E4-bro byts ut – men vår skola som diskriminerar?

Här har en stor bit bro hackats bort. E4-bron över två lokalvägar och spårområdet i Rotebro rivs. Samtidigt byggs en ny, allt medan tåg- och lokaltrafiken fortgår därunder. 

Bron som rivs togs i bruk 1962, samma år som jämställdhet gjordes till ett av huvudsyftena för den svenska skolan. Inte kan jag låta bli att följa rivandet och byggandet!  

Det kommer mig att tänka på min skolväg när jag började traska den 1934. Längs den byggdes radhus, och det fanns diken framför byggena. Dikena var mera spännande att gå i än att gå uppe på trottoaren. Närmare skolan byggdes större hus. Där fick jag fick se, höra och känna hur det gick till att påla. 

Fem karlar drog i ett grovt rep medan de sjöng, starkt och rytmiskt för varje tag:

Härre va’re ettan, tvåan kommer, trean slår … osv. 

För varje tag lyftes i stor träklump en liten bit. När den nått toppen, släpptes den, föll och slog ned sin påle en liten bit.

Det satte spår i mitt betyg. Vi fick betyg från åk 1, som man säger nu för tiden. Varken jag eller mina föräldrar fick sväva i okunnighet om hur det gick för mig! I åk 3, fick vi ett klart besked om att även jag måste komma i tid till skolan.

C i Ordning, alltså underkänd. Det hjälpte mig att komma i tid. Det hjälpte mig också att bli underkänd eller få låga betyg i alla ämnen som sattes enligt skriftliga prov. Vi förstod att en ordblind måste arbeta hårdare eller lära sig på ett annat sätt än de andra ungarna. Nu är jag rik på år och riskerar inte att få något underbetyg genom att stanna upp och betrakta byggen. 

Hur är det möjligt att riva och bygga med lokaltrafik och fyrspårig stambana igång därunder? Här är det dags för sektionen över de fyra spåren att rivas. En ställning byggs upp.

Svetsaren är en man. Vid anläggningsarbeten jag följt är det bara bland experter och höga chefer som jag har sett kvinnor. Mannen är ensam. Förr arbetade många tillsammans. Nu arbetar i allmänhet en eller två man och en väldig maskin.

Nästa bild visar ställningen klar. Jag börjar begripa varför den byggts. Det ligger nämligen nu två grova balkar på de båda ställningarna. Brosektionen kommer att demoleras hängande under dem eller svängas undan till en annan plats för demoleringen.

Brobygget är mycket ovanligt på flera sätt. Det skildras begripligt på Trafikverkets hemsida. Finns det tekniska lösningar på ett problem brukar det gå att lösa. När ändringar av tänkande och lagar krävs, är det betydligt svårare; svårare ju högre syftet är.

Den svenska skolan är ett exempel. När enhetsskolan beslöts 1950, väckte en grundsten i konstruktionen min oro. Då fanns ännu många olika modeller för skola och uppväxt. Dessutom fanns, inte minst i arbetarrörelsen, en vilja att stimulera individen ”förkovra sig”. 

Ett huvudsyfte för enhetsskolans konstruktörer var att motverka klasskillnader. Bra! Därmed gick de emellertid i fällan att välja bara en av alla modeller: läroverkets. Folkskolan utökades med den gamla realskolan. Skolplikten behölls men möjligheten att ”relegera” elever togs bort.

Tack vare mina studier i statistik upptäckter jag snart ytterligare en fälla: Konstruktörerna glömde den väldiga spridningen mellan individerna med deras olika förutsättningar eller trodde att den skulle trollas bort i enhetsskolan.

Senare blev jag utredare på andra områden. Därmed fick jag något att jämföra med. Då blev det allt tydligare att mina farhågor var motiverade. Jag upptäckte ytterligare ett fel: reformerna genomfördes rikstäckande. Därmed kunde inte resultatet av dem jämföras med något annat!

Idag står detta klart: Den enhetsskola ”för alla” som beslöts för att utjämna klasskillnader  – och som 1962 fick uppgiften att arbeta för jämställdhet – har skändligen misslyckats på båda de punkterna.

Alla individer hålls oavbrutet allt fler år i skolan. Det stämmer inte med forskningen. Samundervisning drivs i alla stadier trots att forskningen visar på väldiga skillnader i utvecklingstakt mellan flickor och pojkar. Allt mindre av fysisk ansträngning: det skadar pojkar mer än flickor och pojkar från utsatta områden mer än från välsituerade.

Inte underligt att allt fler pojkar misslyckas i skolan och att Sverige har världsrekord i skolbränder! Tyvärr maskeras problemen ofta av språkbruket hos myndigheter och media. När bilar bränns och sten kastas på bussar eller till och med på brandmän, är det numera alltid ”ungdomar” som gör det, inte pojkar och unga män.

Skolans konstruktion innebär att pojkar och därmed senare män diskrimineras grovt. Kvinnor dominerar nu bland studenterna på alla universitetslinjer utom en. Samtidigt försvinner enklare arbeten, utbildningskraven ökar och akademisk examen krävs för allt fler jobb. 

För att lösa det problemet måste vi rikta ögonen mot ett annat viktigt samhällsproblem:

Oförmåga att se ett problem när ett annat är i rampljuset. 

Orättvisor mot kvinnor har angripits steg för steg och fortsätter att angripas. Rätt så! Folkpartiet har glatt mig genom att vara en pådrivande och ofta ledande reformkraft för jämställdhet. Nu måste alla se att orättvisa mot kvinnor fått sällskap med en lika stor utmaning: att skolan diskriminerar pojkar. 

För att angripa även det problemet måste vi utgå från respekt för människan – inte från drömmen att individen är ett oskrivet blad där de rätta attityderna kan skrivas in. Ett viktigt exempel: långt fler pojkar/män än flickor/kvinnor är benägna att ta risker. Det drabbar dem hårt i trafiken men gynnar dem i karriären. 

Sedan länge uppmuntras flickor att ”ta för sig”, att bli mer som pojkar. Trots detta har de allra flesta fortsatt välja utbildningslinjer och yrken som förut, ofta lägre avlönade än dem pojkarna väljer – dvs de pojkar som klarat skolan tillräckligt för att kunna välja.

Nu är reformatörer yrvaket igång med att upprepa misstaget: pojkarna skall helt enkelt undervisas mer och effektivare i jämställdhet. Ett jordskred som de akademiserade kallar paradigmskifte är igång men tänkandet sitter fast i en fälla som förblindar. 

Jag vill skapa medvetenhet om att det är nödvändigt konstruera om skolan och uppväxten. För det behöver jag en plattform. För att få en sådan har jag nominerat mig till Folkpartiets provval till Riksdagen.  

Partiet har länge, energiskt och effektivt arbetat för lagen mot åldersdiskriminering, inte minst med Barbro Westerholm som effektiv pådrivare. Nu har partiet en möjlighet att visa att det menar allvar. Jag är född 1928.