Når vår Max 200 år? / Will our Max reach 200 years?

In my English nutshell

Our great grandson Max is exploring the world. According to a prognosis published by Swedish newspapers he might reach the age of 200 years. James Vaupel, demograph at The Max Planck Institute, predicts that the spectacular increase in length of life will continue. Thus every other new-born will reach 104 years. Here I expose presumtions that the prognosis is based on and point at facts that Vaupel has not taken into consideration. 

Finally we wish you all a prosperous 2013!  

Vår dottersonson Max, snart tre, undersöker världen. En forskare har gjort en prognos om människans livslängd. Enligt prognosen kan enstaka nu levande individer bli 200 år. Max kan tänkas vara en sådan individ. Unnar vi honom ett sådant öde?  

Prognosen är intressant för mig som nu med god marginal levt längre än alla mina förmödrar och förfäder. Prognosen är intressant för tidningar och författare. Den 22 september presenterade Svenska Dagbladet en artikel under rubriken 

För att nå 100 kvittar livsstil.

Artikeln inleddes med en intervju av Ruth Engström. Det framgår av intervjun att Ruth kommer från Nybro som ligger innanför Kalmar. Poängen är att arvsanlag avgör om hög ålder nås. 

Mer skulle det bli. Den 27 december berättade samma tidning: 

Varannan nyfödd väntas blir 104 år

Enligt en demograf vid Max Planck-institutet ser inte forskarna längre något tak för hur gamla vid kan bli. En demograf är inte en apparat utan en forskare i befolkningsutveckling. Forskaren som trätt fram heter James Vaupel. Hans prognos visar att hälften av de barn som föddes 2012 i Sverige förväntas bli minst 104 år gamla. 

Det är till och med troligt att något barn som fötts nu når 200 år. En av dem skulle alltså kunna vara vår Max som nyfiket ser på världen ur olika vinklar. Samma prognos från samma källa presenterades också i Aftonbladet, och där under rubriken: 

”Den första 200-åringen redan i livet”

James Vaupel anger två skäl till sin prognos. Det ena är att alla prognoser hittills sagt att ökningen av medellivslängden kommer att plana ut. De har visat sig vara fel. Alltså kommer ökningen av livslängden att fortsätta. Det andra skälet är att sjukvården och välfärden förbättras som hittills och att livsstilen blir sundare.

Det första skälet blev jag varnad för redan när jag läste statistik på 40-talet. Att låta en observerad kurva fortsätta in i framtiden kallas ”extrapolera” och får göras endast om det finns starka skäl anta att faktorerna som påverkat kurvan fortsätter att vara desamma. 

Vaupel grundar sitt andra skäl på två rena antaganden: 

Sjukvård och välfärd förbättras. 

Livsstilen blir sundare. 

Han ställer inte frågan om sjukvård och välfärd kan finansieras på ens samma nivå som nu när åldringarna blir en allt större andel av befolkningen. Han glömmer att allt fler barn, ungdomar och vuxna numera rör sig mycket mindre än förr vilket är en allvarlig belastning för deras framtida hälsa. 

Må var och en tänka efter om hans antaganden är realistiska. De säger dessutom ingenting om arvsanlagen.  Det sker däremot i en artikel den 30 december under rubriken:

Här blir människor allra äldst 

Artikeln inleds:

Ett område med exceptionellt stor andel hundraåringar har upptäckts i södra Småland och norra Skåne. Andelen 100-åringar är så hög att zonen, enligt boken Åldrandets gåta, slår sig in strax bakom världsberömda öar av hälsa som Okinawa och Sardiniens inland. 

Här citeras Örjan Hemström, demograf på SCB, och han tar upp en faktor som Vaupel förbigår:

– Det verkar finnas något som påverkar livslängden i de här regionerna. Vi kan inte säga vad det är. Det behöver inte vara generna. Det kan vara någonting i miljön, kanske vattenkvaliteten eller något i livsstilen.

Vad som är förvånande i dessa artiklar är att varken James Vaupel eller Örjan Hemström tar upp den försämring av hälsan som är på gång. De flesta 20-talister och 30-talister fick förflytta sig för egen kraft ända från första skoldagen. Det gav god grundkondition och minskade risken för benskörhet. De allra flesta i de årskullar som nu höjt de levandes antal slutade dessutom skolan efter årskurs 7 och tvingades röra sig till och i arbetet. 

De flesta barn transporteras nu till skolan. Få barn arbetar. Stora delar av årskullen sitter dessutom stilla framför dataskärmar eller läsplattor. Dessutom får alltför många barn så mycket pengar att de kan köpa godis och sockerhaltiga drycker . 

Detta lägger grunden till en allt viktigare klasskillnad, skillnaden mellan å ena sida barnen som växer upp hos nogräknade föräldrar med självförtroende att lära sina barn till ett sunt liv, å andra sidan barnen med föräldrar som inte har möjlighet att göra det eller som inte klarar det.

Vi tror att vår Max – vårt olderbarn som det heter på norsk – får hjälp under uppväxten att lära sig vad som krävs för ett sunt liv.  Då kan han bli en av dem som bidrar till att James Vaupels prognos håller, åtminstone för en del av befolkningen.

Vi önskar alla som tar del av denna blogg 

ett lyckosamt och tankeväckande 2013!

Dom över mer än en död man

Dom över död man

Idag har jag sett filmen om Torgny Segerstedt, mannen jag läste under mina präglingsår och vars tankar och språk jag inspirerades av. Filmen visar att hans tankar kunde gå till Havamals  "Dom över död man"  och den ger sin dom över människan Torgny. Det var gripande för mig att ta del av den domen.

Men jag fick också lust att berätta om domen av tre andra döda män som i eftervärldens ögon skämde ut sig genom att publicera en protest mot Torgny Segerstedt den 18 december 1939.  Dagen efter, under helgerna som följde och flera gånger därefter fick jag höra mina föräldrar förklara något för släktingar och vänner. Jag hörde förklaringen så många gånger att jag minns den:

– Vi har aldrig på minsta sätt märkt att Richard Berlin skulle vara nazist. Däremot vet vi att hans syster Anna har två döttrar och flera barnbarn i Tyskland. Dessutom är Richard, Sven Gulin och Valerius Hansson frimurare, och Hitler hatar frimurare. De är nog rädda helt enkelt, rädda för att tyskarna skall komma!

Innan mina föräldrar gav sin förklaring, borde de ha läst vad de tre hade skrivit. Deras protest stod emellertid inte i GHT, som vi då prenumerade på, utan i Göteborgs-Posten. Jag, som fyllde tolv vid den tiden, kom inte heller på att läsa protesten. Jag läste den först sextio år senare när jag letade efter protesten och de instämmanden som jag visste hade publicerats.  Jag gick på Kungl. Biblioteket igenom Göteborgs-Posten för hela denna ödesmättade december. 

Även GP, som jämfört med GHT var mycket försiktig, publicerade den månaden fruktansvärda nyheter om hur judarna förföljdes.  De som påstår att svenska folket inte kunde läsa i sina tidningar om nazisternas grymheter, de talar mot bättre vetande. Nyheterna från Tyskland var skrämmande.

Samtidigt var det mycket annat som skrämde vid den tiden. Som troligen många andra jämnåriga kan jag ännu i mitt inre höra det här: 

Päämajan tilannetiedoitus toistetaan suomeksi uutisten jälkeen. 

Det var obegripligt men vi hörde det på radio varje dag före TT-nyheterna, och radion talade om att det betydde: ”Högkvarterets lägesrapport upprepas på finska efter nyheterna.”  Alla förstod att Finland kämpade för sitt liv. Sverige levererade vapen och utrustning så långt regeringen vågade med tanke på landets egna behov. Finlandsfrivilliga började samlas.  

Allt fler svenska fartyg sänktes. Pressande förhandlingar pågick för att öppna hål i de krigförandes blockader. De flesta svenskar var rädda för att Tyskland skulle anfalla. Många var dessutom rädda för att försvaret i så fall skulle saboteras av alltför många alltför varma tyskvänner i toppen av samhället. Den självklara slutsatsen blev för de flesta: 

Reta inte Tyskland!

Torgny Segerstedts GHT var enda ledande tidning som utan taktiska hänsyn och i skarpa ordalag angrep nazismen och Hitlers förföljelse- och krigspolitik. Detta hade väckt uppmärksamhet i Tyskland, och detta försökte Richard Berlin, Sven Gulin Jr och Valerius Hansson, ägare till var sin herrekipering, stoppa genom sin protest. Den utgick från samlingsregeringens maning om Samhällsanda, Vaksamhet och Tystnad. Jag återger den med sina märkliga språkfel:

”Det övervägande flertalet av svenska folket så även vi, hysa en uppriktig avsky för allt förtryck av den enskilds friheten och för varje form av diktatur, men i dagens läge måste vi tyvärr dölja dessa våra känslor, ty i den nuvarande hårda politiken göra våra åsikter varken från eller till i sak men vi kunna däremot skada vårt land. Att på sätt som Handelstidningen giva luft åt sina känslor är icke god Samhällsanda, det är icke Vaksamhet och det är icke Tystnad. Handelstidningens obalanserade skriverier är en fara för vårt land, ty tidningen kan icke rätt bruka sin frihet.”

Hade de tre stannat här, skulle nog inte någon misstanke om nazism ha uppstått. Då hade de bara uttryckt vad de flesta kände vid den tiden. De fortsatte emellertid genom att kalla GHTs journalistik ”hetspropaganda” och ”hatfulla skriverier om Tredje Riket”.  De skrev att Segerstedt önskade ”skaffa sig ett tryckfrihetsåtal” för att få ”en martyrgloria av frihetens apostel”. De kallade sig ”vi andra jordbundna medborgare”  som inte hade  ”råd att låta honom leka med elden”: ”Vårt lands frihet kan stå på spel.”

Redan dagen därpå publicerades ”Ett varmt tack” från sju framskjutna män. De beklagade ”på det livligaste” om Handelstidningens ”skriverier” skulle ”få fortsätta”. Instämmandet var undertecknat av de verkställande direktörerna i sex rederier och ett varv. 

Den 21 december publicerades ett ”instämmande i protesten”, undertecknat i Lund av 62 personer, de flesta med titeln professor, docent eller fil.d:r. Under namnlistan står att undertecknarna har ”olika uppfattning om det riktiga i professor Segerstedts kritik mot Tyskland”  men ”vända sig enhälligt mot det sätt på vilket denna kritik framföres”.

 De 62 i Lund erkände med andra ord att det bland dem fanns personer med sympati för Nazityskland!  Detta kom att besudla de tre som skrivit den ursprungliga protesten.

I december 1939 var de dock ännu i takt med tiden. Även trettiofyra advokater i Göteborg instämde. I själva verket dröjde det anmärkningsvärt länge innan Torgny Segerstedt började försvaras med kraft. I täten gick då socialdemokratiska tidningar, fackföreningar – inklusive Handelstidningens egna typografer – och Karl Gerhard som bl a framförde kupletten ”Dessa virriga tider”. Där kallar han de tre ”morske herrar” sjunger att de ger ”en spark åt demokratin”. 

I själva verket var de tre rädda herrar, och rädslan delade de med de flesta då. Rädslan började släppa först efter Efter El Alamein, och efter Stalinggrad var den borta. Rädslan som länge rått och som varit skälet till de tres protest började då att glömmas. Till slut fanns bara en naziststämpel kvar att minnas.  När människors rädsla släppte blev de morska och avkunnade i efterhand en domen över tre döda män som de hållit med förut. Jag berättade om detta den 19 december 2009 i Göteborgs-Posten.

Filmen Dom över död man pekar med laserljus på en skillnad mellan då och nu: pressens hänsyn till privatlivet. Att Segerstedt hade en älskarinna och att Per-Albin i praktiken hade två hustrur visste pressen, men ännu var det naturligt att tiga om saken. 

Filmens viktigaste behållning för min del är att visar på hur viktigt det är med goda och tydliga företrädare för båda de moral som vi är tvungna att välja mellan, helt eller med bitar från vardera. Segerstedt följde sinnelagsmoralens bud. Per-Albin följde resultatmoralens och kallade det ansvar. I filmen får båda lägga fram sina argument på ett levande och övertygande sätt.

Lollie mot AIDS / Lollie against AIDS

In my English nutshell about AIDS day.  

I went to Noaks Ark as I had been active when Swedish Red Cross helped to establish that institution against hiv in the 1980’s. Two students from Franska Skolan  (The French School) made me buy a children’s book against hiv written by Fatou Keïta. It is a book making children understand how hiv does not spread 

Then I went to a conference center nearby where Hans Rosling, professor of International Health, explained what the AIDS pandemic is and how it is developing – and not developing. 

AIDS-dagen förde mig först till Noaks Ark i Stockholm. När hotet från AIDS blev allt tydligare, ville Svenska Röda Korsets generalsekreterare vid den tiden, Anders Wijkman, få rörelsen att göra en insats. Den kom inte minst att gälla samarbete med föreningen Noaks Ark som jag berättat jag i ett inlägg om AIDS den 1 november. Jag kom att hjälpa Wijkman i arbetet på det som blev Stiftelsen Noaks Ark - Röda Korset. Samtidigt skrev vi Aids i verkligheten (Bra Böcke/Wiken 1987).

På Noaks Ark stötte jag ihop med en av volontärerna som jag mött på 80-talet, och det var hjärtevärmande. Än mer hjärtevärmande blev det att två gymnasister från Franska Skolan,  och övertygade mig att köpa en barnbok mot hiv  Un arbre pour Lollie, skriven av författaren Fatou Keïta,  Elfenbenskusten. 

Sedan gick jag till gamla Spårvagnshallarna, nu konferenscenter. Där höll professorn i internationell hälsa, Hans Rosling, världsberömd genom metoden att låta prickar i diagram flytta sig och växa eller krympa, ett strålande sätt att göra utveckling begriplig. 

Jag fäste mig vid att aids slår högst olika i olika länder till och med i olika i olika delar av ett land. Sedan följde  en podiediskussion där två av veteranerna från 1980-talet deltog: Jukka Aminoff, nu verksamhetschef på Noaks Ark, och Lars Moberg, nu infektionsläkare på Venhälsan.

På 80-talet fanns bland experterna förhoppningen ett vaccin mot aids. Det mest optimistiska hoppades på ”vaccin efter fem år”.  Jag påminde då om att vaccin fungerar genom att man mobiliserar kroppens immunförsvar men att hiv häckar just i immunförsvaret. Nu frågade jag åter: Kan då hiv bekämpas med ett vaccin? 

Bra fråga, sa Hans Rosling. Det verkade tydligt för mig att han, liksom de medverkande på podiet och andra experter, i praktiken har gett upp hoppet på ett vaccin och är inriktade på att  motverka hiv-spridning, inte minst genom mediciner som håller hiv-bärare friska med låg risk för att smitta. 

Vad som kom fram tydligt och eftertryckligt på konferensen var att okunskap om hiv och rädsla för hiv-bärare försvårar kampen mot aids. Det gjorde Un arbre pour Lollie än intressantare!

Boken skyggar inte för att ta upp problemet skräck för hivbärare och utstötningen av dem men visar också hur detta kan stoppas: av Fröken och läkare i vita rockar. De upplyser, men än viktigare, de kramar och pussar Lollie som är sjuk i aids.

Boken och projektet den ingår beskrevs för övrigt på AIDS-dagen i Tidningen Kulturen av Anna Nyman.

Boken skyggar heller inte för döden. Lollie blir allt sjukare men kamraterna besöker henne och dekorerar väggen hon kan se med sina teckningar. Sedan får de hjälp i sin sorg genom att rektorn låter plantera ett träd för Lollie.

Att lyssna till den svenska texten och samtidigt läsa den franska är ett utmärkt sätt att väcka slumrande franska kunskaper. De åskådliga bilderna gör dessutom boken idealisk att läsa för barn som ännu inte är helt läsvana själva. 

Översättningen har gjorts av gymnasister vid Franska Skolan. Genom ett nära samarbete med författarinnan och i samspel med ett fördjupningsprojekt om HIV/AIDS. Under forskarkonferensen 30 år med AIDS år 2011 och tilldelades de Kunskapsstipendiet för sin insats.

Initiativet till Un arbre pour Lollie har tagits av Françoise Sule, lärare i franska i samarbete med föreningen Afrikultur. Boken säljs på Bokspindeln.

Bildningsresa till Stavanger / Educational journey to Stavanger

In my English nutshell

We believed that the book Bildningsresan (The Educational Journey) would be good reading on the flight to Stavanger and back. The authors are twelve Swedes, several of them immigrants or with immigrant parents. With very different experiences they give their comments on education and culture. Indeed, the book proved to be a tree of knowledge.

Once again, however, Stavanger herself became a source of education. A street art festival, Nuart,  was going on and gave spectacular impressions. Further, we got to see what we hade read, that there are several times more electrical cars i Norway than in Sweden. As usual the supply ships for the oil rigs have grown in height, old buildings are still allowed among the new giants and pigeons keep waiting for old people and small children.

Vi fick lust att fira november genom att fara till Stavanger. En del av den moderna tidens dårskap består i att flyg kan vara mycket billigt om man flyger på rätta tider. Vi förberedde oss för restid och väntetid bland annat genom att ta med den färska Bildningsresan, red Gabriel Ehrling och Karin Rebas. 

Där skriver, ur mycket olika synvinklar och med mycket olika temperament, tolv apostlar för bildning:

Pa Modou Badjie  Rötter i Gambia och Jordbro. Studieförbundet Vuxenskolan och hiphopgruppen Panetoz 

Ebba Witt-Brattström är professor i litteraturvetenskap, numera vid Helsingforsuniversitetet.

Nicklas Lundblad  Googles huvudkontor i Kalifornien. Ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademin.

Jasenko Selimović  Statssekreterare, arbetsmarknadsdepartementet. Tidigare Göteborgs Stadsteater och chef för SR Radioteatern.

Dilsa Demirbag-Sten  Författare, frilansjournalist, verksamhetsansvarig för Berättarministeriet.

Erik Amnå Ordförande i Studieförbundet Bilda och professor i statsvetenskap vid Örebro Universitet. 

Fredrik Högberg Tonsättare och musikproducent. Skapar med  iOpera världens första interaktiva digitala operaföreställningar.

Madeleine Opira Jurist, författare och sångerska. Har efter studier i Leicester och Strasbourg återvänt till Husby.

Mats Svegfors Avgående vd för Sveriges Radio, tidigare varit landshövding i Västmanland och chefredaktör för Svenska Dagbladet.

Sofia Nerbrand Ordförande för Bertil Ohlininstitutet och chefsstrateg i regionledningen i Region Skåne. Grundare av samhällsmagasinet Neo. 

Ola Nordebo Politisk chefredaktör på Västerbottens-Kuriren. Historiker och har forskat inom teatervetenskap.

Johanna Koljonen Författare och journalist. Uppväxt i Helsingfors, examen i i Oxford, belönades 2011 med Stora Journalistpriset.

Deras budskap visade sig vara så intressanta att jag får återkomma till dem en annan gång. Även själva Stavanger bjöd på bildning. Evelyn växte upp där och jag besökte staden första gången för 65 år sedan. Sedan dess återkommer vi ofta. Skriv till exempel FÖRFÖRD i sökrutan överst till vänster, och fram kommer ännu ett exempel. 

 Jag har fått lära mig att det alltid finns något överraskande i Stavanger. Den här gången fick vi se gatukonst som kunde vara uppslagen fyra våningar i höjd:

Det pågick en stor festival för gatukonst, kallad Nuart. De ansvariga avtalar med fastighetsägare om tillstånd att måla på ytor eller täcka dem med målningar. Denna konst tas sedan bort när den avtalade tiden gått ut. 

I trafiken fick vi en bekräftelse på vad som stått i svenska tidningar: Norge har många gånger fler elbilar än Sverige. Jag fäste mig särskilt vid en liten bil. Den påminde nämligen starkt om den ”mock up” som designern Carl Arne Breger  gjort när jag 1968 arbetade fram ett tv-program om den elektriska bilen. Programmet sändes av SVT åtta gånger men inte slog elbilen igenom för det! Så här ser den norska bilen ut:

Den lilla bilen är inte bara eldriven utan är även kort tack vare att den saknar baksäte. Bilen heter Buddy men är inte fullt så liten som den ser ut. Den har nämligen plats för tre på framsätet. Det framhålls givetvis i reklamen:

En sådan bil har några entusiaster lyckats köra österut ända till Stilla havet där den fraktades till Japan. Efter körning där togs den på båt till USA. Där kördes den över till östkusten och togs per båt hem. Det täta laddandet klarades tack vare att människor var snälla och hjälpsamma och att det fanns en mycket lång förlängningskabel i bagageutrymmet. 

Därmed över till den stående överraskningen i Stavanger: fartygen. Att de ligger rätt inne i centrum är ingen överraskning. Överaskningen är att supplyfartygen som betjänar oljeplattformarna alltid blir högre och högre. Nu är överbyggnaden dubbelt så hög som när jag arbetade på Alpha i Ekofisk 1974. 

Det finns också en beständig del i Stavangers charm: blandningen av gammalt och nytt. Det är inte bara så att hela områden med gamla hus sparats, det är också så att enstaka gamla hus ligger kvar bland nya giganter. Här syns tre gamla enfamiljsvillor och en liten kyrka. 

Vi var alltså i farten hela tiden. Duvorna fick vänta förgäves på att vi skulle mata dem.

AIDS: Först kamp mot attityder / At first fight against attitudes

In my English nutshell 

In 1985 the Swedish Carnegie Institute published this book, the title meaning "Aids – our future?". It was the first large scientific treatment on ADIS in Swedish and published at a time when confusion still ruled. This period is now an importand topic in mass media.

The reason is that Jonas Gardell, a popular actor and author, has began to publish his memoirs. The first book, ”Torka aldrig tårar utan handskar” (”Wipe never tears without gloves”), has released a lot of comments on the hysterical reactions when AIDS arrived in Sweden. 

I participated in a projekt that helped to change attitudes. It was started by the Swedish Red Cross and led to the the establishing of Noaks Ark,  an organization against the spreading of HIV while helping the disease carriers. 

One of my contributions consisted of writing Aids i verkligheten (Aids in reality) together with Anders Wijkman,  the Secretary General at that time. The theme: do not victimize the HIV carriers, enroll them in the force against the spreading of the disease! 

Denna höst har jag gång på gång kommit att tänka på den första stora vetenskapliga rapporten i Sverige om aidspandemin. Den skrevs av Michael G. K och hette AIDS – vår framtid? (Carnegie Dokumentationsserie nr 7-9 1985, 519 s). En orsak till att jag kommit att tänka på den boken är Jonas Gardells bok ”Torka aldrig tårar utan handskar”, den första i hans memoarserie, tv-serien som grundats på boken och all publicitet som följt. 

Först 1982 skrev någon svensk journalist om aids. Det var Svenska Dagbladets  Inger Atterstam, och hon har nu under rubriken Skam, likgiltighet, tystnad skrivit om den första tiden. I den artikeln kan man efter orden LÄS MER klicka på Första artikeln om aids i svensk dagspress och får de ett foto av den som en pdf-fil. Några år senare bildades föreningen Noaks Ark och Läkare mot AIDS.

Det fanns emellertid fler tidiga hjältar. Vid samma tid var Michael G. Koch igång med sin bok. Aids hade börjat slå hårt. Många hade gripits av panik. Men Svenska Carnegie Institutet,  förlitande sig på sin vetenskaplige rådgivare Nils Bejerot, vågade publicera den stora boken därför att Koch just då var den svensk som kunde dokumentera mest vetande om aids. 

Att Koch kunde veta mest berodde på han var med i en grupp forskare i olika världsdelar. De utbytte iakttagelser och kunskaper genom att använde en teknik som föregick www. Dessa läkare undgick fallgropen att uppfatta sjukdomen som enbart drabbande homosexuella män. Det var djärvt av Carnegie institutet att publicera boken. Koch var distriktsläkare, inte professor. Han kom dessutom från Tyskland och kunde alltså beskyllas för att vara nazist.  

Därmed över till en annan viktig person: Anders Wijkman.  Han var då generalsekreterare i Svenska Röda korset, en massrörelse. En sådan rörelse fungerar bara om medlemmarna är positiva. Majoriteten i ledningsgruppen blir blir då lätt en ombudsman för medlemmar som misstänks inte vara positiva. Aids kom emellertid plötsligt och blev därmed ett exempel på att ledningen för en folkrörelse inte alltid kan invänta medlemmarnas åsikter. 

Vad medlemmarna läst i tidningarna var att en mystisk sjukdom drabbade raska unga män i New York och San Francisco och snabbt tog livet av dem på ett grymt sätt. Hade det över huvud taget något med Sverige att göra? Och har Röda korset något med homosexuella att göra? Skulle medlemmarna bli tillräckligt positiva för att samla in pengar? Inget kan ju uträttas utan pengar. Ännu på sommaren 1986 dröjde ledningen i Svenska Röda Korset kvar vid uppfattningen att regering och myndigheter vidtog alla nödvändiga åtgärder. 

