:
1  Stark vilja att förbättra leder till utredning.
2  Utredningen styrs av antaganden som i själva verket är förhoppningar, alltså önsketänkande.
3  Detta leder till att reformen blir skrivbordskonstruktion.
4  Reformen genomförs rikstäckande – och kan därmed inte utvärderas. Det finns inget alternativ att jämföra den med!

Inte underligt att mycket blev galet med den svenska skolan! Med Jan Björklund som pådrivare och ledare arbetar alliansregeringen hårt för att förbättra skolan. Men jag hävdar att också själva grundkonstruktionen måste ändras.

Alla kulturer före vår nuvarande har haft denna insikt: bland pojkarna finns några som det är särskilt viktigt att ”socialisera”, alltså att få in i gemenskapen, pojkar som annars utvecklas till marodörer eller slås ut. Det har överallt funnits metoder och ritualer för det ändamålet.

Ännu i min generation klarade sig dessa pojkar. De ”socialiserades” steg för steg. De slutade skolan efter åk 7. De fick i arbetslivet vuxna förebilder i olika åldrar. De ”vildaste” valde ofta att gå till sjöss, en mycket disciplinerande arbetsmiljö, andra tog värvning. I stort sett alla gjorde sedan värnplikt.

Att de slutade efter åk 7 innebar inte alls att alla gav upp studier för gott. Bildningstraditionen, inte minst inom arbetarrörelsen, var ännu stark. ”Vilda pojkar” hade i skolan lärt sig tillräckligt för att kunna lära sig mer på andra vägar.

Den svenska grundkonstruktionen måste ändras så att den tar hänsyn till alla pojkars konstruktion och inte låter allt fler misslyckas för att sedan öka antalet utslagna i samhället.

Hur kunde vår ”skola för alla” utvecklades till en skola som inte tar hänsyn till olikheter? En viktig orsak är själva synen på människan.

När jag började arbeta för jämställdhet hade motståndarna en stark försvarsmur: ”kvinnans natur”. Kvinnan kunde inte göra, eller skulle inte få göra, det ena eller andra. Begreppet ”könsroller” som lanserades 1962 blev en utmärkt murbräcka – men utvecklades sedan till föreställningen att det inte finns andra könsskillnader än de inlärda.

Nu finns den gamla föreställningen om ”kvinnans natur” kvar men vänd 180°: kvinnan har ingen annan natur än mannen. De som har den föreställningen vill till exempel inte se en könsskillnad som är viktig både i trafiken och i karriären: att fler män än kvinnor gärna tar risker, ibland orimliga risker, och att fler kvinnor än män undviker att ta risker.

Förändringar av skolan och arbetslivet behövs för att låta både flickor/kvinnor och pojkar/män komma till sin rätt. I stället har krafterna satts in för att ändra människan. Dags att börja ändra det!








måndag 29 juli 2013

E4-bro byts ut – men vår skola som diskriminerar?


Här har en stor bit bro hackats bort. E4-bron över två lokalvägar och spårområdet i Rotebro rivs. Samtidigt byggs en ny, allt medan tåg- och lokaltrafiken fortgår därunder. 

Bron som rivs togs i bruk 1962, samma år som jämställdhet gjordes till ett av huvudsyftena för den svenska skolan. Inte kan jag låta bli att följa rivandet och byggandet!  

Det kommer mig att tänka på min skolväg när jag började traska den 1934. Längs den byggdes radhus, och det fanns diken framför byggena. Dikena var mera spännande att gå i än att gå uppe på trottoaren. Närmare skolan byggdes större hus. Där fick jag fick se, höra och känna hur det gick till att påla. 

Fem karlar drog i ett grovt rep medan de sjöng, starkt och rytmiskt för varje tag:
Härre va’re ettan, tvåan kommer, trean slår … osv. 
För varje tag lyftes i stor träklump en liten bit. När den nått toppen, släpptes den, föll och slog ned sin påle en liten bit.

Det satte spår i mitt betyg. Vi fick betyg från åk 1, som man säger nu för tiden. Varken jag eller mina föräldrar fick sväva i okunnighet om hur det gick för mig! I åk 3, fick vi ett klart besked om att även jag måste komma i tid till skolan.


C i Ordning, alltså underkänd. Det hjälpte mig att komma i tid. Det hjälpte mig också att bli underkänd eller få låga betyg i alla ämnen som sattes enligt skriftliga prov. Vi förstod att en ordblind måste arbeta hårdare eller lära sig på ett annat sätt än de andra ungarna. Nu är jag rik på år och riskerar inte att få något underbetyg genom att stanna upp och betrakta byggen. 
Hur är det möjligt att riva och bygga med lokaltrafik och fyrspårig stambana igång därunder? Här är det dags för sektionen över de fyra spåren att rivas. En ställning byggs upp.


