Spinndoktor ser framåt – med begränsat synfält

Denna rubrik står över en helsidesintervju i nr 50 av Folkpartiets Tidningen Nu. Den som intervjuas är Per Schlingmann, tidigare Moderaternas partisekreterare och spinndoktor, nu konsult, föreläsare och författare, senast av boken Urban Express som han skrivit tillsammans med ekonomie doktor Kjell A Nordström. 

Intervjun är intressant av två skäl, och Schlingmann ägnas också ett helsidesfoto i bild, här återgivet beskuret. 

Det första som gör Schlingmanns framställning intressant är att han utan reservationer pekar på och ger exempel på det paradigmskifte som jag själv slog larm om som kandidat i provvalet – då utan något resultat över huvud taget. Den som går till sökrutan här överst till vänster och skriver En kandidat kommer till inlägg den 2 och 5 oktober 2013. 

Där skrev jag att "en jordskredsförändring" pågår genom "att unga kvinnor idag dominerar på universiteten samtidigt som arbetslivet kräver mer teoretiska meriter” och genom att skolan är så konstruerad att allt fler pojkar misslyckas där.    

Schlingman påstår att det redan finns många kvinnor som tjänar mer än sina manliga kolleger. Svepande, men visst tjänar unga kvinnor i New York och London i genomsnitt mer än unga män. En orsak han pekar på: robotiseringen tar över i typiskt manliga områden. Med "mekanisering" som nyckelord har den utvecklingen pågått länge – jag pekade på den i valrörelsen 1960.   

Han nämner inte att allt fler pojkar misslyckas i skolan. Vidare gör han som nästan alla andra, tiger om att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga män. I stället säger han: ”kvinnor är bättre på att läsa in långa texter och lära sig årtal”. Får se om likhetsfeminister tål det!

Han nämner heller inte vad som hände med massan av kvinnor och med det ökande antal män som misslyckas. Som jag berättade närmare om i mitt förra inlägg, Hopp om Liberala Kvinnor, fortsätter flickor att främst välja gymnasielinjer som leder dem till lägre avlönade yrken. Dessutom ökar antalet utslagna män. 

Schlingmanns slutsats är det andra skälet till att intervjun med honom är intressant. Han ifrågasätter varken kraven på kvotering av kvinnor eller omfattningen och ökningen av alla de program som drivs för att ge kvinnor särskilt stöd och särskilda genvägar att nå toppen. 

I stället hänvisar han till ”feministiskt initiativs frammarsch bland högutbildade kvinnor i städerna i höstens val” och fortsätter: ”Politiken kan användas för att knuffa frågor som föräldraförsäkring och kvotering framåt.”  

Per Schlingmann är alltså inte intresserad av vad folket har för uppfattning. Genom att hänvisa till Gudrun Schyman visar att han att han lever mer i massmediavärlden än i folkets och är förförd av den makt politiker kan utöva. Det är han tyvärr inte ensam om. 

Det är troligt att detta inlägg blir det sista före Jul och Nyår. Så jag önskar er alla 

God jul och Gott Nytt År 

och gör det med en julhälsning från två tomtar i verkligt god kontakt med folket.

KOMMENTERA

Hopp om Liberala Kvinnor / Hopes of Liberal Women

In my English nutshell

Liberala Kvinnor (Liberal Women) is a small but convincing group within The Liberal Party. The leaders of the group have jumped into the paternalistic mainstream of feminism.   

Now the board has got a new chairwoman, Gulan Avci of Kurdish origin, and a new deputy member, Robert Hannah of an Assyrian family. 

They both work for human rights and the rights of the individual against the culture of honour. Now I hope they will broaden the debate within Liberala Kvinnor.

Liberala Kvinnor, en mycket aktiv grupp inom Folkpartiet, har valt ny ordförande, Gulan Avci, och en ny styrelsesuppleant, Robert Hannah. De inger mig hopp.

