Minnen i nådatid 2: På väg mot Grundskolan

Färsk pol mag 1952 med statistik som ett av huvudämnena. Det skulle ta tid att hitta rätt arbetsgivare för en sådan. Under tiden vikarierar jag som lärare i Askum som numera ligger i Sotenäs kommun. Det är en B3-skola med 3 årskurser i samma rum: klasserna 5, 6 och 7 som det hette på den tiden.

Den ordinarie läraren hade varnat mig för två pojkar i femman: De måste hållas i strama tyglar! Det visade sig också att de flängde omkring och störde de andra. Men de verkade klipska. Jag kom att tänka på något som inspirerat mig när jag studerade statistik: normalfördelningen.

Människorna är inte multiplicerade kopior av det medeltal som observerats för dem – medeltalet som deras politiska företrädare ofta stirrar sig blinda på.  I stället är de utspridda på det sättet som normalfördelningen visar. Inte stämde de två störande pojkarna med medeltalet!

Jag flyttar pojkarna till sexan – de stör mindre. Jag flyttar dem till sjuan – de blir mönsterelever och försöker bli bättre än sjuorna. Senare fick jag höra vad den ordinarie läraren gjort när han kom tillbaka. Han hade flyttat ned pojkarna till femman och åter satt strama tyglar på dem.

Senare under 50-talet är jag sekreterare för en utredning på SNS - Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Uppgiften är stimulerande – och kaffepauserna med kolleger blir stimulerande, inte minst när någon forskare deltar. SNS låter ofta en forskare låna ett arbetsrum.

SNS har sitt kontor i ett gammalt hus på Sköldungagatan inte långt från Engelbrektskyrkan. Kaffet intas i det gamla brasrummet. Det har avdelats med en glasvägg, och på andra sidan är just en forskare: Gunnar Helén som senare blir ordförande i Folkpartiet.

Under en rast kommer diskussionen att gälla Enhetsskolan, den som håller på att konstrueras och som sedan utvecklas till Grundskolan. Gunnar är en av pådrivarna och idégivarna. En av mina kolleger säger: Jag hoppas ni inte glömmer att särskilt begåvade elever behöver särskilda utmaningar. Gunnar fräser till: Redan privilegierade ska absolut inte gynnas!

En av mina kolleger berättar då om en pojke som tröttnade på skolan när allt var för lätt där. Andra ger liknande exempel. Jag tänker just berätta mitt exempel från Askum men då hoppar Gunnar upp: 

Ni har förläst er på Svenska Dagbladets ledarsidor! 

Han rusar in i sitt rum och slår igen dörren så att glasväggen skångrar. En tanke slår mig. De som arbetar på att utforma den nya skolan glömmer väl inte normalfördelningen? Slår sedan bort den obehagliga tanken genom att fråga mina kolleger: vilken tidning läser ni? Det visar sig att alla läser Dagens Nyheter. 

Det visade sig på 60-talet att de som konstruerade Grundskolan oftast glömde normalfördelningen.

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

Minnen i nådatid

Dödsannonser och minnesord visar att jag lever på nåd. Jag ser att de som är födda efter 1928, året då jag föddes, numera är något fler än de som är födda före mig. Jag lever på nåd. Varför inte använda nådatiden till att få fram minnen? Men vilka? Och hur berätta dem?

Det här minnet hoppar fram direkt:

Du får börja med att krita stian! Och så tog mig bonden med mig in i ett litet hus och pekade. Stian var ett rum med släta väggar i sten eller om det nu var betong. Det var dom som skulle kritas. Vid en vägg stod en spann med något flytande vitt i. Bonden räckte mig något som såg ut som en piassavakvast men med en kortare, mjuk borste. Jag skulle doppa den i spannen och så stryka på väggen. 

På golvet ligger en väldig sugga och flämtar. Bonden pekar på henne och säger: Om hon börjar grisa, måste du springa efter mig! Fort! Värst vad han tar i, tänker jag. Jag börjar krita väggen och kliar suggan då och då. Det tycker hon om. Åtminstone tror jag det. Jag kritar och jag kliar. 

