In my English nutshell
January 25: Remembrance Day for the Genocide of Armenians when the Osman empire was transformed to a national state. January 27: Remembrance Day for the Genocide of Jews. Now ademandforaction.com is fighting against the ongoing IS genocide.
In Sweden a novel called Att inte vilja se (Not willing to see) has led to accusations against the author, Jan Guillou.
The critics: everybody in Sweden must have been aware of the atrocities.
I myself: in spite of the fact that I grew up detesting Hitler the opening of Auswitch gave me a total surprise. My mind had not been able to take the plunge from atrocities to genocide.
Den 25 januari är minnesdagen för folkmordet på armenier och flera andra minoriteter. Det begicks under första världskriget när Turkiet snabbt ville göra sig till en nationalstat av europeisk modell. Alltså inte tolerant mot minoriteter så som det gamla osmanska riket varit. Där hade både armenier och greker haft viktiga uppgifter.
Det fanns vittnen till det folkmordet slog larm, till exempel den svenska missionären Alma Johansson och USAs ambassadör Henry Morgenthau Sr. Men statsledningar och press ville tänka på annat. När Hitler började tala på allvar om att utrota judarna, hänvisade han till att ingen kom ihåg hur armenier hade utrotats.
Nuri Kino berättar idag om det folkmordet i Svenska Dagbladet. Under hans namn står A Demand for Action Det är en kamporganisation mot det folkmord som IS nu bedriver i Syrien och Irak.
Och i övermorgon kommer Förintelsens minnesdag. De flesta förknippar den nog bara med den industriella avlivning som fulländades i Auswitch. Men lika många judar mördades i andra länder och i samarbete mellan de tyska trupperna och judarnas grannar.
Det dröjde flera år innan den delen av folkmordet blev ordentligt beskrivet. Alla som hjälpt tyskarna hade ju intresse av att det inte skulle bli känt. Och de som inte hjälpt dem ville inte ha sett något.
Det sättet att reagera finns hos oss också, och det märktes i högsta grad under andra världskriget. I början, långt före Stalingrad, var det få som ville se eller ta intryck av det de såg. ”Inte reta tysken” var det som gällde.
Att inte vilja se är Jan Guillous fjärde roman i sviten Det stora århundradet. Den som inte vill se är romanens huvudperson, utbildad i Tyskland och med täta band till landet. Märkligt nog har Guillou blivit angripen på temat att alla måste ha sett och att han förtigit detta.
Måste alla ha sett? Argumentet för det verkar vara att ohyggligheter publicerats i svensk press. Javisst! Så tidigt som i december 1939 gav till exempel den försiktiga Göteborgs-Posten upplysningen att de tyska judarna hänvisas till kroppsarbete och förses med livsmedelskort – men inte med klädkort!
Den som påstår att svenska folket inte kunde läsa i sina tidningar om nazisternas grymheter talar mot bättre vetande. Grymheterna stod där likaväl som vår egen grymhet att vägra judar komma hit. Men grymheter är inte detsamma som systematiskt utrotning.
Nu vill jag framträda som vittne. Min far, en överlevare från tre torpederingar och ett luftangrepp under första världskriget, var övertygad om att det skulle komma ett nytt krig. Därmed kom jag att ovanligt tidigt för min ålder följa kriget och det som skrevs om grymheter mot judarna.
Jag var helt övertygad om hur usel naziststaten var och tvivlade inte på att den var i stånd till förbrytelser. Men trots detta: när jag 17 år gammal såg journalfilmerna från Auswitch var detta något fullkomligt nytt för mig.
Jag, som hade en solid misstänksamhet mot den tidens Tyskland, hade inte kunnat ta tankesprånget från grymheter till industriell utrotning. Senare har det ju också visat sig att det officiella Sverige hade fått rapporter om det folkmordet men valt att tiga.
Må varje minnesdag över ett folkmord hållas levande för att få alla att vilja se varje tecken på att ett nytt dragit igång!
Kommentera gärna inlägget! Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.
KOMMENTERA
