14 september, en femtioårsdag för jämställdhet

I morgon, den 14 september, är det exakt 50 år sedan jag fick en riksplattform som gjorde att det märktes när jag talade för jämställdhet.

Jag hade sommaren 1959 valts till ordförande i FPU med jämställdhet som min profilfråga, och det gav en god plattform men bara inom partiet.

Vid samma tid hade emellertid Sveriges tv beslutat en programserie som fick namnet "Politiska pilen". Datum fastställdes för mitt program. Frisinnad Ungdom, FPUs organ vid den tiden, meddelade det genom att på första sidan sätta mig i tv-rutan och skriva:

Se FPU:s nye ordförande Göran C-O Claesson i TV den 14 september

"Politiska pilen" gick till olika stationer i olika tider. Vid varje station fördes jag till en av liberalismens pionjärer som med televisionens hjälp återuppstått från de döda. Varje pionjär ställde kritiska frågor.

En av pionjärerna var Fredrika Bremer – perfekt! Det var ju just frågor om kvinnans situation jag ville ha! Den fråga hon ställde som jag minns bäst gällde om kvinnans frihet verkligen kan främjas genom tvång.

Att 1959 vara huvudperson i ett tv-program gav en plattform för att nå hela folket! Sverige hade ännu bara en tv-kanal. Den som uppträtt där blev efterfrågad.

Jag blev intervjuad i tidningarna och välkomnades som föredragshållare hos Fredrika-Bremer-Förbundet liksom i sammanslutningar för husmödrar likaväl som för yrkeskvinnor.

Allt gav mig tillfällen att föra fram tankeställare. Jag pekade t ex ut att flygvärdinnan, uppfattad som symbol för kvinnans frammarsch. i själva verket innebar ett steg bakåt. Av fem nya befattningar i luften hade hon fått den lägst betalda. Dessutom kunde hon inte, som sin kollega stewarden, befordras till purser.

Jag hävdade att mannen måste få lov välja den dittills kvinnliga "passuppkarriären" medan kvinnan måste välkomnas till den dittills manliga "ansvarskarriären". Dessa tankar togs väl emot då, och det fick mig att fortsätta arbetet för jämställdhet.

Till slut har jag velat samla mina erfarenheter och slutsatser från arbetet i en bok. Ett manuskript med arbetstiteln "Kvinnor och män iakttagna 1933-2009" är färdigt men jag arbetar med att förbättra det. Den kommande bokens titel blir:

"Kvinnor och män – roller och kön"

I morgon, alltså på femtioårsdagen av mitt möte med Fredrika Bremer i svensk tv, berättar jag om och ur den kommande boken för Liberala Seniorer i Stockholm. Då hoppas jag få synpunkter som kan vara till hjälp vid sista översynen av manuskriptet.

Synpunkter behövs emellertid från fler än liberala seniorer i Stockholm. Jag kommer därför att lägga ut manuskriptet på nätet, kapitel för kapitel. När boken trycks, skall texten vara så bra som den överhuvud taget kan bli.

[ Välkomnar synpunkter direkt till mig: eget@brevet.se ]

Ett tal och två världar

Kära Kari! Käre Odd!

Bröllop 1949 gav en utsökt god årgång. Att ni inbjudit till denna fest idag är ett bevis för det. Ett annat är att två par bland gästerna också gifte sig 1949.

Även unga och purunga är med här på festen. Då vill jag ge glimtar från vår värld var 1949. Den var nämligen en helt annan än den vi lever i nu.

1949 kunde ingen lägga fokus på någonting, inte ens stort fokus. Fokusera då, det var bara att ställa in avståndet i en kamera.

Nyckelordet 1949 var skyldigheter. Ordet skuldbelägga slog igenom först årtionden senare. Det var när människor i ropet blivit rädda för personligt ansvar.

1949 fick inte barn i årskurs 1 en färgläggningsbok, ”Barnets Rättigheter”. Den boken får barn idag men de får ingen bok ”Barnets Skyldigheter”.

Ingen uppmanades ännu att förverkliga sig. De som hade vett förkovrade sig och stretade på som Kari och Odd har gjort.

Ordet snällism fanns inte. Tanken att ingen borde utsättas för krav fanns men hade ännu inte spritt sig och blivit en av de dominerande i samhället.

Personlig integritet hade vi inte hört talas om, vi bara höll på vårt.

Kränkningar hade vi heller inte hört talas om – vi bara märkte att vissa människor bar sig illa åt. Men så hade vi ju aldrig i skolan fått fylla i en enkät med bl a den här frågan: kände du dig kränkt senaste veckan?

Agenda var något okänt. Ingen satte agenda eller ställde något på den. De människor satte mål som begrep att mål behövdes. På möten utgick man från en dagordning.

Vi som gifte oss 1949 hade ännu inte hört uttrycket ”ha sex”. Vi visste att ”idka könsumgänge” var det officiella uttrycket men så rakt på sak var vi inte i dagligt tal.

Sex år efter Kari och Odds bröllop uppträdde emellertid en profet för en ny och ohämmad attityd. Det var Agne Mykle. Han frågade:

”Hvorfor ska en være nøtt å elske for å elske?”

Sedan kom pillret och gjorde det möjligt att använda könsumgänge som sällskapsnöje. Då kom uttrycket ”ha sex” som en gåva – inte från Himlen men från engelskan.

1949 var modellen mamma-pappa-barn något att sträva efter och en skyldighet att utveckla till en god uppväxtmiljö och ett gott liv.

2009 finns det fiender till den skyldigheten. Alla har rätt leva ihop på sitt sätt. Det är ett stort framsteg. Just modellen mamma-pappa-barn angrips emellertid av en del människor.

De angriper er modell med ord som inte fanns 1949. Som de ser det har ett par som hållit ihop inbördes och med sina barn ägnat sig åt kärnfamiljsfrosseri.

Kära Kari! Käre Odd!

Sättet att idag fira ert bröllop för 60 år sedan visar att ni inte bara odlar kärnfamiljen, ni odlar också vänkretsen. Evelyn och jag är djupt tacksamma för att få tillhöra den.

Låt oss alla skåla för brudparet!

Detta var ett av många tal när Kari och Odd Egeland den 3 september firade sin 60-års bröllopsdag med barn, barnbarn och vänner vunna under hela livet.

Från kamp för livet till kamp för jämställdhet

Under första världskriget hamnade min far som ung sjöman utanför Skagerackspärren. Tre av fartygen han tjänstgjorde på sänktes, han fick kämpa för sitt liv på livflotte en gång och i livbåt två gånger. Han skrev ned sina minnen från denna kamp och blev färdig 1938.

1999 skannade min son in hans text och föreslog att den skulle ges ut. Olika experter på sjölitteratur sade då att även resten av hans unika sjöliv borde skildras. Under andra världskriget hade han t ex tjänstgjort vid utväxlingar av sårade, sjuka och vansinniga krigsfångar.

Jag började gräva i minnen, familjearkiv och offentliga arkiv och skriva allt ivrigare. Så småningom har det blivit två böcker av detta.

Vid Bok- och Biblioteksmässan i september lanseras Från livbåt till flytande palats, en bok på 440 sidor om min fars växelrika sjöliv. Den visar i förbigående att han i sitt eget hem var en älskad gäst.

Jag växte alltså upp i ett matriarkat, och råkade dessutom vara ovanligt lillgammal som spionerade på de vuxna redan från fem års ålder. Under gymnasietiden började jag engagera mig för rättvisa åt flickor som drabbades hårt av att pojkar kvoterades in på ansedda läroverk. Som vuxen har jag fortsatt kämpa för rättvisa och jämställdhet.

Denna del av mitt liv har jag berättat om i ett manuskript, ”Kvinnor och män iakttagna 1933-2009”, som nu försatt mig ”i väntans tider”. Det ligger nämligen för bedömning hos ett förlag.

Under tiden verkar ämnet jämställdhet bli allt livligare debatterat, låt vara med helt nya signalord, t ex genusglasögon, och helt nya begrepp, t ex jämställdhet definierad i procent i stället för i rättvisa villkor och möjligheter.

Vad ordet feminist betyder

Inlägg i det liberala nyhetsmagasinet Nu nr 28 den 9 juli 2009. Illustrerades av ett litet porträtt med bildtexten ”Göran C-O Claesson, ordf. i FPU 1959-60”.


Feminist är ett signalord – inte en legitimation


Tidigare inlägg på debattsidan hävdar att en liberal måste kalla sig feminist. Detta är något Göran C-O Claesson vill belysa från flera synvinklar.


Liberaler reagerar olika på beteckningen feminism. Det finns medlemmar hos oss som stolt kallar sig feminister och andra som avstår från att sätta den ”etiketten” på sig.

Det finns aktiva inom Liberala Kvinnor som hävdar att en liberal måste ”öppna ögonen” och bli feminist. I senaste inlägget på det temat uppmanas fler liberaler att ”ta på sig genusglasögon” och hålla med om ”att kvinnor är underordnade män”.

Själv har jag hållit ögonen öppna sedan länge – och öronen. Med mina ögon har jag sett att det sedan 1960-talet utvecklats allt fler sorters genusglasögon och att dessa ger helt olika bild av verkligheten.

Med öronen har jag uppmärksamt lyssnat på många olika kvinnor och då förstått att de reagerar högst olika på ordet feminist.


Är du feminist?