Svetsaren är en man. Vid anläggningsarbeten jag följt är det bara bland experter och höga chefer som jag har sett kvinnor. Mannen är ensam. Förr arbetade många tillsammans. Nu arbetar i allmänhet en eller två man och en väldig maskin.

Nästa bild visar ställningen klar. Jag börjar begripa varför den byggts. Det ligger nämligen nu två grova balkar på de båda ställningarna. Brosektionen kommer att demoleras hängande under dem eller svängas undan till en annan plats för demoleringen.


Brobygget är mycket ovanligt på flera sätt. Det skildras begripligt på Trafikverkets hemsida. Finns det tekniska lösningar på ett problem brukar det gå att lösa. När ändringar av tänkande och lagar krävs, är det betydligt svårare; svårare ju högre syftet är.
Den svenska skolan är ett exempel. När enhetsskolan beslöts 1950, väckte en grundsten i konstruktionen min oro. Då fanns ännu många olika modeller för skola och uppväxt. Dessutom fanns, inte minst i arbetarrörelsen, en vilja att stimulera individen ”förkovra sig”. 
Ett huvudsyfte för enhetsskolans konstruktörer var att motverka klasskillnader. Bra! Därmed gick de emellertid i fällan att välja bara en av alla modeller: läroverkets. Folkskolan utökades med den gamla realskolan. Skolplikten behölls men möjligheten att ”relegera” elever togs bort.
Tack vare mina studier i statistik upptäckter jag snart ytterligare en fälla: Konstruktörerna glömde den väldiga spridningen mellan individerna med deras olika förutsättningar eller trodde att den skulle trollas bort i enhetsskolan.


Senare blev jag utredare på andra områden. Därmed fick jag något att jämföra med. Då blev det allt tydligare att mina farhågor var motiverade. Jag upptäckte ytterligare ett fel: reformerna genomfördes rikstäckande. Därmed kunde inte resultatet av dem jämföras med något annat!
Idag står detta klart: Den enhetsskola ”för alla” som beslöts för att utjämna klasskillnader  – och som 1962 fick uppgiften att arbeta för jämställdhet – har skändligen misslyckats på båda de punkterna.
Alla individer hålls oavbrutet allt fler år i skolan. Det stämmer inte med forskningen. Samundervisning drivs i alla stadier trots att forskningen visar på väldiga skillnader i utvecklingstakt mellan flickor och pojkar. Allt mindre av fysisk ansträngning: det skadar pojkar mer än flickor och pojkar från utsatta områden mer än från välsituerade.

Inte underligt att allt fler pojkar misslyckas i skolan och att Sverige har världsrekord i skolbränder! Tyvärr maskeras problemen ofta av språkbruket hos myndigheter och media. När bilar bränns och sten kastas på bussar eller till och med på brandmän, är det numera alltid ”ungdomar” som gör det, inte pojkar och unga män.

Skolans konstruktion innebär att pojkar och därmed senare män diskrimineras grovt. Kvinnor dominerar nu bland studenterna på alla universitetslinjer utom en. Samtidigt försvinner enklare arbeten, utbildningskraven ökar och akademisk examen krävs för allt fler jobb. 

För att lösa det problemet måste vi rikta ögonen mot ett annat viktigt samhällsproblem:
Oförmåga att se ett problem när ett annat är i rampljuset. 

Orättvisor mot kvinnor har angripits steg för steg och fortsätter att angripas. Rätt så! Folkpartiet har glatt mig genom att vara en pådrivande och ofta ledande reformkraft för jämställdhet. Nu måste alla se att orättvisa mot kvinnor fått sällskap med en lika stor utmaning: att skolan diskriminerar pojkar. 

För att angripa även det problemet måste vi utgå från respekt för människan – inte från drömmen att individen är ett oskrivet blad där de rätta attityderna kan skrivas in. Ett viktigt exempel: långt fler pojkar/män än flickor/kvinnor är benägna att ta risker. Det drabbar dem hårt i trafiken men gynnar dem i karriären. 

Sedan länge uppmuntras flickor att ”ta för sig”, att bli mer som pojkar. Trots detta har de allra flesta fortsatt välja utbildningslinjer och yrken som förut, ofta lägre avlönade än dem pojkarna väljer – dvs de pojkar som klarat skolan tillräckligt för att kunna välja.




Nu är reformatörer yrvaket igång med att upprepa misstaget: pojkarna skall helt enkelt undervisas mer och effektivare i jämställdhet. Ett jordskred som de akademiserade kallar paradigmskifte är igång men tänkandet sitter fast i en fälla som förblindar. 