Gulan Avci, riksdagsledamot av kurdisk härkomst, ingick i den grupp av invandrare med Mauricio Rojas i spetsen som fick Folkpartiet att lämna den nedlåtande och passiviserande attityden ”vi ska ta hand om våra invandrare”. Hon har engagerat sig hårt för armeniernas och kurdernas sak och mot den inskränkning av individers frihet och säkerhet som hederskulturen innebär. 

Robert Hanna, riksdagsledamot från den assyrisk familj, tog sig genom sin personvalskampanj till Riksdagen förbi fyra andra kandidater. Han har vunnit utmärkelser som människorättsjurist och angriper hederskulturen, bland annat  genom att välja vara ”både assyrier och bög”. 

Det hopp dessa båda inger mig är att de får Liberala Kvinnor börja ifrågasätta sin syn på kvinnan. Nu ser de henne som medlem av en grupp att hjälpa, styra och gynna, inte som individer. Detta innebär paternalism och sådan reagerade liberala kvinnor förr hårt mot, till exempel att kvinnor spärrades från arbeten som ansågs olämpliga för dem. 

Paternalism stämmer med socialistiskt tänkande men inte med liberalt. Som nyss utsedd partiordförande framhöll Stefan Löfven detta:

– Jag är feminist, punkt slut! 
Och jag tror på könsmaktordningen.

Detta är en trosbekännelse. Att inte uttala den kan vara farligt. När Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister ”avböjde etiketten feminist” blev hon ”död” för feminister i massmedia.

Feminism kunde vara naturlig även för liberaler så länge orättvisor främst drabbade kvinnor. Men nu har ett paradigmskifte ägt rum! Allt fler pojkar misslyckas i skolan, unga kvinnor utgör flertalet på nästan alla universitetslinjer, arbetslivet kräver allt oftare teoretiska meriter, antalet utslagna ökar med män i majoritet.

Särskilt allvarligt: feminism har kommit att domineras av likhetsfeminism. Jag gjorde en skrämmande upptäckt under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken: 

Likhetsfeminister har förföljt och till stor del lyckats tysta medsystrar som vågat hävda att könsskillnader inte bara beror på ”strukturer” och ”inlärning av roller”.  

Sedan boken kom ut 2010 har jag gjort fler skrämmande upptäckter. Dessutom har jag aldrig fått framträda inför Liberala Kvinnor. Jag har i nu fyra år erbjudit mig att tala vid möten med mitt vittnesmål, men förgäves. I partiet låter Liberala Kvinnor ”äga” jämställdheten och följaktligen har jag inte fått bidra i kommittéer för att utforma politiken.

Därmed hamnade partiet i kampanjen Ja till feminism utan socialism med dess beskyddande paternalism – som om paradigmskiftet aldrig ägt rum, som om inte kvinnor och män har olika intressen, som om inte kvinnor söker sig till yrken med låg lön och flickor fortfarande väljer gymnasielinje med det i sikte. 

Folkpartiets medlemmar utgör bara 5 procent av dem som senast röstade på oss. I den situationen kan även en mycket liten men övertygad grupp få genomslag. Övertygelse övertygar! Liberala Kvinnor har bara 6 procent av medlemmarna men en ledning som är starkt övertygad.

Vad jag hoppas av Gulan Avci och Robert Hannah är att de får Liberala Kvinnor att släppa fram en öppen och ifrågasättande diskussion om en effektiv och liberal politik för jämställdhet. Folkpartiet måste utforma ett program för jämställdhet som både utgår från verkligheten och är liberalt.

Det hinner vi inte inför det bisarra extravalet! Då blir det väsentliga att återvinna förtroendet som bästa skolparti! Folkpartiet måste lägga fram en plan för att sätta igång arbetet på att ge skolan en ny grundkonstruktion. Att hålla individen oavbrutet i skola under hela uppväxten, alltså bara bland omogna jämnåriga, stämmer varken med beprövad erfarenhet eller forskningen. 

KOMMENTERA

Koldioxiden: äntligen begriper jag hotet

SVT har sänt Cosmos, ett program i 13 avsnitt gjort av National Geographic. Programserien är modellerad på Carl Sagans berömda serie 1980 med samma namn. Berättaren är Neil deGrasse Tyson  en av Sagans lärjungar, astrofysiker. Han hade som sjuttonåring fått hjälp och uppmuntran av Sagan.

Serien har ett tema: 

Vetenskap är inte kunskap. 

Vetenskap är arbete för bättre kunskap. 

Vetenskap ifrågasätter! 

Flera exempel lämnas emellertid på att den som ifrågasätter och kommer på en ny kunskap kan råka mycket illa ut. Det sker när de som svarar för dagens kunskap gör sig till ombudsmän och bastion för just den. Över huvud taget skildrar serien människan som fanns i varje banbrytare – och människan som ofta var nödvändig för att hjälpa fram banbryttaren. 

Programmets kombination av fakta med konst vid presentationen gör den mycket pedagogisk. Avsnittet 12, till exempel, fick mig att förstå vad jag med min ifrågasättande läggning varit misstänksam mot, nämligen dessa påståenden:

Just koldioxiden är en avgörande faktor för temperaturhöjningen. Den höjningen måste leda till att världshavets nivå höjs. Klimatforskare är eniga om detta. 

För mig har klimatforskarnas enighet varit en varningssignal. En flock kan ha fel, det visar inte minst andra avsnitt i Cosmos som beskriver hur flocken har kunnat förfölja nytänkare. 

Alla seriens avsnitt finns ännu en tid på SvT play.  Avsnittet http://www.svtplay.se/video/2492926/varldens-fakta-cosmos/avsnitt-12 inleds med en miljon år i Venus barndom, en geologiskt och klimatmässigt idyllisk tid. Sedan kom en tid då vulkanutbrott började förändra atmosfären och samspela med strålningen från Solen och rymden. Neil deGrasse Tyson ser detta från sitt rymd- och tidsskepp och konstaterar:

Han fortsätter på ett sätt som börjar väcka mitt förtroende:

Förtroendet fortsätter att öka när avsnittet fortsätter. Jag känner mig respekterad som ”skeptiker”. Lyssnar på skälen som anges varför en process kan ”tippa över” genom en samverkan mellan olika förändringar, till exempel vulkanutbrott. Slutligen avstår Neil deGrasse Tyson från att göra väsen av vattennivån.

Jag grips av hopp. Kanske flocken av eniga klimatforskare börjar inse att varmare hav = stigande nederbörd = tjockare inlandsis i Antarktis centralmassiv. Hur som helst: Cosmos har hjälpt mig att tänka friare och inte avfärda hotet från koldioxid bara därför att de som framfört det uppträtt nedlåtande mot skeptiker och dragit till med argument alltför frikostigt. 

Nu bör någon göra ett kompletterande program om vad människan gör galet genom mer än att öka halten koldioxid. Redan detta att vi blir fler och att köttätandet bland oss ökar kommer att drastiskt höja halten av metan! 

Ur mitt haikubarium:

Stark nyfikenhet

gör åldrandets väg utför

ytterst intressant

KOMMENTERA

Rosfeber > Det andra könet > Haikubarium

Fredagen jag inte glömmer: frossbrytningar starkare än jag någonsin förut haft. Lördagen vårdkedjan jag minns: 1177 – Närakuten Löwenströmska – Akuten Danderyds. 

Diagnos: Rosfeber, bakterier i blodet, dvs blodförgiftning som man förr dog av. Behandling: Antibiotika intravenöst och annat från olika hängpåsar. God mat.   Bemötande: personalen kunde inte ha varit bättre, förstod till och med min humor.

Förberett mig för sysslolösheten genom att ta med Simone de Beauvoir: Det andra könet. Hade än en gång läst att den boken var oerhört viktig för feminismen. Misstänkte dessutom att boken varit en trampolin för många som dykt ned i trosföreställningen att könsskillnader bara är inlärda.

