fredag 29 oktober 2010

Osannolik historia avslutas / Improblable story ends

In my English nutshell

The stone is washed, each sign of the inscription is filled with paint. Hans Gullestad's daughter Evelyn and grandson Hans Gullestad Claesson have done the job. Then they are seen at the shore where the body was found in 1941. We all continued home via Dublin where we met new improbabilities.


Den 25 oktober kom vår delegation till Cullenstown och hittade graven tack vare Pauline Byrne, dotter till en av de två då tolvåriga pojkar som fann Hans Gullestad på stranden 1941. Första kvällen skurades stenen grundligt av hans dotter Evelyn, ivrigt hjälpt av vår svärdotter Tuulikki.


På kvällen, hemma hos Pauline med man Michael, dotter Allison, mor Mary och syster Caroline, fick vi höra mycket om fyndet och om vad som hänt sedan. Det är tydligt att bygden blivit mycket välmående, en skarp kontrast mot fattigdomen vi såg 1959 när vi fotograferade det enkla träkorset.


Den 26 var det dags att skrapa rent inskriptionens vartenda tecken och fylla i det med svart färg. Den som bäst klarade den påfrestande arbetsställningen på marken och var stadigast på handen visade sig vara vår son Hans Gullestad Claesson. När arbetet var klart, kunde stenen med dess nu fullt läsliga inskription fotograferas.


Därefter ned till stranden där en gång tolvåringarna fann Hans Gullestads kropp. Den hade då flutit en lång omväg. Strömmar går sällan kortaste vägen. Vädret och vågorna passade minnet av fyndet:



Dags att börja resan hem genom att köra till Dublin. Resan gick först genom Wexford. Detta county hade just blivit aktuellt genom en bok om J F Kennedys besök på Irland. Den förfader till Kennedy som utvandrat till USA kom från Wexford, och det hade motiverat en kontakt med släktingar där.


Dublin har ungefär så många invånare som Stockholm men stenstaden är inte uppdelad på öar och alltså kompakt. Bebyggelsen har i stort sett fått växa naturligt, alltså svåröverskådlig för den som skall köra in och där trots alla enkelriktningar hitta rätt hotell i centrum. Men överblick fick vi sedan längst fram i andra våningen på en sightseeingbuss.


På egna ben därefter stöter vi på en osannolik syn, osannolik i betraktande av att Dublin ligger i ett område med mycket svaga nivåskillnader – en idealisk cykelstad med andra ord. Mitt i denna stad öppnar sig emellertid den här synen för den som riktar ögonen åt rätt håll:


Snart dök emellertid något ännu mer osannolikt upp: en öppen bil fullastad med människor i falska vikingahjälmar, alltså hjälmar med horn på. Det visade sig vara en amfibiebil, och vad den har för sig kan man få veta på Viking Splash. Vikingaromantiken blommar ännu mer i Dublin än hos oss. Att det blivit så beror på att det var nordbor som i början av 800-talet bosatte sig här och började bygga staden som blev Dublin. Men okunniga turister måste utrustas med horn:






söndag 24 oktober 2010

En osannolik historia / An improbable story


In my English nutshell
In 1941 the body of a sea captain was found on an Irish beach. After eighteen years this became known in Norway. In 1960 the captain was honoured by a stone on his grave. Tomorrow his daughter will travel to Cullenstown in order to wash the stone and make the insciption readable.

I morgon reser min hustru, Evelyn Gullestad, jag själv och vår son Hans Gullestad Claesson samt hans hustru till Cullenstown på Irlands sydkust. Hans har nämligen upptäckt nya uppgifter på nätet om M/S Hidlefjord som sänktes av bombflyg 1941. Uppgifterna finns på
http://www.warsailors.com/singleships/hidlefjord.html
http://www.wrecksite.eu/wreck.aspx?146197

Nu har vi för första gången fått veta vad som verkligen hände Hidlefjord. Både fartyget och dess livbåtar flammade upp i ett inferno av eld. Vi får också se detta foto av den gravsten som norska staten hedrade Kapten Hans Gullestad med 1960.

