På sommaren är vi däggdjur
Svenska Dagbladet har publicerat en artikel av Marcus Prifits. Den refererar översiktligt vad forskningen visar i frågan om könsolikheter. Det är en rik forskning, och så sent som idag publiceras ännu ett resultat:
För första gången går det att förklara varför män oftare än kvinnor drabbas av hjärntumörer. ...
Forskare vid Washington University School of Medicine i St Louis har funnit att proteinet retinoblastom, som minskar risken för cancer, är betydligt mindre aktivt i manliga hjärnceller än i kvinnliga.
Det var när sådana olikheter nonchalerades i vården som 1,6 miljonerklubbben bildades 1998, olikheter som gav kvinnor sämre vård. Sådana olikheter var emellertid visade och påtalade långt dessförinnan. I Sverige hade det skett med publiceringen av Kvinnan: kropp, individ, samhälle, redaktör Evelyne Sullerot (Norsteds 1980). Men då hade likhetsfeminister länge förföljt medsystrar som vågat hävda att könsskillnader inte bara orsakas av "strukturer" och "inlärning av roller". Boken blev aldrig recenserad.
Sedan dess har vi fått en debatt om "åsiktskorridoren". Ack om det vore så väl att korridoren bara gäller åsikter! Men det är värre: de som håller sig i korridoren får sitt synfält och sitt medvetande begränsade.
Prifits skriver: "Skälet till biologins starka närvaro i genusdebatten är dock inte vetenskapligt utan politiskt." Helt rätt – men detsamma gäller även biologins frånvaro i genusdebatten! Den har ofta åstadkommits genom svår förföljelse, vilket är en av de saker jag visat min bok Kvinnan, "mannen, tidsandan och den fria tanken.
Fenomenet är lättare att se för dem som varit med länge. För mig, som började engagera mig för jämställdhet redan på 40-talet, går det lättare att urskilja moderörelser i tänkandet och nya åsiktskorridorer.
Länge användes "kvinnans natur" som en skyddsmur mot tanken att kvinnan skulle göra något annat än sköta hemmet. Paternalism drev fram hinder för kvinnor att utföra sådant som påstods inte passa deras natur.
Idag får inte kvinnan ha någon annan natur än mannen, bortsett från vad gäller reproduktionsorganen. Paternalismen är lika stark men drivs nu av feminister för att tvinga kvinnor ut ur den ena eller andra fällan.
Sedan min ungdom har en skola byggts upp som inte grundats på beprövad erfarenhet och inte på forskning som stödjer sådan. Resultatet: alla måste gå i skola under alla år av sin uppväxt, samundervisade i alla stadier. Naturligtvis måste något kön drabbas hårdast av en sådan konstruktion. Nu vet vi vilket av könen det blev.
Marcus Priftis slutar med att peka ut ett tankefel som inte bör få "stå i vägen för en utveckling mot ett mer jämlikt samhälle". Tankefelet är att samhället måste ordnas i enlighet med "naturen".
Det slutordet visar att han vandrar tryggt i korridoren där man inte ser att Sverige har världsrekord i skolbränder och inte att självmord är den vanligaste dödsorsaken för ynglingar och unga män.
KOMMENTERA