De första 150 sidorna ger mänsklighetens historia med arbetsfördelningen man/kvinna. Den arbetsfördelning som varje ekonomisk ordning frambringat från jakt/samlartiden till fabrikstiden, arbetsfördelningen som i varje sådan ordning utnyttjat skillnaderna mellan den genomsnittliga kvinnan och den genomsnittliga mannen. 

Här visar de Beauvoir att hon är en lärdomsgigant som inte bara skildrar arbetsfördelningen vid varje ordning utan dessutom  hur den tolkats av olika bedömare, till exempel Marx och Engels. 

Resten av boken skildrar kvinnans situation idag, dvs 1949. Lärdomen flödar lika rikt och inspirerande. Det hindrar inte att de Beauvoir verkar sitta fast i ett tankespår: I och med att maskiner gör allt mer av kroppsarbetet spelar det allt mindre roll att den genomsnittliga kvinnan är fysiskt svagare än den genomsnittliga mannen. 

Helt riktigt – men lärdomsgiganten verkar bortse från att människan kan ha behållit en del av de könsskillnader som utvecklats under det väldiga antalet generationer som under många årmiljoner föregick jordbruket. 

Det kan vara en sådan könsskillnad som gör att fler män än kvinnor är risktagare, att unga män kör ihjäl sig (och andra) långt mer än unga kvinnor och att kvinnliga traversförare i genomsnitt visat sig bättre än manliga. 

Jag lägger ifrån mig boken berikad med massor av kunskaper men med min misstanke bekräftad. Det andra könet lockar läsaren in på tanken att det moderna samhället inte längre behöver ta hänsyn till några andra könsskillnader än sådana som kan ändras, dvs de inlärda. 

Så hemma och dags att återuppta det jag ville göra före frossbrytningarna. Det visar sig att Rosfeber och/eller de Beauvoir hindrar mig att tänka enligt den planen. I stället hoppas en haiku fram:

”Andra könet” av

Simone de Beauvoir

blev till ett samkön. 

Fler hoppade fram. Jag har tydligen börjat bygga upp ett haikubarium. Ett exempel till:

Jag ville sova.

Jag ville verkligen somna.

Men det var en dröm.

KOMMENTERA

200-årsjubileum i Riksdagen

Den 21 oktober fick vi se Jan Guillou och Anne Holt i Sveriges Riksdag. Det var på 200-årsdagen av Stortingets beslut att acceptera unionen med Sverige. Inbjudan att delta i Stortingets Grundlagsjubileum i Sveriges Riksdag hade gått ut bland annat till Svensk-Norska föreningen som lät det gå vidare till sina medlemmar med fulla programmet. 

Vi hade alltså gott sällskap i Andrakammarsalen, och där fann vi norskinspirerade Jan Guillou och svenskinspirerade Anne Holt, närmare bestämt på sid 15 i en bok alla deltagarna hade på sin bänk: SAMTALer NORGE-SVERIGE, utgiven av Svensk-norska samarbetsfonden.  

Fondens ordförande, Lars Engqvist, hade en nyckelroll vid mötet tillsammans med Eva Eriksson, ordförande i Voksenåsen.  Medverkande i övrigt och bakgrunden för jubiléet framgår av programmet som jag redan gett en länk till. 

Den klarast lysande stjärnan var Herman Lindqvist. Han berättade om händelserna som ledde till unionen mellan Sverige och Norge, orsakerna till den franske marskalkens vilja att kompromissa genom att acceptera Grundloven och Stortingets därpå följande beslut den 21 oktober 1814.  Den framställningen bör stå i skolans läroböcker.

Boken ger samtal mellan norrmän och svenskar som känner sig vara berikade av samspelet mellan de två ländernas olikheter och likheter: Författare, Rektorer, Utrikesminister, LO-ledarna, Koncernchefen, TV-chefen, Tidningschefen och den engelske korrespondenten Richard Milne. 

KOMMENTERA

Estonia mer än en katastrof!

Ingen bild i detta inlägg men desto mer text.  

Idag är det 20 år sedan 852 människor omkom med Estonia. Bilder visas i tidningar och tv som behandlar katastrofen ur flera vinklar. Här vill jag bidra med vad jag själv försökte åstadkomma efter katastrofen. 

”Låt Estonia-offren vila i frid!”

Det blev rubriken på en artikel jag skrev och som DN DEBATT införde den 13 oktober, 16 dagar efter katastrofen.  

Utgångspunkten för mitt inlägg: havet har tagit åtta av mina förfäder. Det har fått mig att iaktta hur anhöriga sörjer och vad andra kan göra för dem – och vad de inte bör göra. Här frågor jag kom fram till i artikeln:

• Är det rimligt att använda en halv till en miljard för att en del av de anhöriga skall ”få en grav att gå till” när stora belopp uppenbarligen behövs för att förhindra nya olyckor?

• Hur skall vi stå till svars inför de anhöriga till alla dem som inte bärgats vid tidigare olyckor till havs, till exempel vid Jan Heweliuz förlisning?

• Vill vi verkligen införa principen att alla offer från flyg- och fartygsolyckor som funnit sin grav i havet skall flyttas från den graven?

Snart vände sig flera anhöriga till mig, tackade och berättade detta: Vi ansätts av militanta bärgningsanhängare för att ansluta oss till dem. Den psykiater vid Ersta som ska stödja oss går i de militantas ledband. 

Jag lyssnade och slogs av en misstanke. En psykolog eller en psykiater kan frestas se på drabbade bara som offer att hjälpa. Attityden "att ta hand om" är stark hos goda människor. Kanske den psykiatern de kritiserade bara såg offer och inte dem som själva ville resa sig.  

Jag började fundera på om jag kunde hjälpa dem som hörde av sig till mig. De berättade en sak till: Bestörtning i Estland och hos ester i Sverige över uttalanden i media på temat att Estonia gått under på grund av estniska missgrepp. Uttalanden innan orsaken till förlisningen utretts!

Själv hade jag lagt märke till att man i Estland verkade att reagera mer "vuxet" på katastrofen än i Sverige. Då försökte jag i en artikel förklara för esterna varför det fanns svenskar kunde reagera så som de gjorde. Artikeln fick titeln:

Den svenska Estonia-förvirringen.

Artikeln översattes och infördes 10 november 1994 i Hommikuleht, Tallinn, med rubriken ’Estonia’-segadus Rootsi.  Kärnan i mina argument:

•  Den långvariga svenska freden och turen gör en katastrof främmande för oss.

•  Det är inte minst svenskar som varit de pådrivande för öppna bildäck med portar i båda ändar. De vill hellre tro att någon har gjort fel än att grundkonstruktionen är fel.

•  Sjöfolkets fackliga organisationer har kämpat hårt mot att svenska fartyg utflaggas. Alltså naturligt tro att Estonia gick under därför att hon var utflaggad.

Artikeln avslutades med att anklagelserna "uttalades i ett kaotiskt skede av chockade människor som inte förstod bättre då". 

Informerar regeringens ansvariga

Anhöriga fortsätter höra av sig till mig om att militanta pressar dem och upprepar sin anklagelse mot Ersta-psykiatern. Frågorna i enkät som de anhöriga då och då ombads besvara sades visa hennes koppling till de militanta. Ett nytt element tillkom: bekymmer över att Peter Örns utredning lyssnar mer på de militanta än på dem.

Beskyllningarna mot Ersta-psykiatern gör att jag tar kontakt med denna och ber att få ta del av enkätfrågorna – bara frågorna, inte svaren. Strax därefter ringer de militantas ledare till mig, kräver i brysk och hotfull ton att jag instämmer i de militantas krav och förbjuder mig att ta kontakt med psykiatern. I stället för att svara mig hade hon alltså underrättat honom. 