Jag växte upp i ett sjöfolksmatriarkat, började skriva uppsatser om orättvisor mot kvinnorna på 1940-talet och har sedan på olika sätt arbetat för jämställdhet.

Till slut har jag skrivit ned vad jag har iakttagit och funderat på i ett manuskript som nu studeras på ett förlag. I manuskriptet berättar jag bl a vilka svar jag fått från olika kvinnor när jag ställt den här frågan till var och en av dem: Är du feminist?


Olika definitioner

Svaren placerade kvinnorna längs en skala. I ena ändan de som valt en egen väg för att gå framåt, t ex avancerat på områden där det varit enbart män eller där män dominerat.

Bland dessa kvinnor var Nej det vanligaste svaret, ibland med tillägget absolut inte!

De som svarade Ja gjorde det alltid med ett tillägg som talade om vilket betydelse av ordet feminist som de tänkte på.

De var positiva till jämställdhet och lika möjligheter men menade att ordet feminist kunde tolkas på andra sätt.

I andra ändan av skalan placerade sig politiskt aktiva unga kvinnor.

De har utsett feminism till ”sin” fråga ungefär som när jag själv valde jämställdhet som mitt profilkrav när jag blev ordförande i FPU 1959.

Närmast dem på skalan var kvinnor som inte verkar tro särskilt starkt på sin förmåga, uppfattar sig vara offer och väntar att hjälpen skall komma genom ändrade ”strukturer”.

Feminismens historiska insatser är viktiga, för övrigt utmärkt skildrade i NU-serien Liberala Feminister. Detta gör det sakligt motiverat att använda ordet feminist som ett signalord, definierat som i SAO. Därmed är det emellertid inte alls problemfritt att sända den signalen i alla riktningar. Alla slår inte upp ordet i SAO!


Tre huvudproblem

Problem 1: Många associerar ”feminist” med S- och V-politik som håller kvar människor i rollen av offer.

Det är inte någon bra association för medlemmar i ett liberalt parti som vill ge individen ansvar och värva självgående människor.

Problem 2: Det finns mycket olika slag av feminister. Likhetsfeministerna fick makt under S-regeringens tid och förföljde då särartsfeminister.

Nu känner sig queerfeminister angripna av centralfeminister.

Den som vill använda ordet feminist tvingas att tala om vad som läggs in i ordet och tydligt tala om vad som inte läggs in.

Problem 3: Många människor undviker att kalla sig feminist därför att de inte vill hamna i fel sällskap, t ex Gudrun Schymans, eller i tvivelaktigt, t ex Göran Perssons.

Flera jag intervjuat har misstänkt politiker för röstfiske om de kallar sig feminister utan att först meritera sig på något sätt med arbete för jämställdhet.


Vad säger kraven?

Att kalla sig ”feminist” är i praktiken att säga: jag ser att det finns vissa svåra samhällsproblem som handlar om förhållandena mellan könen, och jag arbetar för att angripa de problemen.

Så långt tycks detta stämma för alla feminister. När det sedan gäller definitionen och analysen av problemen liksom sättet att angripa dem, delar feministerna emellertid upp sig i mycket olika grupper.

Kravet att alla liberaler som vill arbeta för jämställdhet skall sätta på sig genusglasögon och kalla sig feminister säger ingenting om arbetet de i så fall skall utföra.

Det är bara ett krav på att de skall använda samma signalord som kravställarna.

Föreställningen att en liberal måste vara feminist är kusligt likt kravet i slutna samfund på att alla måste uttala samma trosbekännelse.

Göran C-O Claesson

Politik som maratonlopp.

"FP-kvinnor vill öka kvoteringen"

Så lyder Svenska Dagbladets rubrik idag över en artikel av Lova Olsson om en envis kamp, nämligen en kamp för att fler fäder skall utnyttja den möjlighet som föräldraförsäkringen ger att ta föräldraledigt. Det är Birgitta Ohlsson, ordförande i Liberala Kvinnor som berättar om sin kamp för detta.

Kampen är hård. Ännu är det ju en stor majoritet av av föräldraparen som väljer att låta modern vara föräldraledig. Birgitta Ohlsson berättar nu att hon ser kampen som ett maratonlopp. Hon påminner om att den första "öronmärkta pappamånaden" infördes 1995 tack vare Bengt Westerberg. Nu vill hon få Folkpartiet "att spotta upp sig i feministfrågorna" och återta "tätpositionen".

Det vill Birgitta Ohlsson göra genom att öka den obligatoriska "pappamånaden" till en tredjedel av föräldraledigheten. Därmed bestäms mammans tid till en tredjedel, och föräldrarna får bestämma fritt bara om den sista tredjedelen.

