In my English nutshellLista is the south-west cape of Norway, facing the middle of the North Sea. To the north is the island Hidra where my father-in-law grew up. There we have a cabin 120 meters above the sea, stimulating elevated thoughts. So I stayed there the last third of September, writing something I have never tried before.
Lista är Norges sydvästra udde, halvvägs mellan Stavanger och Kristiansand. Norr om Lista ligger ön Hidra som Evelyns far Hans Gullestad kommer från och där hans namn står på minnesstenen över de fallna under kriget.
På 120 meters höjd har vi en hytte. Där drog jag mig undan sista tredjedelen av september, ensam. Jag ville skriva något som jag aldrig försökt skriva förr. Utsikten från vår hytte stimulerar till upphöjda tankar – se till exempel öppningen av kapitel 11 i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken.
Det jag ville skriva denna gång gäller inte något nytt intresse. Mitt intresseområde är sedan länge vitt nog, milt uttryckt. Däremot hade jag inte provat på alla genrer ännu. En viktig genre återstod, alltså måste jag försöka mig på den i tio dagar.
Inte minst stimuleras tankarna av att havet som syns från skrivstugan visar så många olika ansikten. Det hann jag uppleva på de tio skrivardagarna. Bränningar leder tankarna i en riktning.
På 120 meters höjd har vi en hytte. Där drog jag mig undan sista tredjedelen av september, ensam. Jag ville skriva något som jag aldrig försökt skriva förr. Utsikten från vår hytte stimulerar till upphöjda tankar – se till exempel öppningen av kapitel 11 i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken.
Det jag ville skriva denna gång gäller inte något nytt intresse. Mitt intresseområde är sedan länge vitt nog, milt uttryckt. Däremot hade jag inte provat på alla genrer ännu. En viktig genre återstod, alltså måste jag försöka mig på den i tio dagar.
Inte minst stimuleras tankarna av att havet som syns från skrivstugan visar så många olika ansikten. Det hann jag uppleva på de tio skrivardagarna. Bränningar leder tankarna i en riktning.
Det kan också vara stilla. Här är hela skärgården jag ser. Holmen till höger är 69 meter hög, berget till höger om den är över 200. Under förgrunden skymtar husen i Rasvåg, ett litet samhälle som var viktigt under segelfartygens tid. Ännu vittnar familjenamnen Eriksson, Hansson och Larsson om att övervintrande svenska sjömän slog sig ned här för gott.
Skrivandet hindrade inte att jag provade vad min nya lilla digitalkamera, 10 x 5 x 2 cm, klarade av. Dess vidvinkel gav bilden ovan. Kamerans tele flyttade sedan den lilla vita pricken i mitten så att den kom så här nära:
Utanför skrivstugan byter landskapet utseende, ibland mycket snabbt. Under arbetet ger det en alldeles särskild känsla att sitta rätt inne i molnen men att göra det stadigt och utan att flyga. Jag kan till och med gå ut och försäkra mig om den saken.
Inte underligt att jag lyckades skriva det jag föresatt mig! Jag lämnade stugan uppfylld av stolthet över att ha skrivit ett mästerverk.Nu ligger en kritisk tid framför mig och min kära textgranskare. Kommer texten att fortsätta vara ett mästerverk eller måste den arbetas om – eller rent av stoppas i försökens dystra låda?