Men oro för aids började märkas allt tydligare i Röda Korsets telefonjour och förstahjälpen-kurser. Samtidigt kom allt fler skrämmande nyheter in från biståndsprojekt i Afrika. I början av 1987 fick Wijkman ledningsgruppen med sig för att göra aids till en prioriterad angelägenhet. Då hade också ett gott kunskapsunderlag för åtgärder börjat växa fram. 

Svenska Röda Korset drog igång med full kraft. Därmed vidtog ett hektiskt arbete på flera fronter. Då svarade jag för en och deltog i en annan. Fronten jag svarade för var att tillsammans med Anders Wijkman skriva en bok om viruset, sjukdomen, smittvägarna, pandemin och motåtgärderna. Boken skulle vara grundad på belagda fakta men ändå begriplig för allmänheten. Vi diskuterade, jag forskade och skrev, han gav synpunkter på texten, vi enades, och Aids i verkligheten gavs ut 1987 (BraBöcker/Röda Korset, 152 s).

Under arbetet med att lära mig om aids och smittspridning upptäckte jag något spökligt,  ett exempel på hur fel rättighetstänkandet kan slå när det tillåts att tjänstgöra som autopilot. Spridningen av aids hade haft ett tydligt förebud! I takt med att homosexuella vågat vara mer öppna och visa sig allt mer synligt hade också könssjukdomarna bland dem ökat. 

I min barndoms skyldighetssamhälle skulle en så påtaglig ökning av könssjukdomar ha föranlett effektiva åtgärder för att hejda smittspridningen. Ännu levde ju minnet av de drastiska åtgärder som hade satts in mot tuberkulosepidemin. 

I min medelålders rättighetssamhälle styrde emellertid rättvisa och rättigheter tänkandet. När könssjukdomar bland män börjat öka, hade tanken gått till vård som tidigare byggts upp för att ta hand om underlivssjukdomar hos kvinnor. Ökningen av könssjukdomar bland män hade uppfattats som en fråga om rättvisa. 

När fler män drabbats av könssjukdomar hade alltså vården byggts ut. Den bidrog till att ingen varningssirén om det ökande antalet fall tjöt innan aidsepidemin slog till. Ökningen hade inte utlöst ett skarpt program mot smittspridningen. Nu måste ett sådant byggas upp.

Flera hinder visade sig i det arbetet. Ett framgår av boksidestexten på vår bok:

______________________________________

Tre bärande begrepp:

Öppenhet   Ansvar   Omtanke

Ett utbrett hemlighållande av smittan motverkar både smittbekämpningen och möjligheterna att möta de sjuka och smittade med värme och omtanke. Om de hivsmittade gömmer sig kommer allmänheten att uppfatta aids som en skamlig sjukdom och hiv som ett pariasmärke.

Enligt en syn på den hivsmittade skall vi andra börja ”ta hand om” honom, hjälpa honom att inte märkas, fråga hur han känner sig i sin svåra situation, fråga vad vi kan göra för honom. Enligt vår syn på smittbäraren skall vi göra honom medveten om den makt han har att stoppa smittspridningen, vädja till honom att utnyttja den makten, att ta ansvar själv, värva honom till kampen mot epidemin och för dess offer, erbjuda utbildning, fråga vad han behöver för hjälp i arbetet.

Det är främst av hänsyn till de svagare grupperna som samhället måste utveckla ett effektivt program mot aidsepidemin. Livsstilen är redan en starkt klassuppdelande faktor i vårt samhälle. Med aids blir den en vattendelare mellan liv och död. 

______________________________

Den svenska attityden ”Vi ska ta hand om våra …” skapade alltså problem. Det märktes  i hög grad när Anders Wijkman med föreningen Noaks Ark förhandlade fram ett sammanhållande och drivande kompetenscenter i kombination med kafé, jourtjänst och vilohem, ett arbete som så småningom ledde till det som i dag är Stiftelsen Noaks Ark. 

Samtidigt utarbetade jag tillsammans med en av de aidssjuka unga männen, Lennart Fender, förslag till rumsplaneringen av stiftelsens hus. Därmed var arbetet mot aids i full gång för min del. Jag kunde börja göra iakttagelser om kvinnor och män i deras samspel med hivsmittade som fruktade att bli utstötta och aidssjuka som vid den tiden inte hade grund för något framtidshopp. 

Lennart Fender var en av de stora hjältarna vid denna tid, en av dem som trädde fram öppet och vädjade till andra homosexuella att ta sitt ansvar för att hindra smittspridning, dvs att främja få partners och ovillkorlig kondomanvändning när fler partner än en kom i fråga. Hans föräldrar var också bland hjältarna. Det visade sig inte minst på Lennarts begravning. De varken övergav honom eller höll hans läggning hemlig! Det gjorde inte heller begravningens präst.

Jag gjorde många iakttagelser vid den tiden av olika slag men får skriva om dem en annan gång. Avslutar med att visa hemsidan för den stiftelse som blivit till en stabil hjälp för hivsmittade och för att minska smittspridning:

Dåd upprepat efter 2600 år / Deed repeated after 2600 years

En replika av ett 2600 år gammalt skepp i St Katharine Docks nära Towern en av de sista dagarna i september. Vi hade alltför sent blivit tipsade om The Phoenician Ship Expedition som seglade detta skepp runt Afrika.

