”HJÄLP MIG ATT DÖ [när det är dags]"

Det enda vi vet säkert i livet är att det tar slut. Jag fick som sexåring 1934 förmånen att se en god död. Min fars älskade och beundrade mormor vinkade adjö till oss barnbarnsbarn, vit mellan vita lakan. Jag fick som tolvåring 1940 se en ond död. En kvinna på ålderdomshemmet där min mormor dog skrek så att jag kan höra det ännu.  Hon skrek till Gud att hon ville dö. Hon hade då legat förlamad i fjorton år.

I medelåldern fick jag åter uppleva en ond död och en rimligt god. Min cancersjuka mor opererades och opererades. Att hon inte ville det spelade ingen roll: läkarna kände sig tvungna att göra vad som göras kunde. Min utslitne och sjuklige far, däremot, fick dö på sitt ålderdomshem utan att sändas till sjukhus. 

Ända sedan dess har jag verkat för patientens rätt att själv få bestämma, dvs utfärda livsslutsdirektiv som läkaren är skyldig att följa.  Det underliga är att kampen för denna rätt mött sådant motstånd.  

Partierna har drabbats av ren beröringsskräck för saken. Ytterst få riksdagsledamöter vågar verka för den. Men 2015 börjar tydligen något hända. Idétidskriften Liberal Debatt hade temat Döden i sitt första nummer.

En artikel behandlar dödshjälp som en frihetsfråga. Det är den verkligen. Förr uppfattades döden så att Gud bestämde när och hur. Människan kunde ju inte göra särskilt mycket. Nu gör medicinens och teknikens utveckling det möjligt för läkaren att uppehålla liv vare sig patienten vill eller inte. Det är läkaren som bestämmer, inte patienten. 

Inte underligt att en rätt-att-dö-rörelse uppstått och spritt sig till land efter land. I Sverige är det Rätten Till en Värdig Död. Desto underligare är partiernas skräck för tanken att människor som vill bestämma om sitt döende får göra det i stället för läkaren. Till slut har en av de aktiva i RTVD, Ada Salomón, försökt nå politikerna på ett nytt sätt.  

Sedan en tid har hon på bron mellan Riksdagen och Rosenbad varje torsdag satt upp skyltar och banderoller, anropat passerande och delat ut material. Hon har dessutom skrivit till alla riksdagsledamöter.

Här har Ada plåtat tre meddemonstranter. De är Berit Hasselmark, en nyckelperson i RTVD-styrelsen, jag själv som är en f d nyckelperson, och en medlem, Evelyn Gullestad, min hustru.

”Sätt döden på den politiska agendan” var en rubrik på SVT opinion 5 maj över ett inlägg av Björn Ulvæus och Stellan Welin, professor och ordförande i RTVD. Inlägget refererades omedelbart i DAGENS JURIDIK under rubriken Björn Ulvaeus: ”Det är dags att väcka liv i dödshjälpsfrågan”. 

Så träder Barbro Lindgren in på scenen, Almapristagaren 2014.  Det gör hon genom att bli intervjuad, stort, i M-magasin. Amelia Adamos tidning för ”mappies”, dvs ”mogna, självständiga kvinnor”.   

Welin och Ulvæus ger exempel på fasansfull dödskamp och pekar på att Belgien, Luxemburg, Nederländerna, Oregon och Schweiz sedan länge tillåter dödshjälp. I Sverige har patienten fått mer att säga till om men i praktiken har läkaren makten i de flesta fall. Statens medicinsk-etiska råd och PC Jersild har föreslagit regeringen att tillsätta en utredning om dödshjälp. 

Barbro Lindgren berättar gripande om gamla hon talat med, gamla som inte vill leva men inte får dö. Hon själv närmar sig de 80, börjar känna av krämpor och vill inte hamna i samma situation. 

Kanadas högsta domstol har nyligen förklarat ett förbud mot dödshjälp som ogiltigt. I Tyskland utkom i november 2014 en bok som bör utgöra en utmärkt grund för partierna att ta ställning för dödshjälp: Selbstbestimmung im Sterben – Fürsorge zum Leben (Självbestämmande i döendet – omsorg för livet). Den har skrivits av toppexperter i fråga om palliativ medicin, medicinsk etik, bioetik och medicinsk rätt.  

Det behövs lagstadgad skyldighet för läkare 

dels att ta reda på om en döende eller obotligt sjuk vill fortsätta vårdas eller hellre avsluta livet, 

dels att sätta in åtgärder i enlighet med patientens vilja.

Dags för partierna, åtminstone något av dem, att börja utforma den skyldigheten!



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA