In my English nutshell
Sweden has become secularized to an amazing extent. Christian believers often keep quite about their faith. The development towards democracy here was started by Christian movements inspired from Britain and the US. They were very important when the Liberal Party was founded, ”my” party”. Believers have turned shy even there. Now a new weekly, The Sender, is adressing believers in the party. Being a non-believer myself I use the opportunity to tell about my positive observations of believers.
Medan Sverige slår rekord i sekularisering har de troende blivit allt tystare om sin tro. Det är modernitet som gäller här, och ingen kan påstå att religiös tro är modern. Ett intressant exempel är den unga kvinna som berättade att det väckt mer sensation i hennes omgivning när hon berättade att hon var aktiv kristen än när hon ”kom ut” som lesbisk.
Själv har jag aldrig haft någon tro på något övernaturligt och inte heller känt det minsta behov av en sådan tro. Inga människor tycks vara bekymrade över att de inte fanns innan de föddes. Själv har jag inget bekymmer över att inte finnas när jag dött.
Att sakna tro innebär emellertid inte att sakna intresse för troende. Skiljer det sig i handling från icke-troende? Jag har så småningom fått intrycket att människor som vuxit upp som troende eller i vart fall bland troende är ”överrepresenterade” i ideella organisationer – en iakttagelse som lockat mig att göra fler.
Så har en grupp inom ”mitt” parti, alltså Folkpartiet, trätt fram genom att driva veckotidningen Sändaren. Det slog mig att åtskilliga iakttagelser jag gjort av troende kunde vara intressanta för den tidningens läsare. Chefredaktör är Anders Melbourn, som på DN bland annat haft samma uppgift. Han samtyckte, och nu berättar jag mina iakttagelser under den rubrik redaktionen valt:
Bland de troende
De två första små berättelserna heter Ett Herrens under och Röra på läpparna. Jag lägger sådana berättelser en i sänder på bloggen och börjar förhoppningsvis i morgon.