Vad ordet feminist betyder

Inlägg i det liberala nyhetsmagasinet Nu nr 28 den 9 juli 2009. Illustrerades av ett litet porträtt med bildtexten ”Göran C-O Claesson, ordf. i FPU 1959-60”.


Feminist är ett signalord – inte en legitimation


Tidigare inlägg på debattsidan hävdar att en liberal måste kalla sig feminist. Detta är något Göran C-O Claesson vill belysa från flera synvinklar.


Liberaler reagerar olika på beteckningen feminism. Det finns medlemmar hos oss som stolt kallar sig feminister och andra som avstår från att sätta den ”etiketten” på sig.

Det finns aktiva inom Liberala Kvinnor som hävdar att en liberal måste ”öppna ögonen” och bli feminist. I senaste inlägget på det temat uppmanas fler liberaler att ”ta på sig genusglasögon” och hålla med om ”att kvinnor är underordnade män”.

Själv har jag hållit ögonen öppna sedan länge – och öronen. Med mina ögon har jag sett att det sedan 1960-talet utvecklats allt fler sorters genusglasögon och att dessa ger helt olika bild av verkligheten.

Med öronen har jag uppmärksamt lyssnat på många olika kvinnor och då förstått att de reagerar högst olika på ordet feminist.


Är du feminist?

Jag växte upp i ett sjöfolksmatriarkat, började skriva uppsatser om orättvisor mot kvinnorna på 1940-talet och har sedan på olika sätt arbetat för jämställdhet.

Till slut har jag skrivit ned vad jag har iakttagit och funderat på i ett manuskript som nu studeras på ett förlag. I manuskriptet berättar jag bl a vilka svar jag fått från olika kvinnor när jag ställt den här frågan till var och en av dem: Är du feminist?


Olika definitioner

Svaren placerade kvinnorna längs en skala. I ena ändan de som valt en egen väg för att gå framåt, t ex avancerat på områden där det varit enbart män eller där män dominerat.

Bland dessa kvinnor var Nej det vanligaste svaret, ibland med tillägget absolut inte!

De som svarade Ja gjorde det alltid med ett tillägg som talade om vilket betydelse av ordet feminist som de tänkte på.

De var positiva till jämställdhet och lika möjligheter men menade att ordet feminist kunde tolkas på andra sätt.

I andra ändan av skalan placerade sig politiskt aktiva unga kvinnor.

De har utsett feminism till ”sin” fråga ungefär som när jag själv valde jämställdhet som mitt profilkrav när jag blev ordförande i FPU 1959.

Närmast dem på skalan var kvinnor som inte verkar tro särskilt starkt på sin förmåga, uppfattar sig vara offer och väntar att hjälpen skall komma genom ändrade ”strukturer”.

Feminismens historiska insatser är viktiga, för övrigt utmärkt skildrade i NU-serien Liberala Feminister. Detta gör det sakligt motiverat att använda ordet feminist som ett signalord, definierat som i SAO. Därmed är det emellertid inte alls problemfritt att sända den signalen i alla riktningar. Alla slår inte upp ordet i SAO!


Tre huvudproblem

Problem 1: Många associerar ”feminist” med S- och V-politik som håller kvar människor i rollen av offer.

Det är inte någon bra association för medlemmar i ett liberalt parti som vill ge individen ansvar och värva självgående människor.

Problem 2: Det finns mycket olika slag av feminister. Likhetsfeministerna fick makt under S-regeringens tid och förföljde då särartsfeminister.

Nu känner sig queerfeminister angripna av centralfeminister.

Den som vill använda ordet feminist tvingas att tala om vad som läggs in i ordet och tydligt tala om vad som inte läggs in.

Problem 3: Många människor undviker att kalla sig feminist därför att de inte vill hamna i fel sällskap, t ex Gudrun Schymans, eller i tvivelaktigt, t ex Göran Perssons.

Flera jag intervjuat har misstänkt politiker för röstfiske om de kallar sig feminister utan att först meritera sig på något sätt med arbete för jämställdhet.


Vad säger kraven?

Att kalla sig ”feminist” är i praktiken att säga: jag ser att det finns vissa svåra samhällsproblem som handlar om förhållandena mellan könen, och jag arbetar för att angripa de problemen.