Så får gravstenen inte se ut! Det säger Evelyn. Tanke är hos henne ofta lika med beslut och handling. Alltså beställde hon flygbiljetter, skaffade såpa, borste, färg att fylla i inskriptionen med och pensel för den samt satte igång oss andra.

Nu kommer jag till det osannolika, en kombination av flera mindre sannolika händelser.

Den första: Rapporten från Cullenstown till Röda Korset om fyndet av Hans Gullestad på stranden nådde aldrig de norska myndigheterna eller familjen. Evelyns mor dog utan att få veta detta. Ingen visste något.

Den andra: Patrick French, en av de två tolvåringar som 1941 funnit kroppen på stranden, besökte ofta sin hemby. Han blev alltmer fundersam inför Hans Gullestads grav. 1959 skrev han To The Major of Stavanger:
Ingen från Norge bryr sig om hans grav.
Rapporten om att han finns här måste ha kommit bort.

Snart blev detta känt för Hans Gullestads barn, Henning i Stavanger och Evelyn i Stockholm, och dessutom för rederiet, Kornelis Olsen. Rederiet hedrade sin trotjänare med att bekosta en resa för syskonen till Cullenstown. Detta "tuna" visade sig vara en mycket fattig bygd.

Det var därför desto mer gripande att få se i vilken skick graven var:



Fattiga människor hade kostat på den ett kors och vårdat den väl. Det glömmer vi aldrig.

Vi glömde inte heller att ta kontakt med den norska sjöfartsmyndigheten och lämna upplysningen var Hans Gullestad var begraven. Där fick vi följande förklaring till att de efterlevande aldrig fått veta detta:

Den norska exilregeringens kansli i London var överbelastat. Allt hanns inte med. När alla lårar med handlingar kom till Oslo 1945, gällde det att beta av ärendena snabbt. De handlingar som Hans Gullestad hade på sig när han flöt i land sändes till hans änka – utan upplysning om varifrån de kommit.

Martha Gullestad fick efter kriget många handlingar efter sin man, inte minst från olika konsulat. Hon hade inte kunnat förstå att några handlingar hade en annan karaktär. Ovissheten hade fortsatt.

Myndigheten hade också en fråga att ställa:
Ønsker dere en støtte?

Det visade sig att varje norsk sjöman som omkommit under kriget och som begravts i ett främmande land var berättigad till en gravsten på statens bekostnad. Hans Gullestads barn tackade ja.

Nästa sommar, nytt brev från Patrick French: Vår lilla begravningsplats har fått sin ståtligaste gravsten. Men vad betyder det som står på stenen? Inskriptionen var bara på norska. Nu skall Evelyn och vi andra se till att den åter kan läsas och berätta vad den betyder.

Det här har väckt många minnen och fått oss att se i fotoalbum och brevpärmar efter Hans Gullestad. Han tillhörde de verkliga långfararna och längebortavararna. Evelyn är född i New Orleans eftersom han vid den tiden hade den staden som sin hemmahamn. Senare, när han blev befälhavare på Hidlefjord, var han hemma vart tredje år men familjen fick efter halvannat år hälsa på honom i Hamburg och Rotterdam.

Det märkliga är nu att det gått med Evelyn som det gått med mig, vilket jag har skildrat i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Ingen av oss upplevde sin far som något främmande. På olika sätt fick vi känna att bandet till den oftast frånvarande var mycket starkt. Ingen av oss tvivlade på vad vi betydde för mannen långt borta.

Kanske en av orsakerna till den inställningen var att vi fick vara mycket ombord när tillfälle gavs. Vi fick då vara precis som vi var i den ålder vi råkade ha och leka med vad vi ville, vare sig det var något vi hade med oss eller något som fanns ombord. Här är ett av bevisen för det: