Jag trodde jag läst det viktigaste om George Orwell. Just när jag trädde ut i vuxenlivet kom hans Djurfarmen och 1984, och de klev in bland de viktiga utgångspunkterna för mitt tänkande.
Så har det fortsatt. I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken, 2010, skrev jag till exempel detta om förslagen att inskränka eller upphäva föräldrars frihet att själva bestämma föräldraledigheten:
De som vill upphäva mödrarnas och fädernas frihet aktar sig emellertid för att säga just det. De talar om ”individualisering” eller ”flexequality”. Orden är som hämtade från George Orwells nyspråk eller från DDR där flyktingar kallades ”gränskränkare”. Individualisering är ett sympatiskt ord och leder tanken bort från det faktum att människor berövas en frihet.
Inspirationen från Djurfarmen och 1984 hade fått mig att skaffa en översiktlig kunskap om Orwells liv. Så, den 13 mars, fick jag genom en artikel i Svenska Dagbladet av Anders Sundelin klart för mig hur lite jag visste. Artikelns rubrik: Orwell underbart oförutsägbar
Artikeln berättar om allt Orwell skrev i sitt händelserika liv. Hans samlade verk har kommit i
20 tjocka band, och han översätts till allt fler språk, senast kurdiska och
bretonska. Nyligen kom Seeing things as
they are av Harvill Secker. Det är
ett urval som sträcker sig ända från de första opublicerade dikterna och fram
till hans sista korta text, tryckt den 22 juli 1949 i en amerikansk
socialisttidning.
Varför fortsätter Orwell väcka
intresse? Anders Sundelin nämner bland annat att han använde språket som ett
kommunikationsmedel, inte en utsmyckning.
Det han skriver ”är aldrig på låtsas” och – här kom en
aspekt som var ny för mig – han hade förmågan att hålla flera tankar i huvudet
samtidigt.
I dagens samhälle kommer just
den förmågan i kläm! Det visar sig igen och igen på helt olika områden. Ett
barn tas från sina föräldrar på fel grunder: stor och berättigad upprördhet –
men hur ofta påminner någon just då om de barn som inte omhändertagits men som
borde ha blivit det?
Romska tiggare på gatorna skapar
naturligt nog publicitet och upprördhet men ställs just då sällan mot det vida
större problemet att integrationen av asylsökande inte fungerar.
Hat mot kvinnor får då och då
stor publicitet. Det är viktigt men inte behandlas vid de tillfällena samtidigt det för framtiden viktiga problemet att
allt fler pojkar misslyckas i skolan. De blir utslagna män – och kommer allt oftare att hata kvinnor. De har ju upplevt maktens företrädare vara kvinnor från
lärarna i skolan till handläggarna hos socialtjänsten.
Vem blir dagens Orwell som
klarar att ha flera tankar i huvudet samtidigt? Det kanske behövs en
Orwell-ombudsman.
Kommentera
gärna inlägget!
Den som
klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och
skyltar alltså inte på bloggen.
KOMMENTERA