Jag lämnade information om detta till det först ansvariga statsrådet, Inez Uusman, sedan till den ansvariga på kommunikationsdepartementet och Peter Örn. 

I februari 1999 sände jag en kort sammanfattande kommentar till Mona Sahlin och ett råd jag kunde ge för det fortsatta säkerhetsarbetet. Rådet var inspirerat av mina erfarenheter från en farlig miljö: borrplattformen Alpha i Ekofisk. 

En komisk detalj i en utmärkt utställning

Så småningom gjorde Sjöhistoriska Museet en utställning om Estonia på temat: Vad vi lär av katastrofen för att förbättra säkerheten.  Bland annat visades  en modell av en livbåt, ett framtidskoncept för säker livbåt. Såg ut som ett extra avlångt ägg.

Den båten kände jag igen från Norges Sjøfartsmuseum. Där finns den i en glasmonter, en modell där det i aktern syns tydligt vad den heter: Uræd, på svenska orädd. Men Norge är Norge. På montern står det Uredd.  

Modellen visar en livbåt  som roddes över Atlanten 1904. Svenskt framtidskoncept var norsk bevisad verklighet hundra år tidigare. 

Men visst hade Sjöhistoriska rätt om Estonia! Det gäller att lära av katastrofen!

Artiklarna och breven jag nämnt mejlar jag gärna till var och en som vill fördjupa sig i detta. De finns i mina dokument  EstoniaDN94.pdf, EstoniaförvirrSvenska.pdf, UusmanIfaxEstonia.doc, Komunikationsdep99Estonia.pdf och Sahlin99Estonia.doc.  

KOMMENTERA

De goda och Sverigedemokraterna

Varför fick Sverigedemokraterna 801 000 röster? 

Det berodde inte på antalet medlemmar. De är bara 12 000. Varför fick Folkpartiet bara 338 000 röster? Partiet som alltid är det näst bästa för de flesta väljare. Och varför tappade alla goda partier röster?

En av orsakerna finns bland de goda människorna. Alltför många av dem vill peka ut andra som onda för att visa hur goda de själva är. Onda människor som ingen bör lyssna på. Den sortens goda människor finns också i Folkpartiet, och jag har följt dem ända sedan 70-talet då jag började arbeta för flyktingkontakter och integration.

Redan då kunde de goda framhålla att de står för en ”generös” flyktingpolitik. Jag har internt protesterat i årtionden mot detta, framhållit att ”generös” för vanligt folk betyder spendersam, föreslagit ”human och anständig” politik.

Bostadsbrist, sämre resultat i skolan för invandrarbarn och många års väntan för invandrare att komma ut i arbetslivet har gjort många i detta land oroliga över antalet flyktingar. En del människor som vill visa sig goda pekar då ut de oroliga som främlingsfientliga. 

De som påtalar att en del av kulturen i en etnisk grupp är skadlig beskylls för rasism, till och med islamofobi. Den som vill påtala beteendet i en etnisk grupp måste själv tillhöra gruppen för att inte riskera sådana beskyllningar. 

Trots bostadssegregationen, invandrarbarnens dåliga skolresultat och de många årens väntan för invandrare att komma ut i arbetslivet har partierna fortsatt tala om ”generös” flyktingpolitik. Nu heter det dessutom att Sverige är ”en humanitär stormakt”! Så kom slutfanfaren inför valet: 

Vi ska öppna våra hjärtan!

Ja, alla hjärtan som inte redan är öppna bör öppnas. Sverige bör absolut fortsätta ta emot flyktingar! Men om åtskilliga av de goda människorna i de gamla partierna och bland opinionsdrivare fortsätter vara nedlåtande mot de oroliga kommer allt fler av dem att rösta på Sverigedemokraterna. 

De goda partierna måste visa vilka vägar de väljer för att avhjälpa bostadsbristen, höja invandrarbarnens skolresultat och rimligt snabbt få flyktingar i arbete. 