Så långt tycks detta stämma för alla feminister. När det sedan gäller definitionen och analysen av problemen liksom sättet att angripa dem, delar feministerna emellertid upp sig i mycket olika grupper.

Kravet att alla liberaler som vill arbeta för jämställdhet skall sätta på sig genusglasögon och kalla sig feminister säger ingenting om arbetet de i så fall skall utföra.

Det är bara ett krav på att de skall använda samma signalord som kravställarna.

Föreställningen att en liberal måste vara feminist är kusligt likt kravet i slutna samfund på att alla måste uttala samma trosbekännelse.

Göran C-O Claesson

Politik som maratonlopp.

"FP-kvinnor vill öka kvoteringen"

Så lyder Svenska Dagbladets rubrik idag över en artikel av Lova Olsson om en envis kamp, nämligen en kamp för att fler fäder skall utnyttja den möjlighet som föräldraförsäkringen ger att ta föräldraledigt. Det är Birgitta Ohlsson, ordförande i Liberala Kvinnor som berättar om sin kamp för detta.

Kampen är hård. Ännu är det ju en stor majoritet av av föräldraparen som väljer att låta modern vara föräldraledig. Birgitta Ohlsson berättar nu att hon ser kampen som ett maratonlopp. Hon påminner om att den första "öronmärkta pappamånaden" infördes 1995 tack vare Bengt Westerberg. Nu vill hon få Folkpartiet "att spotta upp sig i feministfrågorna" och återta "tätpositionen".

Det vill Birgitta Ohlsson göra genom att öka den obligatoriska "pappamånaden" till en tredjedel av föräldraledigheten. Därmed bestäms mammans tid till en tredjedel, och föräldrarna får bestämma fritt bara om den sista tredjedelen.

Jag har just skrivit färdigt manuskriptet till en bok om jämställdhet med arbetstiteln "Kvinnor och män iakttagna 1933-2009". Därmed är det fascinerande för mig att läsa om denna nya framstöt. Den är nämligen ännu ett exempel på att det även i ett liberalt parti kan finnas en konflikt mellan kravet på valfrihet för individerna och viljan att tvinga individerna att göra som politikerna finner vara det bästa för dem.

Det jag fäster mig vid i artikeln är emellertid främst Birgitta Ohlssons syn på politiken. "Politik är som ett maratonlopp, man måste vara mer uthållig än sina motståndare." Att hon "stått i talarstolen i den här frågan sedan 1997" leder henne till den fasta föresatsen att lyckas den här gången, alltså vid partiets nästa landsmöte.

Detta är något som jag borde ha lärt mig som ung! Var gång jag har mött motstånd, har jag i stället blivit ledsen och funnit en annan arena att driva någon annan intressant reform på. Min enda tröst är att denna brist på uthållighet givit mig olika synvinklar och därmed goda skäl att ompröva gamla ståndpunkter.

Ett procenttal som kommer bort

Nu har vi åter haft val till Europaparlamentet. Folkpartiet, som resolut arbetar för att göra Sverige aktivt i EU, har ökat sitt röstetal. Folkpartiet har dessutom gjort något annat, vågat sätta den år- och meritladdade Barbro Westerholm så högt på listan som på sjätte plats och låtit tanten Marit Paulsen kämpa överst.

Därmed har Folkpartiet har vågat utmana en självklarhet. För många unga och medelålders människor är det självklart att äldre inte är lika värda att välja som yngre. Resultatet har blivit att de äldre i Sverige, en ökande andel av befolkningen, är grovt underrepresenterade.

Nu riktar jag en uppmaning till varje individ som tycker det är självklart att äldre inte är värda att väljas. Ställ den här samvetsfrågan till dig själv:

I vilken ålder tänker jag sluta att utvecklas?

Unikt ledarskifte på kopieringsjätte

Svenska Dagbladets korrespondent i USA, Karin Henriksson, berättar idag en nyhet från Xerox-koncernen som alla intresserade av jämställdhet bör läsa. Koncernens chef, Anne Mulcahy, en av Barak Obamas rådgivare under valkampanjen, avgår sedan hon lyckats få skutan på rätt köl efter alla omstruktureringar i teknikrevolutionens spår.