A replica of a 2600 year old ship in St Katharine Docks near The Tower one of the last days of September. We had all too late been tipped about the The Phoenician Ship Expedition  who sailed this ship around Afrika. 

Replikan hade givits namnet The Phoenician och ställdes ut i dockan maj-september. Vi fick bråttom. Ombord fick vi utmärkt information om expeditionen för 2600 år sedan och om den som genomförts i vår tid. 

The replica had been named The Phoenician and was exhibited in the dock May-September.  We got in a hurry. On board we got excellent information on the expedition 2600 years ago and on the one carried out in our time. 

Infomationen var pedagogisk. Här ett exempel: ritningen för en bordfog och ett foto på en sådan fog gjord i skala 1:1. 

The information was pedagogical. Here an exemple: the drawing for a board joint and a photo of such a joint made on the scale 1:1.   

The Phoenicians – The Greatest Ancient Sailors Exhibition är en liten bok i tidskriftsformat.  Där kan man läsa om fenicierna, deras skeppsbyggnadsteknik och sjöfart, expeditionen för 2600 år sedan och seglingen runt Afrika 2008-210. 

The Phoenicians – The Greatest Ancient Sailors Exhibition is a booklet in magazine size. There you can read about the Phoenicians, their shipbuilding technique and navigation, the expedition 2600 years ago and the sailing around Africa in 2008-2010. 

Herodotos citeras. Kung Necho av Egypten hade uppdragit åt fenicier att segla runt Afrika med start i Röda Havet. De kom tillbaka västerifrån genom Herakles stoder och berättade att de haft solen i norr när de var längst söderut. Herodotos tillade att han inte trodde på den saken, fast kanske andra gör det. 

Herodotus is quoted. King Necho of Egypt had ordered Phoenicians to sail around Africa, starting in the Red Sea. They came back from the west through the Pillars of Herakles and told that they had the sun to northward when they were futhermost south. Herodotus added that he did not believe that, though others may.

Att de sett solen i norr stämde inte med kunskapen bland de mest bildade vid den tiden. De visste att solen aldrig kan ses i norr! För oss är just den observation av fenicierna ett bevis på att de var så långt söderut. Dagens kunskap kan stå i vägen för tro på oväntade iakttagelser.

That they hade seen the sun to northward did not agree with the knowledge among most educated at that time. They knew that the sun kan never bee seen to the northward! To us that observation by the Phoenicians is a proof of their sailing that far southward. Today’s knowledge may stand in the way to believing in unexpected observations.

Expeditionen tänktes ut och leddes av Philip Beale. Han har tidigare genomfört en liknande expedition från Indonesien till Ghana.   Han driver Pioneer Expeditions.  Besättningen på The Phoenician varierade mellan 6 och 13. Kärnbesättning: 17 personer från 8 länder, bland dem Sverige. Ytterligare medlemmar av besättningen: 33 personer vilket gjorde att ytterligare 10 länder representerades. 

The expedition was conceived and led by Philip Beale. He has earlier accomplished a similar expedition from Indonesia to Ghana. He runs Pioneer Expeditions.  The crew on The Phoenician varied between 6 and 15. The cern crew: 17 persons from 6 countries. Additional crew: 33 persons making 10 more countries represented. 

En medlem av kärnbesättningen är konstnär och målade under seglingen. Hennes namn är Danielle Eubank. Här en bild från hennes hemsida: 

One member of the cern crew is an artist and painted during the sailing. Her name is Danielle Eubank. Here a picture from her home page: 

Vi önskar nu att The Phoenician får ett lika gott liv som Kon-Tiki eller Götheborg har fått. 

We wish now that The Phoenician will get as good a life as Kon-Tiki or Götheborg. 

Den som vill veta mer om fenicierna rekommenderar jag:

Those who want to know more about the Phoenicians i recommend: 

Fenicier – De lärde oss segla – Medelhavet var deras

Av Lars Westman

Mer om den boken på förlagets hemsida.

More about that book on the home page of the publishing house.

Svenska Carnegie Institutet 30 år/ The Swedish Carnegie Institute 30 years

In my English nutshell

I grew up near the huge Carnegie sugarmill and brewery in Göteborg. They were a continuation of D. Carnegie & Co, founded in 1803 by the Scot David Carnegie. The houses built for their workers were an exemple to Swedish industry and the small flats there are much sought-after today. 

As the economy changed, the Carnegie name became carried by other types of companies. 

In 1982 a Carnegie leader, Carl Langenskiöld, concluded that there were severe problems concerning drugs, criminality and justice which were not tackled in realistic ways. So, he founded and funded The Swedish Carnegie Institute in order to support research, spreading of information and awarding scholarships to journalists and policemen. 

Having written one of the early Carnegie reports I participated in the 30 years' celebration on September the 22nd. Here I give a few glimses from the programme.

Jag växte upp nära Carnegies väldiga industrianläggning i Göteborg och fäste mig vid att det var gedigna hus som företaget under 1800-talet byggt för sina arbetare. Lägenheterna där är för övrigt mycket eftersökta idag. 

