Svenska Dagbladet lördag 14 juli 2018
Familj
Ola Ulsten, 1931-2018 & Per Ahlmark, I939-2018
Elva undertecknare, från Hadar Cars till Olle Wästberg, har skrivit minnesord, en redogörelse för vad Ola Ullsten och Per Ahlmark uträttat under både regeringstid och oppositionstid. Redogörelsen är saklig, personlig och samtidigt levande.
Här kommer mina egna minnesord. De gäller mina upplevelser av Per och Ola. De fick jag bara under min tid i Folkpartiets Ungdomsförbund där jag var aktiv 1959-1960. En kort tid, men ändå gjorde Per och Ola bestående intryck.
Jag blev påmind om Per Ahlmark kort innan han dog. Det var när jag började läsa Sömngåtan, Svenska Dagbladets sommarföljetong i år.
Ett avsnitt kom mig att tänka på några meningar i Pers memoarer Gör inga dumheter medan jag är död! (2011). Per skriver att han har svårt att somna, lätt att vakna, störs av ljud och inte kan ta igen sömn. Det ”förgråar” livet. Han kallar personer som inte är drabbade av detta för ”sovfantomer”. Jag kände mig träffad.
Efter att det minnet väckts kom beskedet att Per hade dött. Sorgligt att ännu en människa betydligt yngre än jag har dött! Jag fick också reda på att en serie hjärnblödningar var orsaken – ännu ett exempel för sömnforskaren Matthew Walker!
Mina tankar gick åter till Pers memoarer, till hans sommarlov – precis som mina på en ö i mellersta Bohuslän.
Mina sommarlov: leka, bada, ro, ströva, läsa vad som föll mig in. Pers sommarlov: plugga varje förmiddag. När höstterminen började kunde han allt som han skulle lära sig under läsåret och blev bäst i klassen. Grundades sömnstörningarna då?
När jag blev ordförande i FPU 1959, var det enligt gamla ordningen: mogen och meriterad person utses uppifrån för att ha ett lugnande inflytande på omogna ungdomar. Påmindes om det när hjärnforskningen många år senare kom fram till detta: omdömescentrum i hjärnan är inte är fullt utbyggt förrän vid 25.
Mindes då att jag själv vid 19 proklamerade mig som världsmedborgare och vägrade bära vapen och att Per vid 20, mästare i att argumentera, fick majoriteten på en FPU-kongress att kräva svenska atomvapen.
Per blev ordförande 1961 enligt den nya ordning som snart blev vanlig i alla ungdomsförbund: de unga utser en av sina egna aktiva – ofta efter hårda strider. I Pers fall var det dock ingen strid – ingen lika kvalificerad ställde upp.
Senare nåddes jag av beskedet att även Ola Ullsten dött. Mina tankar gick till hans memoarer: Så blev det (2013). I temperament är Per och Ola precis så olika som memoarerna och deras titlar är olika. På en punkt är de dock lika.
Liksom Per tog Ola under FPU-tiden ett beslut som skapade mycket bekymmer. Ingen av dem berättar något om det besluten i sina memoarer. Jag, som börjat fundera på memoarer i någon form, fick en tröstande insikt: man är inte tvungen att komma ihåg allt!
Att Ola så småningom blev skogsprofet förvånar mig inte. Att Per blev författare, till och med poet, förvånar mig inte heller. Att skriva motverkar att tillvaron ”förgråas”. Den som skriver känner att hen lever. Det är egenvård.
Själv skriver jag bland annat kortkort som detta:
Själv skriver jag bland annat kortkort som detta:
Ju fler liv som räddas
– desto fler sjuka lever.
Det känns vemodigt när yngre än en själv dör och allra värst när unga dör. Den som lever länge går på många begravningar – så länge hen är frisk nog att gå.
Jag såg hur Per och Ola kämpade i partiet på de olika sätt som är nödvändiga för att ta sig fram i en sådan miljö. Insåg att jag inte skulle klara det. Nöjde mig med att som enskild medlem framföra förslag till politik.
Sedan Per och Ola slutade sitt aktiva partiarbete har antalet röster på partiet och antalet medlemmar i det minskat. Procenttalen i opinionspejlingarna blir mindre.
Dags att alla aktiva nu känner sig utmanade av läget nära 4 %-spärren och tar Per eller Ola som föredömen!
KOMMENTERA
