En nackdel kan ge en fördel.
Pojken har nedfallna fotvalv, sa doktorn. Jag ordinerades ”inlägg”, en
metallskena i varje sko. Jag växte, skenan blev för liten. Åter till
Vanföreanstalten för att prova ut ny. Där fick jag klart för mig att det finns
barn som har verkligt svåra fel i kroppen. Min plattfot och mina inlägg – de
kunde jag skoja om, och barnen på anstalten kom jag att tänka på när jag växte
ur leksaker.
Så fick
jag fler fel på hälsan. Ett hade funnits där från början men det visste varken
jag eller någon doktor. Inte förrän i ålderdomen blev det tydligt att min
ryggrad höll på att böjas ihop allt snabbare och tvingar min bröstkorg att
trycka allt hårdare mot buken. Då ställdes diagnos Schreuermanns kyfos, dvs något
kilformade kotor.
Under en
lärorik kryssning längs Donau tillkom ett andra symtom på att något var galet:
jag blev efter på utflykterna. Började känna mig som en störande figur i en ny
film Sällskapsresan. Hem till undersökningar, prov, diagnoser.
Förutom
sjukdomarna som jag hade vant mig vid hade jag fått en som jag inte visste
finns: Myelom. Min hustru och jag studerade den information jag fick, och vi
sökte oss vidare. Vi måste vara två om saken eftersom jag vid fyllda 91 märkt
att mitt arbetsminne är opålitligt. Men
samtidigt gör hög ålder att Myelom växer långsammare.
Min
kroppsliga balans sviktade. Stavar byttes mot rullator. Jag sände en tacksam
tanke till Aina Wifalk som uppfunnit den och tog mig fram med så mycket
av min tyngd som möjligt på rollatorn.
Det visade sig
senare att jag inte alltid klarar ta mig fram med rullator. Jag nämnde det för
Aktivera, företaget som i Sollentuna har hand om hjälpmedel. En rullstol
rullades fram och justerades i omgångar så att den passade min krökta rygg. Jag
började köra rullstol.
Med rullator hade
jag lagt märke till något i fråga om folk som är i vägen. Nu gjorde jag samma
iakttagelse för rullstol. Rullator och rullstol gör många människor snälla och
hjälpsamma. De håller upp dörrar och erbjuder hjälp att komma förbi hinder. Nu
har vi till och med varit på bröllop tack vare hjälpsamheten.
Ett barnbarn gifte
sig vid den nya och realistiska tidpunkten i livet: när deras barn hunnit bli
några år. Bröllop i det fria i Åsens by öster om Vättern. Evelyn, jag och
rullator får skjuts i en bil och rullstolen i en husvagn. Fram kom vi i det
fria om än på mark som ibland var knölig. Bröllopsmiddag i en förädlad lada med
alldeles slätt golv och god ordning på bröllopsgästerna.
Hem, sedan, till det vanliga livet. Det
innebär att vi fått höra en lika gammal vän som vi själva
längta efter ett slut på livet. Och nu verkar det som fler läkare vill ha
rätt att respektera sådana patienters längtan. Det kan man läsa på
www.dagensmedicin.se, inlägg både av dem som kräver dödshjälp och dem
som tror att palliativ vård klarar allt.
De
åtta styckena här ovan har stått i Hæma, Blodcancer-förbundets kvartalstidning.
Mitt liv snurrar kring en blodcancer som jag inte visste finns förrän jag fick
den.
Alltså
gick jag in i Blodcancerförbundet. Nu känner jag mig träffad av snurran
på tidningens första sida:
Vad
lär oss det här numret? Det har i vart fall fått ett tema:
Demografiska
utmaningar hade definierats redan 2016 i Effektiv vård”, en utredningsrapport på
800 sidor. Dess fokus var vårdens effektivitet. Redan då hade visats att
befolkningens storlek och sammansättning orsakar en ohållbar ökning av
kostnaderna.
Sverige,
som länge haft viljan att vara främst, är nu nummer 23 i WHOs internationella
jämförelse av olika vårdsystem. Förändrade system krävs, inte mer pengar.
På
sju sidor refererar hæma olika
undersökningar på senare år som visar att det svenska systemet har BRISTER
i fråga om personcentrering, samverkan, ansvarstagande, digitalisering,
centralisering, tillit
KONTENTAN är en sida med vad som måste göras. Den ger hopp.
KOMMENTERA