Anne Mulcahy började som säljare 1976. Jag var vid den tiden informationschef i svenska Xerox och gjorde just det året en resa i koncernens amerikanska värld. Jag fick då klart för mig hur oerhört mycket längre koncernen hunnit i fråga om jämställdhet jämfört med det svenska bolaget och Sverige överhuvud taget.

Massor av serviceingenjörer, säljare och chefer var kvinnor när det svenska bolaget ännu bara hade män på de posterna. Amerikanska Xerox hade dessutom ett väl genomtänkt program för jämställdhet. Man hade t ex insett att kvinnor inte söker befordran lika lätt som män och såg till att detta inte skulle ligga dem i fatet. Vidare vidgades rekryteringen av chefer genom att fler uppgifter än tidigare förklarades vara "trampolinjobb" för befordran.

Så snart jag kommit hem, började jag arbeta för ett jämställdhetsprogram även i Sverige, och tack vare en förstående vd och goda bundsförvanter kom det till stånd. På inspiration av det amerikanska programmet ålades chefer att spana efter talanger även bland kvinnor, och ledningen åtog sig att rekrytera folk även bland andra än säljare.

Detta var i och för sig värdefullt, men sedan hände något som gav helt nya chanser för kvinnorna. Det var ordbehandlingen. Ännu var det "kvinnogöra" att slå på tangenter. Jag var ensam man vid den första kursen i ordbehandling, och länge var det ytterst få andra män som vågade bänka sig bland kvinnorna.

Snart visade det sig att kvinnorna som behärskade ordbehandling kunde bli goda säljare av datorer för ordbehandling. Plötsligt fanns det kvinnor i säljarkåren, den enda som företaget förut rekryterat chefer från. De kom precis som Anne Mulcahy att avancera – men inte lika långt. Sverige ligger ju en bra bit efter USA i fråga om kvinnor på ledande befattningar.

Anne Mulcahy efterträds av Ursula Burns. Hon är den första svarta kvinna som leder ett företag noterat på New York-börsen. Hon finns redan i koncernens ledning och började i Xerox som praktikant 1980. Det finns förväntningar på henne att hon skall bli för näringslivet vad Condolezza Rice blev för politiken.

Må svenska företag ta detta som en utmaning! Må svenska politiker ta utnämningen som en tankeställare! Anne Mulcahy och Ursula Burns har avancerat till toppen utan kvotering.

Är du feminist? Liberaler svarar olika.

En notis i Tidningen NU nr 18 har fått mig att sända följande inlägg till redaktionen:

Är du feminist?

Än en gång kan vi liberaler märka att det bland oss själva finns olika inställning till feminism. Det finns kvinnor som stolt kallar sig feminister och andra som avstår från den etiketten. Det senaste exemplet jag lagt märke till är att Liberala Kvinnor har uppmanat vår riksdagsledamot Camilla Lindberg att ”öppna ögonen”.

Själv har jag hållit ögonen öppna – men också öronen. Då har jag lagt märkte till att olika kvinnor reagerar högst olika på ordet feminist när det gäller dem själva och vår egen tid.

I ett par år har jag arbetat med att skriva ned vad jag varit med om och funderat på under mitt arbete för jämställdhet. Manuskriptet är färdigt och har arbetstiteln ”Kvinnor och män iakttagna 1933-2009”. Det tidiga årtalet förklaras av att jag var ytterst lillgammal och studerade de vuxna från fem års ålder. Genom att växa upp i ett sjöfolksmatriarkat med en mor som ville göra sina pojkar ”mer som flickor” hade jag onekligen intressanta ting att studera.

Ett avsnitt i min bok berättar om vilka svar jag fått från olika kvinnor när jag ställt denna fråga till var och en av dem: Är du feminist?

Svaren placerade kvinnorna längst en skala. I ena ändan kvinnor som funnit en egen väg för att gå framåt, t ex avancerat på områden där det varit enbart män eller där män dominerat. Bland dessa kvinnor var svaret Nej det vanligaste, ibland med tillägget absolut inte!