Jag vill skapa medvetenhet om att det är nödvändigt konstruera om skolan och uppväxten. För det behöver jag en plattform. För att få en sådan har jag nominerat mig till Folkpartiets provval till Riksdagen.  

Partiet har länge, energiskt och effektivt arbetat för lagen mot åldersdiskriminering, inte minst med Barbro Westerholm som effektiv pådrivare. Nu har partiet en möjlighet att visa att det menar allvar. Jag är född 1928. 

tisdag 16 juli 2013

Två tankeställare i Gustafsberg

 Anders Knape, grundaren av Sveriges första internatskola, 
framför skolhuset som byggdes 1897 när det ursprungliga brunnit ned.


Medlemmar av Bohusläns Gille  var den 4 juli på Gustafsberg  nära Uddevalla. Det gav flera av oss tankeställare. 

Alla hade vi nog hört att Gustafsberg var en urgammal badort. Nu fick vi även lära oss av Gunnar Klason, förvaltande direktören i Gustafsbergsstiftelsen,  att det var här som den första svenska internatskolan grundades på 1700-talet och drevs lång in på 1900-talet.

Skolan var grundad och finansierad av ett köpmannapar i Uddevalla, Anders Knape och hans hustru. När väl skolans statuter var skrivna, sände Knape dem för säkerhets skull till Gustaf III. Han godkände dem, mycket positiv till projektet. Därmed ändrades traktens namn till Gustafsberg. 

Internattiden omfattade sex års studier med även musik och språk bland ämnena. Målet var att göra bohuslänska gossar, en del på friplatser, till dugliga yrkesmän. Pojkarna försågs med bibel, fickpengar och ett ombyte kläder. Vid studiernas slut väntade något arbete  – oftast en lärlingsplats. 

Senare blev skolan ett internat för läroverkselever i Uddevalla som hade sina hem alltför långt därifrån. Detta fortsatte ända in i den tid då arbetet på enhetsskolans konstruktion pågick för fullt. 

En första tankeställare

Gustafbergs skol- och internatverksamhet påminner om ett av de ödesdigera misstag som gjordes när enhetsskolan konstruerades. Det fanns vid den tiden många olika modeller att inspireras av både för skolan och för uppväxten. 

Som förhäxade valde emellertid konstruktörerna bara en modell: den privilegierade läroverkselevens oavbrutna skolgång. De valde bort alla övriga modeller. De såg dessutom inte två av skälen till att läroverksmodellen fungerade: ambitiösa föräldrar och möjligheten att ”relegera” elever.  



Varmbadhus byggda 1814

I tidigt 1700-tal fann en läkare på besök i det som skulle bli Gustafsberg att vattnet var hälsobringande med kolsyra och järn. Alltså började man tidigt ”dricka brunn” där.

Rörelsen utvecklades. 1814 byggdes ett luxuöst varmbadhus efter en tysk förebild – det är det med torn – och ett mycket enklare. Det ”fina” varmbadhuset var så väl utrustat att det blev säte för den svenska regeringen en tid 1814.

En andra tankeställare

Det är en vanlig föreställning att Sverige inte varit i krig sedan 1809. Till hösten kommer vi genom ett hundraårsminne att påminnas om att föreställningen är felaktig. 1813 deltog Sverige med en avsevärd trupp i slaget vid Leipzig som knäckte Napoleon.

Nästa år är det dags för ett nytt hundraårsminne. 1814 drogs 50 000 soldater samman i Västsverige. Då installerade sig Bernadotte och den övriga regeringen i det luxuösa varmbadhuset. Därifrån utfärdades ordern att falla in i Norge.

Bernadottes plan lyckades. När de svenska trupperna trängt så långt in i Norge som minnesplattor där påminner om än idag, kapitulerade norska regeringen och accepterade Sveriges kung som även Norges.

Nu är varmbadhuset centrum för vandrarhemsverksamhet. Svenska Turistföreningen driver den på Gustafsbergsstiftelens villkor och utnyttjar flera olika byggnader från badortstiden. Samtidigt driver stiftelsen byggnadsvårdande arbete och vädjar om pengar till det.

Allt vara i gott skick när vi firar hundraårsminnet av Sveriges förhoppningsvis sista anfallskrig och dess huvudkvarter i Gustafsberg!





måndag 27 maj 2013

Ty makten är din… 15 år senare / Thus the power is yours… 15 years later



In my English nutshell
The Swedish Secretariat for Gender Research  invited to a seminar. In 1999 a huge investigation had been completed and the final report was called (my English translation) Thus the Power is yours … the Myth of the Rational Working Life and the Equality of Sweden
The seminar was titled Thus the Power is yours … 15 years later
I participated in the hope of finding awareness of the paradigm shift: Unqualified jobs disappear. An inceasing percentage of the boys fail at school. Young women dominate on all university lines. I found no such awareness.

1999: En utredning som lagt fram betänkande efter betänkande är klar med sitt slutbetänkande:  Ty makten är din … Myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige (SOU 1998:6).   

2013: Nationella sekretariatet för genusforskning  inbjuder till seminarium Ty makten är din … 15 år senare.  Sekretariatet vill på två timmar den 22 maj få fram vad som hände med utredningens förslag och i fråga om de problem förslagen täcker. Arrangörer: Sekretariatet i samarbete med riksdagsledamöterna Tina Acketoft, FP, och Louise Malmström, S. 

Som luttrad huvudsekreterare i stora statliga utredningar lockas jag av den tydliga uppdelningen på forskning och politik: först en timme då medverkande forskare i utredningen ger sina intryck, sedan en då engagerade politiker ger sina. Fler än jag lockades. Snart meddelades: Seminariet är fullt och anmälan stängd.

Min förhoppning gäller om forskare och politiker idag är medvetna om att situationen i fråga om jämställdhet nu är radikalt förändrad i länder som Sverige. Forskare och de som tycker om att uttrycka sig akademiskt använder gärna uttrycket 
paradigmskifte. 

Nu pågår ett paradigmskifte sedan länge. Allt fler enkla arbeten försvinner som kan utföras av nybörjare utan särskilt krävande utbildning. Allt fler arbeten kräver utbildning. För allt fler arbeten krävs akademisk examen. 

Allt fler pojkar misslyckas i skolan och klarar sig sämre på arbetsmarknaden. Flickorna lyckas bättre och dominerar nu på alla universitetslinjer utom en. 

Procenttalet utslagna män ökar liksom genomsnittsinkomsten för unga kvinnor. Unga kvinnor i New York och London har nu genomsnittligt högre lön än unga män. Samma krafter är på gång i många andra länder.

Paradigmskiftet är kraftigt och tydligt. Rimligen bör det rikta vår blick mot skolan/uppväxten Vi måste erkänna att dagens skola, som alla förväntas gå i oavbrutet under hela uppväxten, diskriminerar pojkar med en viss läggning. Skolan måste konstrueras om så att den inte diskriminerar de pojkarna. 

Jag infann mig alltså till seminariet Ty makten är din … 15 år senare i förhoppning om att dessa kunniga jämställdhetsforskare och dessa engagerade politiker kan säga något om paradigmskiftet och vad det kräver.

Seminariet var väl förberett, leddes på ett föredömligt sätt av Kerstin Alnebratt, sekretariatets föreståndare, och avslutades med att var och en kunde ta med sig en deltagarlista med namn och mejladress. Den visar att vi var 86 deltagare, de medverkande inräknade.

För människor som definierar jämställdhet i % och verkar för kvotering borde det vara självklart att föreslå kvotering på fler viktiga områden än bolagsstyrelser och föräldraledighet, t ex genus. Av oss 86 deltagare i seminariet var 10 män, alltså mindre än 12 %. Ungefär den fördelningen har jag observerat på Genuslistan, alltså sekretariatets elektroniska anslagstavla. 

Men till innehållet i seminariet! Först några glimtar. Kerstin Alnebratt försökte få svar på frågan om hur de nya styrmedlen påverkat jämställdheten. Frågan måste rimligen bli brännande i den nya situation som råder men den kom inte att behandlas på seminariet.

De medverkande forskarna var Anita Nyberg, professor emerita i könsperspektiv på arbete och ekonomi, Elisabeth Sundin, professor i företagsekonomi, och  Eskil Wadensjö, professor i nationalekonomi. 

Den politiska panelen bestod av riksdagsledamöterna Ylva Johansson, S, och Annika Qarlsson, C. Vidare Maria Hemström Hemmingsson, Delegationen för jämställdhet i arbetslivet, Ulrika Lorentzi, jämställdhetspolitisk utredare hos Kommunal samt Lars Persson, FP, Program för hållbar jämställdhet vid Sveriges kommuner och landsting, SKL.

Det kom fram åtskilliga intressanta påpekanden från forskarna och intressanta synpunkter från politikerna men min förhoppning infriades inte. Varken forskare eller politiker verkade fästa vikt vid paradigmskiftet. 

Att skolan/uppväxten måste få en ny och icke diskriminerande konstruktion 
är ett krav som blir allt viktigare att driva. 

I Sveriges Historia 1920-1965 (Norstedts 2012) finns en utmärkt grund. Där berättas om hur man tänkte – och inte tänkte på – när skolan konstruerades.