Jag har just skrivit färdigt manuskriptet till en bok om jämställdhet med arbetstiteln "Kvinnor och män iakttagna 1933-2009". Därmed är det fascinerande för mig att läsa om denna nya framstöt. Den är nämligen ännu ett exempel på att det även i ett liberalt parti kan finnas en konflikt mellan kravet på valfrihet för individerna och viljan att tvinga individerna att göra som politikerna finner vara det bästa för dem.

Det jag fäster mig vid i artikeln är emellertid främst Birgitta Ohlssons syn på politiken. "Politik är som ett maratonlopp, man måste vara mer uthållig än sina motståndare." Att hon "stått i talarstolen i den här frågan sedan 1997" leder henne till den fasta föresatsen att lyckas den här gången, alltså vid partiets nästa landsmöte.

Detta är något som jag borde ha lärt mig som ung! Var gång jag har mött motstånd, har jag i stället blivit ledsen och funnit en annan arena att driva någon annan intressant reform på. Min enda tröst är att denna brist på uthållighet givit mig olika synvinklar och därmed goda skäl att ompröva gamla ståndpunkter.

Ett procenttal som kommer bort

Nu har vi åter haft val till Europaparlamentet. Folkpartiet, som resolut arbetar för att göra Sverige aktivt i EU, har ökat sitt röstetal. Folkpartiet har dessutom gjort något annat, vågat sätta den år- och meritladdade Barbro Westerholm så högt på listan som på sjätte plats och låtit tanten Marit Paulsen kämpa överst.

Därmed har Folkpartiet har vågat utmana en självklarhet. För många unga och medelålders människor är det självklart att äldre inte är lika värda att välja som yngre. Resultatet har blivit att de äldre i Sverige, en ökande andel av befolkningen, är grovt underrepresenterade.

Nu riktar jag en uppmaning till varje individ som tycker det är självklart att äldre inte är värda att väljas. Ställ den här samvetsfrågan till dig själv:

I vilken ålder tänker jag sluta att utvecklas?

Unikt ledarskifte på kopieringsjätte

Svenska Dagbladets korrespondent i USA, Karin Henriksson, berättar idag en nyhet från Xerox-koncernen som alla intresserade av jämställdhet bör läsa. Koncernens chef, Anne Mulcahy, en av Barak Obamas rådgivare under valkampanjen, avgår sedan hon lyckats få skutan på rätt köl efter alla omstruktureringar i teknikrevolutionens spår.

Anne Mulcahy började som säljare 1976. Jag var vid den tiden informationschef i svenska Xerox och gjorde just det året en resa i koncernens amerikanska värld. Jag fick då klart för mig hur oerhört mycket längre koncernen hunnit i fråga om jämställdhet jämfört med det svenska bolaget och Sverige överhuvud taget.

Massor av serviceingenjörer, säljare och chefer var kvinnor när det svenska bolaget ännu bara hade män på de posterna. Amerikanska Xerox hade dessutom ett väl genomtänkt program för jämställdhet. Man hade t ex insett att kvinnor inte söker befordran lika lätt som män och såg till att detta inte skulle ligga dem i fatet. Vidare vidgades rekryteringen av chefer genom att fler uppgifter än tidigare förklarades vara "trampolinjobb" för befordran.

Så snart jag kommit hem, började jag arbeta för ett jämställdhetsprogram även i Sverige, och tack vare en förstående vd och goda bundsförvanter kom det till stånd. På inspiration av det amerikanska programmet ålades chefer att spana efter talanger även bland kvinnor, och ledningen åtog sig att rekrytera folk även bland andra än säljare.

Detta var i och för sig värdefullt, men sedan hände något som gav helt nya chanser för kvinnorna. Det var ordbehandlingen. Ännu var det "kvinnogöra" att slå på tangenter. Jag var ensam man vid den första kursen i ordbehandling, och länge var det ytterst få andra män som vågade bänka sig bland kvinnorna.

Snart visade det sig att kvinnorna som behärskade ordbehandling kunde bli goda säljare av datorer för ordbehandling. Plötsligt fanns det kvinnor i säljarkåren, den enda som företaget förut rekryterat chefer från. De kom precis som Anne Mulcahy att avancera – men inte lika långt. Sverige ligger ju en bra bit efter USA i fråga om kvinnor på ledande befattningar.

Anne Mulcahy efterträds av Ursula Burns. Hon är den första svarta kvinna som leder ett företag noterat på New York-börsen. Hon finns redan i koncernens ledning och började i Xerox som praktikant 1980. Det finns förväntningar på henne att hon skall bli för näringslivet vad Condolezza Rice blev för politiken.

Må svenska företag ta detta som en utmaning! Må svenska politiker ta utnämningen som en tankeställare! Anne Mulcahy och Ursula Burns har avancerat till toppen utan kvotering.