De som svarade Ja gjorde det alltid med ett tillägg som talade om vilken betydelse av ordet feminist som tänkte på. De var positiva till jämställdhet och lika möjligheter. De menade tydligen att ordet feminist riskerade att tolkas på ett annat sätt.

I andra andan av skalan placerade sig politiskt aktiva unga kvinnor som tydligen valt feminism som ”sin” fråga ungefär som när jag själv valde jämställdhet som min profilfråga när jag blev ordförande i FPU 1959.

Närmast dem på skalan var kvinnor som inte verkade tro särskilt starkt på sin förmåga, uppfattade sig vara offer och förväntade att få hjälp genom ändrade ”strukturer”.

Feminismens historiska insatser är viktiga, för övrigt utmärkt skildrade i NU-serien Liberala Feminister. Detta gör det sakligt motiverat att använda ordet Feminist som en flagga i marschen – men därmed är det inte problemfritt att använda flaggan.

Ett första problem är att feminism ofta associeras med S- och V-politik som håller kvar människor i rollen av offer. Det är inte någon bra association för ett liberalt parti som strävar efter att ge individen ansvar.

Ett andra problem är att det finns olika slag av feminister. Likhetsfeministerna fick makt under S-regeringens tid så att särartsfeminister kunde förföljas. Nu kan queerfeminister känna sig angripna av centralfeminister.

Den som vill använda ordet feminist blir alltså tvingad att förklara närmare vad som läggs in i ordet och tydligt tala om vad som inte läggs in.

Göran C-O Claesson

Svenskan från härstädes till dubbla agendor

Åter i väntans tider! Mina manus Från livbåt till flytande palats och Kvinnor och män iakttagna 1933-2009 går nu förkortade och vässade till var sitt förlag. Jag får ett andrum. Där inne hör jag emellertid en bön från språket jag arbetat med: Berätta om mig också!

Nog finns det mycket att berätta! Första manuskriptets första kapitel skrevs av min far 1934-1938. Då måste syftningar vara noggrant preciserade och ofta förstärkas med ord som ”härstädes”, ”de sistnämnda” och ”denna min uppfattning”. Denna vilja att vara exakt kom från franskan, överklassens språk och länge norm.

Det påminner mig om att franska lånord ännu på 1960-talet hade fransk betoning. Vi sade ”massi’v” tills Gunnar Emanuel Sträng började eka engelskan genom att säga ma’ssiv. Sedan har ombetoningen fortsatt. Nu trängs gamla ”kronprinse’ssan” undan av kro’nprinsessan.

Tidsandan är ombytlig. Ordet ”daghem” har bytts mot dagis och”könsumgänge” mot sex. Det är nu ovanligt att höra eller läsa orden ”flickor” och ”kvinnor” . De ersätts av tjejer samtidigt som ”ynglingar” och ”män” ersätts av killar.

Barnspråk har flyttats upp i vuxenvärlden och där fått sällskap av ord som flyttats ned från vetenskapens värld. Förr ombads man att ”lämna urinprov”, nu att kissa i bägaren. När jag var barn drabbades människor av ”kräfta” som gav ”svulster”. En del fick ”slag”. Nu får människor cancer som ger tumörer, eller de drabbas av stroke.

Svenskan präglades av plattyskan och har sedan inspirerats av franskan och högtyskan. Nu verkar svenskan bara ha ögon och öron för engelskan. Då måste ”spädbarn” heta bebis, ”lagarbete” ersättas av teamwork och ”uppdrag” upphöjas till mission. En märklig förändring är att ordet ner i butiker och restauranger kommit att ersätta ”fram”, ”framåt”, ”bort”, ”bortåt” och att tuff i massmedia kommit att ersätta ”tung”, ”hård”, ”svår”, ”påfrestande”, ”krävande” och ännu fler ord.

Det är vanligt att talare och skribenter vill blåsa upp sina ord. Många säger t ex i nuläget när de menar ”nu” och regelverk när de menar ”regler”. Med en blick på engelskan går det ännu lättare att blåsa upp ord. Då kan man t ex sätta– eller lägga – fokus. Man kan sätta sin agenda eller anklaga någon annan för dubbla agendor. Jag vågar inte använda sådana ord. Jag är nämligen inte säker på om de bär något eget innehåll eller bara är respekthöjande dekorationer som skulpturerna på Vasas akterskepp.