Rätt som det är klämmer hon fram en liten kulting. Den lyckas komma upp på darriga ben. Vimsar omkring men hittar en spene och ligger sedan och suger. Något sådant har jag aldrig sett – och jag glömmer springa efter bonden.  Fortsätter att krita och klia. Kulting efter kulting tumlar ut, jag kritar och kliar. När hela stian är kritad ligger suggan där med tolv kultingar.

Då kom bonden, och han hade med sig en granne. Men har du sett på maken, ropade han. Här ligger hon stilla – med tolv! Hon som är så nervös! Hon som har legat ihjäl och bitit ihjäl! Och detta har en stadspojke klarat!  

Grannen var lika förvånad. Det kändes som att de hällde spannvis av beröm över mig. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag sa inget. Men jag tänkte: det är bonden som är nervös! Jag har sedan fått glädje av det oförtjänta berömmet: varje gång jag drabbats av oförtjänt klander. 

Vilken tur att just det minnet tumlade fram! 

Det ger nämligen ett exempel på en orättvisa som sällan påtalas: orättvisan mellan olika årskullar. Jag tillhör en av de allra mest gynnade, särskilt vad pojkarna beträffar.  

Vi var unga nog att aldrig inkallas under kriget men gamla nog att få fara på jordbruksläger under sommarloven. Det gjorde jag vid fjorton, till Ljungskile. Eller ta anställning på bondgård. Det gjorde jag vid femton, i Gustafs. Vi hade dessutom både tillfälle och goda skäl att delta i det frivilliga försvaret.  Det gjorde jag från femton. Jag minns inga flickor på ”mitt” jordbruksläger men desto fler i det frivilliga försvaret, både på hästrygg och vid kokvagnar. 

Olika villkor för olika årskullar – det är något som ökat starkt under min livstid. Reformer som genomförs uppifrån har blivit allt fler, och de slår ofta olika för olika årskullar. Ibland är de avsiktliga, som ordningen att pensionärer betalar högre skatt än löntagare. Oftast är de bara resultatet av att ingen tänkt på orättvisor mellan årskullar när reformerna konstrueras. 

Jag är alltså privilegierad: inte bara vit utan dessutom i fråga om årskull. Någon kan trots det vilja läsa mina minnen. Hur bör de då skrivas?  Att skriva memoarer skulle kräva att jag studerar mitt arkiv med korrespondens, uppdragsmaterial, artiklar/böcker jag skrivit och recensioner av dem. Det skulle innebära ytterligare en utredning i mitt liv – men den här gången utan sekreterare och andra medarbetare. Skulle jag klara det? Jag bör nöja mig med att skriva minnen.

Jag ser mig runt i mitt arbetsrum. Kvar på hyllorna står inte många böcker. Jag har på senare år frågat varenda bok: kommer jag att läsa dig – eller åtminstone i dig? När svaret blivit Nej, har jag befriat hyllan från boken. 

Låt mig nu se vad som är kvar. Jag ser till vänster min diversebokhylla med böcker i stort format. De är dolda bakom en handduk – den alla fick som deltog i Brocyklingen 2002 över Öresund. I hörnet till vänster hänger paddeln som talar om att Svenska Kanotförbundet gav mig Långfärdspriset 1980. 

På högsta hyllan framför mig ser jag boxar. De börjar till vänster med mina barnteckningar och betyg, de fortsätter åt höger med artiklar jag skrivit. Hyllarna därunder: uppslagsböcker, läroböcker från folkskola till högskola, Hyllorna på väggen till höger: böcker jag skrivit eller medverkat i. 

I slutet av synvarvet från min arbetsstol det uppspända svarta skynket med rad på rad av märken som jag sparat. De påminner mig om att jag tog Simmagistern tidigt, har segelflygcertifikat lägsta graden, varit aktiv i Noaks Ark och fått medalj av Röda Korset. Jag ser varvet runt och beslutar skriva de minnen som kommer spontant eller väcks av vad jag kan se i mitt arbetsrum. 

Jag hoppas skrivandet hjälper mig ta reda på vem jag är. 

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA