Dödsannonser och minnesord visar att jag lever på nåd. Jag ser att de som är födda efter 1928, året då jag föddes, numera är något fler än de som är födda före mig. Jag lever på nåd. Varför inte använda nådatiden till att få fram minnen? Men vilka? Och hur berätta dem?
Det här minnet hoppar fram direkt:
Du får börja med att krita stian! Och så tog mig bonden med mig in i ett litet hus och pekade. Stian var ett rum med släta väggar i sten eller om det nu var betong. Det var dom som skulle kritas. Vid en vägg stod en spann med något flytande vitt i. Bonden räckte mig något som såg ut som en piassavakvast men med en kortare, mjuk borste. Jag skulle doppa den i spannen och så stryka på väggen.
På golvet ligger en väldig sugga och flämtar. Bonden pekar på henne och säger: Om hon börjar grisa, måste du springa efter mig! Fort! Värst vad han tar i, tänker jag. Jag börjar krita väggen och kliar suggan då och då. Det tycker hon om. Åtminstone tror jag det. Jag kritar och jag kliar.
Rätt som det är klämmer hon fram en liten kulting. Den lyckas komma upp på darriga ben. Vimsar omkring men hittar en spene och ligger sedan och suger. Något sådant har jag aldrig sett – och jag glömmer springa efter bonden. Fortsätter att krita och klia. Kulting efter kulting tumlar ut, jag kritar och kliar. När hela stian är kritad ligger suggan där med tolv kultingar.
Då kom bonden, och han hade med sig en granne. Men har du sett på maken, ropade han. Här ligger hon stilla – med tolv! Hon som är så nervös! Hon som har legat ihjäl och bitit ihjäl! Och detta har en stadspojke klarat!
Grannen var lika förvånad. Det kändes som att de hällde spannvis av beröm över mig. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag sa inget. Men jag tänkte: det är bonden som är nervös! Jag har sedan fått glädje av det oförtjänta berömmet: varje gång jag drabbats av oförtjänt klander.
Vilken tur att just det minnet tumlade fram!
Det ger nämligen ett exempel på en orättvisa som sällan påtalas: orättvisan mellan olika årskullar. Jag tillhör en av de allra mest gynnade, särskilt vad pojkarna beträffar.
Vi var unga nog att aldrig inkallas under kriget men gamla nog att få fara på jordbruksläger under sommarloven. Det gjorde jag vid fjorton, till Ljungskile. Eller ta anställning på bondgård. Det gjorde jag vid femton, i Gustafs. Vi hade dessutom både tillfälle och goda skäl att delta i det frivilliga försvaret. Det gjorde jag från femton. Jag minns inga flickor på ”mitt” jordbruksläger men desto fler i det frivilliga försvaret, både på hästrygg och vid kokvagnar.
Olika villkor för olika årskullar – det är något som ökat starkt under min livstid. Reformer som genomförs uppifrån har blivit allt fler, och de slår ofta olika för olika årskullar. Ibland är de avsiktliga, som ordningen att pensionärer betalar högre skatt än löntagare. Oftast är de bara resultatet av att ingen tänkt på orättvisor mellan årskullar när reformerna konstrueras.
Jag är alltså privilegierad: inte bara vit utan dessutom i fråga om årskull. Någon kan trots det vilja läsa mina minnen. Hur bör de då skrivas? Att skriva memoarer skulle kräva att jag studerar mitt arkiv med korrespondens, uppdragsmaterial, artiklar/böcker jag skrivit och recensioner av dem. Det skulle innebära ytterligare en utredning i mitt liv – men den här gången utan sekreterare och andra medarbetare. Skulle jag klara det? Jag bör nöja mig med att skriva minnen.
Jag ser mig runt i mitt arbetsrum. Kvar på hyllorna står inte många böcker. Jag har på senare år frågat varenda bok: kommer jag att läsa dig – eller åtminstone i dig? När svaret blivit Nej, har jag befriat hyllan från boken.
Låt mig nu se vad som är kvar. Jag ser till vänster min diversebokhylla med böcker i stort format. De är dolda bakom en handduk – den alla fick som deltog i Brocyklingen 2002 över Öresund. I hörnet till vänster hänger paddeln som talar om att Svenska Kanotförbundet gav mig Långfärdspriset 1980.
På högsta hyllan framför mig ser jag boxar. De börjar till vänster med mina barnteckningar och betyg, de fortsätter åt höger med artiklar jag skrivit. Hyllarna därunder: uppslagsböcker, läroböcker från folkskola till högskola, Hyllorna på väggen till höger: böcker jag skrivit eller medverkat i.
I slutet av synvarvet från min arbetsstol det uppspända svarta skynket med rad på rad av märken som jag sparat. De påminner mig om att jag tog Simmagistern tidigt, har segelflygcertifikat lägsta graden, varit aktiv i Noaks Ark och fått medalj av Röda Korset. Jag ser varvet runt och beslutar skriva de minnen som kommer spontant eller väcks av vad jag kan se i mitt arbetsrum.
Jag hoppas skrivandet hjälper mig ta reda på vem jag är.
Kommentera gärna inlägget! Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.
KOMMENTERA