Det märkligaste med min barndoms och ungdoms svenska var tilltalet av okända. När man i Danmark och Norge utan vidare kunde säga De, i Tyskland Sie och i Frankrike Vous, måste man i Sverige akta sig för att säga Ni. Det fick användas bara efter att titel hade uttalats. Att bedöma rätt titel och att Ni-a korrekt var en klasskiljande konst som de flesta svenskar aldrig lärde sig. Efter 1960-talet har ingen behövt lära sig den konsten. Klasskillnader markeras på andra sätt.

Det märkligaste under de senare årtiondena gäller ordet ”sambo”. Alla var vana vid att den som bor i en stad kallas ”stadsbo” och den som bor på landet kallas ”lantbo”. I städer finns ”stadsbor”, på landet ”lantbor”. Personer som bor samman bör därmed kallas ”sambor”, en sådan person ”sambo” – med samma betoning som ”stadsbo” och ”lantbo”.

Betoningen kom emellertid för det mesta att bli sambo som i hambo. Jag har en gissning om orsaken. Ordet sambo med samma betoning som hambo fanns faktiskt och var känt av de rimligt allmänbildade! Ordet betecknade enligt uppslagsböckerna en ”avkomma av indian och neger”. Var och en som visste detta kan som ett skämt ha presenterat sin sambo med den betoningen för att leda tanken till den exotiske främlingen.

Med betoningen sambo som i hambo blir ordet så främmande att det börjar tappa pluralformen ”sambor”! Man kan numera höra till och med programledare i Rapport och Aktuellt säga sambos när de menar ”sambor”.

Olyckshändelser drabbar även språk. Jag tror inte svenskan är särskilt drabbat. Jag är däremot övertygad om att bättre försvar och ordrykt behövs. Det är t ex inte värdigt Sverige att regeringens alla departement har e-postadresser enbart på engelska.

Gör fler självgående och ansvarstagande!

Allmän städdag 4 april här i Sollentuna, ett försök att göra vad många bostadsrättsföreningar, samfälligheter och båtklubbar gör inom sina områden. Jag cyklar till min station.

Ingen folksamling vid starten. En av eldsjälarna i ”Tryggt & Snyggt’” är beredd med arbetshandskar, gripklostänger och sopsäckar. Två arbetsvilliga utrustar sig. Jag har förut lagt märke till dem. De tillhör den lilla minoritet av folk som spontant tar ansvar.

Iväg med sopsäck. Hittar snart bandspelare i bitar, diverse plastförpackningar, knycklade aluminiumburkar och mycket wellpapp – våt! Ser inga andra plockare ute. Inspekterade hela området 5 april och sedan då och då därefter. Förfärligt skräpigt. Det kommer att så förbli tills plockarna som kommunen skickar ut gör sitt.

Visst var idén om en allmän städdag god – men har den en chans när nu de flesta människor vant sig vid att inte behöva ta personligt ansvar? Vi måste börja fundera över metoder som får fler människor att ta ansvar för sin omgivning. Själv skönjer jag de här:

1 Gör det lättare att slå larm till kommunen. Den som sett något galet skall inte behöva leta sig fram till rätt instans. Bra att lyktstolpar skyltar sitt nummer så man vet vilken lykta som slocknat - det behövs skylt om vart man då skall vända sig. Alla gång/cykelvägar måste ges namn så att fel kan anges även längs dem.

2 Gör en del kommunalt ansvar lokalt. Bostadsrättsföreningar, fastighetsägare, boende och butiker är de direkt berörda av hur deras område fungerar och ser ut. De har orsak att t ex själva få någon att ta en spade och befria ett galler från skräp som skapat översvämning.

3 Inför, sprid och propagera för en ”Miljöloggbok”. På många arbetsplatser kan folk få en ”Motionsloggbok” där de antecknar sina stärkande ansträngningar. Fler stimuleras att slå larm eller själva göra enkla förbättringar om de antecknar sina nyttiga gärningar i en "Miljöloggbok" och ges chans att tävla med dem.

Fler som vill arbeta för att utveckla dessa tre metoder?