Det var en skotte, David Carnegie, som 1803 grundat D. Carnegie & Co. Med den pionjärionsatsen i minne blev jag inte förvånad när jag 1982 hörde att ett institut som bildats för att främja forskning och utbildning om droger, kriminalitet och andra samhällsproblem givits det stolta namnet Svenska Carnegie Institutet. Det var en nyckelperson i Carnegie, Carl Langenskiöld, som grundade och finansierade institutet.

Som en av institutets tidiga rapportförfattare blev jag inbjuden att delta i i 30-årsfirandet. Det, som många andra av institutets möten, ägde rum i Svenska Läkaresällskapets jugendhus nära Klara kyrka i Stockholm. Det stod snart klart för mig att institutet är minst lika aktivt och kreativt som förut. Här finns plats bara för några glimtar.

Margareta Ross Bergsten berättade ur sin undersökning och klarade på kort tid att lyfta fram en hel del intressant om vad skola, socialtjänst och polis uträttar. Jag fäste mig vid följande eftersom det är vemodigt på två sätt:

•   Skolan ser tidigt tecken på att vissa barn felutvecklas, meddelar detta ofta till socialtjänsten men åtgärder sätts inte in tidigt. Det är polisen som upptäcker drogmissbruket.

•   Drogmissbrukarna  anser sig vara bäst bemötta av polisen, inte av socialtjänsten eller ens skolan.

Här finns plats bara för en ytterligare glimt ur rapporten. Jag har valt den som en tankeställare för alla dem som är övertygade om att könet bara är en social konstruktion och könsskillnader bara orsakade av inlärning.

Det fordrar verkligen en intensiv tankeanstränging eller en fundamentalistisk tro för att uppfatta en så tydlig könsskillnad som bara orsakad av att pojkar och flickor lär sig spela olika roller.

Margareta Ross Bergsten nämnde att intervjuerna för undersökningen gjorts av Monica Skrinjar.  När Peder Langenskiöld berättade om jubileumsboken  "I huvudet på en stipendiat" som lades fram vid mötet, nämnde han att journalisterna Pernilla Rönnlid och Katarina Johnsson gjort intervjuerna för den. De var närvarande och fick resa sig så att alla deltagare kunde se dem. Detta  värmde mitt hjärta. 

Vi fick höra f d EU-parlamentariken MaLou Lindholm (MP)  berätta hur hon – alltid stödd av Carnegieinstitutet – hade lyckats ta sig in på drogliberala möten och där ”på ett civiliserat sätt” ställt frågor.  Efter att hon blivit portad, slank hon in med sitt förnamn Marie, sedan med sitt förnamn Louise. 

När hon still slut stoppades även då, gick Peder Langenskiöld, institutets verksamhetschef, med på att anmäla sig – och varpå han sedan anmälde förhinder på grund av sjukdom och sände MaLou i stället. På detta sätt hade hon steg för steg kunnat bidra till att kartlägga helt förkastliga metoder hos nyckelpersoner i den drogliberala rörelsen. 

Jag sitter i bänken och gläder mig över att institutet visar samma dådkraft som förr. Jag kommer att tänka på hur institutet 1985 gav ut den här boken:

Aids hade börjat slå hårt. Många hade gripits av panik. Men institutet, förlitande sig på sin vetenskaplige rådgivare Nils Bejerot, vågade publicera en stor bok (518 sidor) av den i Sverige som visste mest om hur pandemin slog: Michael Koch. 

Hur kunde Koch veta mest?  Jo, tack vare bland forskare använd föregångare till www samarbetade han med läkare i olika världsdelar. De bytte observationer och kunskap. Därmed undgick de fallgropen att uppfatta sjukdomen som enbart drabbande homosexuella män

Varför var det djärvt av Carnegieinstitutet att publicera boken? Jo, Koch var inte professor, bara distriktsläkare. Han kom dessutom från Tyskland och kunde alltså misstänkas för att vara nazist. 

Programmets sista punkt var att Jonas Hartelius, som varit med från början och skrivit oräkneliga rapporter och artiklar, hedrades med en stor utmärkelse. I det ”mingel” som välkomnade oss efteråt gratulerades han av andra veteraner. 

Själv kom jag särskilt att tala med några som gav hopp om framtiden. Institutet hade riktat en inbjudan till många olika grupper, och några unga som hade lockats att delta representerade sociala insatsgruppen Södertälje: Camilla Jonsson, Johan Nikula och Fatema Vanat. Institutet sprider på detta sätt aptit på realistisk kunskap i dessa svåra frågor.  

Sedan länge utdelar Carnegieinstitutet årligen två stipendier. Det ena går till en journalist som gjort särskilt förtjänstfulla insatser för dokumentärreportage eller forskningsinformation i fråga om droger, kriminalitet eller andra betydande nutida samhällsproblem. Det andra utdelas till en förtjänt polisman för att bereda honom eller henne möjligheter till studier och forskning i frågor som rör narkotikaproblem.

En slutsats av Margareta Ross Bergstens undersökning kan vara: det behövs sådana stimulerande stipendier även till lärare och till personer inom socialtjänsten. De bör gå till individer som ser och ingriper tidigt och som utvecklar och sprider goda metoder.