Dom över mer än en död man

Dom över död man

Idag har jag sett filmen om Torgny Segerstedt, mannen jag läste under mina präglingsår och vars tankar och språk jag inspirerades av. Filmen visar att hans tankar kunde gå till Havamals  "Dom över död man"  och den ger sin dom över människan Torgny. Det var gripande för mig att ta del av den domen.

Men jag fick också lust att berätta om domen av tre andra döda män som i eftervärldens ögon skämde ut sig genom att publicera en protest mot Torgny Segerstedt den 18 december 1939.  Dagen efter, under helgerna som följde och flera gånger därefter fick jag höra mina föräldrar förklara något för släktingar och vänner. Jag hörde förklaringen så många gånger att jag minns den:

– Vi har aldrig på minsta sätt märkt att Richard Berlin skulle vara nazist. Däremot vet vi att hans syster Anna har två döttrar och flera barnbarn i Tyskland. Dessutom är Richard, Sven Gulin och Valerius Hansson frimurare, och Hitler hatar frimurare. De är nog rädda helt enkelt, rädda för att tyskarna skall komma!

Innan mina föräldrar gav sin förklaring, borde de ha läst vad de tre hade skrivit. Deras protest stod emellertid inte i GHT, som vi då prenumerade på, utan i Göteborgs-Posten. Jag, som fyllde tolv vid den tiden, kom inte heller på att läsa protesten. Jag läste den först sextio år senare när jag letade efter protesten och de instämmanden som jag visste hade publicerats.  Jag gick på Kungl. Biblioteket igenom Göteborgs-Posten för hela denna ödesmättade december. 

Även GP, som jämfört med GHT var mycket försiktig, publicerade den månaden fruktansvärda nyheter om hur judarna förföljdes.  De som påstår att svenska folket inte kunde läsa i sina tidningar om nazisternas grymheter, de talar mot bättre vetande. Nyheterna från Tyskland var skrämmande.

Samtidigt var det mycket annat som skrämde vid den tiden. Som troligen många andra jämnåriga kan jag ännu i mitt inre höra det här: 

Päämajan tilannetiedoitus toistetaan suomeksi uutisten jälkeen. 

Det var obegripligt men vi hörde det på radio varje dag före TT-nyheterna, och radion talade om att det betydde: ”Högkvarterets lägesrapport upprepas på finska efter nyheterna.”  Alla förstod att Finland kämpade för sitt liv. Sverige levererade vapen och utrustning så långt regeringen vågade med tanke på landets egna behov. Finlandsfrivilliga började samlas.  

Allt fler svenska fartyg sänktes. Pressande förhandlingar pågick för att öppna hål i de krigförandes blockader. De flesta svenskar var rädda för att Tyskland skulle anfalla. Många var dessutom rädda för att försvaret i så fall skulle saboteras av alltför många alltför varma tyskvänner i toppen av samhället. Den självklara slutsatsen blev för de flesta: 

Reta inte Tyskland!

Torgny Segerstedts GHT var enda ledande tidning som utan taktiska hänsyn och i skarpa ordalag angrep nazismen och Hitlers förföljelse- och krigspolitik. Detta hade väckt uppmärksamhet i Tyskland, och detta försökte Richard Berlin, Sven Gulin Jr och Valerius Hansson, ägare till var sin herrekipering, stoppa genom sin protest. Den utgick från samlingsregeringens maning om Samhällsanda, Vaksamhet och Tystnad. Jag återger den med sina märkliga språkfel:

”Det övervägande flertalet av svenska folket så även vi, hysa en uppriktig avsky för allt förtryck av den enskilds friheten och för varje form av diktatur, men i dagens läge måste vi tyvärr dölja dessa våra känslor, ty i den nuvarande hårda politiken göra våra åsikter varken från eller till i sak men vi kunna däremot skada vårt land. Att på sätt som Handelstidningen giva luft åt sina känslor är icke god Samhällsanda, det är icke Vaksamhet och det är icke Tystnad. Handelstidningens obalanserade skriverier är en fara för vårt land, ty tidningen kan icke rätt bruka sin frihet.”

Hade de tre stannat här, skulle nog inte någon misstanke om nazism ha uppstått. Då hade de bara uttryckt vad de flesta kände vid den tiden. De fortsatte emellertid genom att kalla GHTs journalistik ”hetspropaganda” och ”hatfulla skriverier om Tredje Riket”.  De skrev att Segerstedt önskade ”skaffa sig ett tryckfrihetsåtal” för att få ”en martyrgloria av frihetens apostel”. De kallade sig ”vi andra jordbundna medborgare”  som inte hade  ”råd att låta honom leka med elden”: ”Vårt lands frihet kan stå på spel.”

Redan dagen därpå publicerades ”Ett varmt tack” från sju framskjutna män. De beklagade ”på det livligaste” om Handelstidningens ”skriverier” skulle ”få fortsätta”. Instämmandet var undertecknat av de verkställande direktörerna i sex rederier och ett varv. 

Den 21 december publicerades ett ”instämmande i protesten”, undertecknat i Lund av 62 personer, de flesta med titeln professor, docent eller fil.d:r. Under namnlistan står att undertecknarna har ”olika uppfattning om det riktiga i professor Segerstedts kritik mot Tyskland”  men ”vända sig enhälligt mot det sätt på vilket denna kritik framföres”.

 De 62 i Lund erkände med andra ord att det bland dem fanns personer med sympati för Nazityskland!  Detta kom att besudla de tre som skrivit den ursprungliga protesten.

I december 1939 var de dock ännu i takt med tiden. Även trettiofyra advokater i Göteborg instämde. I själva verket dröjde det anmärkningsvärt länge innan Torgny Segerstedt började försvaras med kraft. I täten gick då socialdemokratiska tidningar, fackföreningar – inklusive Handelstidningens egna typografer – och Karl Gerhard som bl a framförde kupletten ”Dessa virriga tider”. Där kallar han de tre ”morske herrar” sjunger att de ger ”en spark åt demokratin”. 

I själva verket var de tre rädda herrar, och rädslan delade de med de flesta då. Rädslan började släppa först efter Efter El Alamein, och efter Stalinggrad var den borta. Rädslan som länge rått och som varit skälet till de tres protest började då att glömmas. Till slut fanns bara en naziststämpel kvar att minnas.  När människors rädsla släppte blev de morska och avkunnade i efterhand en domen över tre döda män som de hållit med förut. Jag berättade om detta den 19 december 2009 i Göteborgs-Posten.

Filmen Dom över död man pekar med laserljus på en skillnad mellan då och nu: pressens hänsyn till privatlivet. Att Segerstedt hade en älskarinna och att Per-Albin i praktiken hade två hustrur visste pressen, men ännu var det naturligt att tiga om saken. 

Filmens viktigaste behållning för min del är att visar på hur viktigt det är med goda och tydliga företrädare för båda de moral som vi är tvungna att välja mellan, helt eller med bitar från vardera. Segerstedt följde sinnelagsmoralens bud. Per-Albin följde resultatmoralens och kallade det ansvar. I filmen får båda lägga fram sina argument på ett levande och övertygande sätt.