KOMMENTERA

Framstöt mot mot IS, framstöt mot atrofi, framstöt för värnplikt

I valrörelsen har det varit vanligt att skygga för viktiga ämnen och att blåsa upp små skillnader för att få dem se ut som stora. Men dessa sista dagar av den sista sommarmånaden har bjudit på några uppmuntrande nyheter.

Faten Mahdi Al-Hussaini var en av dem som organiserade en demonstration den 25 augusti utanför Stortinget mot extremism bland muslimer. Hon är en nittonårig norskirakier. Klicka här på Faten Mahdi Al-Hussaini  så får du höra henne hålla ett intensivt tal och se henne riva sönder ett budskap från Hussain. När du fått upp den hemsidan, klicka vidare där för mer upplysning.

I Norge driver rörelsen Profetens Uhmma, företrädd av Ubaydullah Hussain. Den är aggressivt wahabitisk  och stödjer det krig som IS, Islamiska Staten, driver mot andra trosriktningar.  

I Sverige finns inte någon extremiströrelse som gjort sig lika synlig men även här behöver både muslimer och alla andra skarpt vända sig mot extremism. Och skolan bör inte få fortsätta att låta allt fler pojkar misslyckas. 

PS  Aj! Aftonbladets skildring som jag gett länkar till ovan presenterar bara en sida av historien. Det finns en annan sida, och den presenteras av norska Human Rights Watch: Faten Mahdi Al-Hussaini är aktiv i en dogmatisk, Khomeini-inspirerad och missionerande gren av Shia. DS

Den andra uppmuntrande nyheten presenterar Svenska Dagbladet på ett helt uppslag. Kerstin Uvnäs Moberg är läkare, forskare och nu även entreprenör. Företaget vill få ut läkemedel för kvinnor. Det utgår från oxytocin, ett kroppseget hormon. Den första produkten, Vagitocin, kan minska eller helt bota så kallad vaginal atrofi.

Att jag upplever detta som så uppmuntrande beror på att jag skrev följande i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken:  

…1995 hade utkommit Hon och Han, födda olika av Kerstin Uvnäs-Moberg och Rigmor Robert, en insiktsfull inblick i vad som betraktats som kvinnligt och manligt genom århundradena. Boken hade orsakat ramaskrin, häftiga reaktioner och negativa skriverier som givit författarna stora bekymmer både inom arbete och privatliv… 

I boken gav jag flera sådana exempel på att likhetsfeminister förföljt medsystrar som vågat tala om att könsskillnader också har genetiska orsaker. Det mest groteska exemplet bland de förföljda: Frankrikes motsvarighet till Elise Ottesen-Jensen: Evelyne Sullerot. 

Det tredje glädjeämnet gäller värnplikten. Den skrotades under den aningslösa optimismens tid men nu är politiker i olika partier inne på tanken på att införa den på nytt eller ta steg i den riktningen. 

Peter Hultqvist (S), ordförande i Riksdagens försvarsutskott, och Urban Ahlin (S), partiets utrikespolitiske talesperson, föreslår i en artikel på SvD BRÄNNPUNKT att mönstring återinförs.  Allt de skriver håller jag med om som skäl för att återinföra värnplikten i förbättrad form. Det finns emellertid fler skäl för värnplikt. Det viktigaste:

I varje årskull pojkar finns normbrytande individer. Alla kulturer har seder, ritualer, till och med riter, för att tygla dem. När det lyckas, blir de ofta mycket bra, inte minst som ledare.

Ännu i min årgång mötte alla disciplin i skolan, följd av konfirmation, följd för majoriteten av förvärvsarbete där de fick vuxna föredömen, följd för de privilegierade av realskolan där varje normbrytare visste att han kunde bli relegerad. De vildaste gick till sjöss – en ytterligt disciplinerande arbetsplats. Till sist värnplikt. 

Mina barnbarns årgångar har fått klara sig utan detta. Normbrytande pojkar från starka familjer i god situation klarar i regel att tyglas trots samhällets brist. Men normbrytande pojkar som är mindre lyckligt lottade, till exempel bor i områden med utanförskap, för dem blir risken större att utvecklas fel och bli kriminella. Dessutom lockas enstaka pojkar från muslimska familjer bli soldater hos Al-Shabab eller Islamiska Staten. 

Då och då föds en pojke som inte kan sitta still utan flänger omkring. En pojke som gärna rör sig nyfiket i olika miljöer men som har mycket svårt med skolbänken. En yngling som inte kan uppfatta begränsningar förrän han kör huvudet i dem och normer förrän han brutit mot dem. 

Dags att skissa på en ny värnplikt som sista steget för att få sådana pojkar till de värdefulla medborgare som de kunde bli förr! 

KOMMENTERA

Däggdjur bara på sommaren?

På sommaren är vi däggdjur

Svenska Dagbladet har publicerat en artikel av Marcus Prifits. Den refererar översiktligt vad forskningen visar i frågan om könsolikheter. Det är en rik forskning, och så sent som idag publiceras ännu ett resultat: 

För första gången går det att förklara varför män oftare än kvinnor drabbas av hjärntumörer. ...

Forskare vid Washington University School of Medicine i St Louis har funnit att proteinet retinoblastom, som minskar risken för cancer, är betydligt mindre aktivt i manliga hjärnceller än i kvinnliga. 

Det var när sådana olikheter nonchalerades i vården som 1,6 miljonerklubbben bildades 1998, olikheter som gav kvinnor sämre vård. Sådana olikheter var emellertid visade och påtalade långt dessförinnan. I Sverige hade det skett med publiceringen av Kvinnan: kropp, individ, samhälle, redaktör Evelyne Sullerot (Norsteds 1980). Men då hade likhetsfeminister länge förföljt medsystrar som vågat hävda att könsskillnader inte bara orsakas av "strukturer" och "inlärning av roller". Boken blev aldrig recenserad.

Sedan dess har vi fått en debatt om "åsiktskorridoren". Ack om det vore så väl att korridoren bara gäller åsikter! Men det är värre: de som håller sig i korridoren får sitt synfält och sitt medvetande begränsade.    

Prifits skriver: "Skälet till biologins starka närvaro i genusdebatten är dock inte vetenskapligt utan politiskt."  Helt rätt – men detsamma gäller även biologins frånvaro i genusdebatten! Den har ofta åstadkommits genom svår förföljelse, vilket är en av de saker jag visat min bok Kvinnan, "mannen, tidsandan och den fria tanken.

Fenomenet är lättare att se för dem som varit med länge. För mig, som började engagera mig för jämställdhet redan på 40-talet, går det lättare att urskilja moderörelser i tänkandet och nya åsiktskorridorer. 

Länge användes "kvinnans natur" som en skyddsmur mot tanken att kvinnan skulle göra något annat än sköta hemmet. Paternalism drev fram hinder för kvinnor att utföra sådant som påstods inte passa deras natur.

Idag får inte kvinnan ha någon annan natur än mannen, bortsett från vad gäller reproduktionsorganen. Paternalismen är lika stark men drivs nu av feminister för att tvinga kvinnor ut ur den ena eller andra fällan.

Sedan min ungdom har en skola byggts upp som inte grundats på beprövad erfarenhet och inte på forskning som stödjer sådan. Resultatet: alla måste gå i skola under alla år av sin uppväxt, samundervisade i alla stadier. Naturligtvis måste något kön drabbas hårdast av en sådan konstruktion. Nu vet vi vilket av könen det blev.

Marcus Priftis slutar med att peka ut ett tankefel som inte bör få "stå i vägen för en utveckling mot ett mer jämlikt samhälle". Tankefelet är att samhället måste ordnas i enlighet med "naturen". 

Det slutordet visar att han vandrar tryggt i korridoren där man inte ser att Sverige har världsrekord i skolbränder och inte att självmord är den vanligaste dödsorsaken för ynglingar och unga män. 


KOMMENTERA