Jag får denna inbjudan. Den innehåller en appell. Jag läser den eftertänksamt och jämför den med liknande jag läst ända sedan jag gick in i Folkpartiet 1957.
Partiets situation nu är helt annorlunda. Vi fick i senaste val bedrövligt få röster. En sådan nedgång till och partiet åker ur Riksdagen! Våra medlemmar var dessutom bara 5 % av dem som röstade på oss.
Då jag gick in i partiet hade två partier länge lockat mig. Arbetarrörelsens bildningstradition, att arbetaren förväntades förkovra sig och läsa häften och böcker, fick mina tankar att gå till socialdemokraterna. Den traditionen fanns emellertid lika stark i Folkpartiet. Där fanns dessutom liberalism och en stark respekt för vetenskap.
Därmed blev det lätt för Sven Åsbrink, ordföranden i Folkpartiets Ungdomsförbund, att locka mig in i och bli ordförande i en FPU-grupp, och gruppen skrev den här boken:
Styrelsen lade fram dess slutsatser som sitt förslag till kongressen, och kongressen valde mig till FPUs ordförande. Då utsåg jag jämställdhet till mitt personliga profilkrav och deltog ivrigt i valrörelsen med det kravet. Det gav mig mina första partipolitiska erfarenheter.
Allt sedan dess har jag hållit ett öga på partiet och framfört förslag. Partiet har då sällan varit i fas med mig. I fråga om ett av ”mina” ämnen, integrationen, har det till exempel bara varit de gånger då invandrare lyckats vrida Folkpartiets politik från ”vi ska ta hand om” till att främja ansvar.
Och vad får jag nu ut av denna appell 2015? Vilket hopp? Här finns plats bara för ett par reflektioner som utgår från nyckelord i appellen.
Ett av dem: förnya. Verkligen en stark förbättring mot det tidigare använda ”föryngra”. Det ordet var utmanande i partiet som varit pådrivare för lagen mot åldersdiskriminering. Men förnya säger inget om hur.
Två andra uttryck: modernisera Folkpartiet, ett modernt parti. Men detta, om något, är omodernt! Under många valrörelser har modern varit ett nyckelord – men ordet säger inte ett skvatt om vad man vill göra.
Till sist ett mycket viktigt ord: kraftsamling. Ja, nog behövs den – men kan ett liberalt parti med många viljor i konkurrens med varandra klara att åstadkomma den?
Som kommen ur en släkt av fiskare och sjöfarare kan jag inte förstå annat än detta: Folkpartiets situation idag är lika hotfull som den var för Blue Bird av Hull.
I en sådan situation måste segel revas så att man bara har kvar tillräckligt för att styra undan bränningar. Man måste till och med vara beredd att låta däckslast gå över bord för att undgå katastrofen.
Kommer Riksmötet att förstå detta? Kommer partiledningen att vara fri att ge ordern? Det blir ändlöst spännande. Men än är flaggan uppe:
Kommentera gärna inlägget! Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.
