MILSTOLPAR I KAMPEN FÖR JÄMSTÄLLDHET

1949 träffade jag Fredrika Bremer. Hon återuppstod i ett tv-program, klädd precis så som hon var när hon slog igenom över hundra år tidigare. Tv hade lockat henne att medverka för att förhöra mig. Som ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund hade jag nämligen ställt jämställdhet som mitt profilkrav.

2009 fick jag möta återuppståndna Sophie Adlersparre, f Leijonhuvud, även hon i sin tids kläder. Inspirerad av Fredrika Bremer hade hon 1859 satt igång med Tidskrift för hemmet som utvecklades till Hertha med namnet taget från Bremers mest kända roman. 1884 hade hon dessutom bildat Fredrika-Bremer-Förbundet.

Den 22 november firade Fredrika-Bremer-Förbundet dessa 125- och 150-årsdagar med ett festligt och mycket tankeväckande seminarium i Svenska Akademiens Börssal. Det inleddes med att Sophie Adlersparre trädde in. Hon äntrade talarstolen och berättade om hur hon trots svåra motigheter och motgångar lyckats få igång och utveckla tidskriften och sedan förbundet.

Vi åhörare fick en gripande bild av de svårigheterna och började tänka på vilka svårigheter kvinnligt företagande kan möta nu. Då började Sophie skala av sig 1800-talsutrustningen – och förvandlades till Amelia Adamo. Hon berättade om sina svårigheter på tidningsmarknaden och hur hon använt dem till att lyckas.

Som åhörare fick jag en känsla av att inget på seminariet kunde bli lika bra som denna öppning med Sophie och Amelia men fortsättningen blev lika intressant, i hög grad byggd på det jubileumsnummer av Hertha som delades ut.

Seminariet var så intressant att jag började bli orolig. Oron blev inte mindre när jag började lösa jubileumsnumret. Har jag efter detta något att tillföra med min bok Kvinnor och män, roller och kön?

Jag har lagt ut manuskriptet kapitel för kapitel på nätet i hopp om att få invändningar och synpunkter som hjälper mig att skärpa texten innan boken går i tryck. Men behövs boken?

Nu har jag avslutat läsningen av jubileumsnumret, och det har stillat min oro. Både seminariet och tidskriften bekräftar att det är angelägna frågor jag tagit upp.

Det står också klart att jag flera gånger kunnat belysa frågor från en annan vinkel och i några fall hunnit tänka något steg vidare. Det gäller inte minst den avgörande samhällsfrågan om hur den nuvarande uppväxten skall kunna reformeras så att den inte frustrerar en så stor del av pojkarna som den nu gör.

Nu kommer jag att lusläsa jubileumsnumret för att se hur det kan hjälpa mig att förbättra mitt manuskript. Samtidigt fortsättar jag att vädja till alla: läs manuskriptet och mejla mig invändningar och synpunkter. Nu är 10 av de 14 kapitlen tillgängliga.

Klicka på manuskriptet här ! Då kommer en presentation upp med en boksymbol. Klicka på den, och manuskriptet öppnas. I övre högra hörnet står kapitelrubrikerna. Varje rubrik är en länk till sin text - men läs helst alla i följd.

Matematiska modeller och frosseri

I mitten min dotterdotter Matilda Tehler som denna dag öppnar presenter efter att just ha förklarat och försvarat sin licensiatavhandling i matematisk modellering av förändringar i stål när det härdas.

Till vänster hennes handledare, Stefan Jonsson, professor i materialvetenskap på KTH. Till höger opponenten, Åsa Gustafson, Scania, fil dr med ansvar för material i motorer.

Ytterligare exempel på kvinnor som tränger in på ett förut manligt område.

Till seminariet hade inte bara infunnit sig personer som är särskilt intresserade av ämnet. Där fanns också licensiatens fästman, föräldrar, syskon, moster, kusin och morföräldrar.

Några deltagare i den offentliga debatten använder ordet kärnfamiljsfrosseri om sådan sammanhållning. Det är ännu svårare att begripa än matematisk modellering.

Ett mycket märkligt tioårsminne

Den här boken är en handledning och ett diskussionsunderlag i samlevnad. Först skildras tonåren som en hjälp till föräldrar och äldre tonåringar att förstå vad som händer i övergången från barn till vuxen och att hantera förändringarna. Boken fortsätter på samma sätt med parbildning, föräldraskapet när barnen är i olika åldrar och samlevnaden som ett livsprojekt.

Folkhälsoinstitutet lät testa boken i några skolor. Resultatet blev så positivt att institutet gav ut boken och erbjöd den 1999 till gymnasierna som underlag för undervisningen. Den började användas i undervisningen och uppfattades då positivt.

Boken blev emellertid snart angripen i massmedia och sedan också av JämO, av det nybildade Nationella sekretariatet för genusforskning och av Skolverket. Enligt den offentligt framförda kritiken påstod boken att könsskillnader var 'biologiska' och inte skapade av könsroller.

Nu, tio år efteråt, har jag under arbetet på min bok Kvinnor och män, roller och kön satt mig in i fallet och läst boken. Jag finner att Marie Eenfeldt visst har pekat på hur individen stimuleras in i olika könsroller. Hon har dessutom gett utförliga litteraturtips om just detta.

Vad väckte vreden? Det kan inte vara något som står i boken. Kan det vara något som inte står?

Tvärs igenom boken beskrivs könsskillnader och ges tips om hur individen eller paret kan lära sig att observera och hantera dem. Just där könsskillnaderna beskrivs sägs i allmänhet ingenting om orsakerna till dem.

Inget sägs alltså om hur samhället och "strukturerna" bör förändras. Ansvaret läggs på individen/paret. Det måste ha varit detta som väckte vreden.

Många av dem som kämpade för jämställdhet vägrade att bland orsakerna till könsolikheter se några andra än inlärning. De ville koncentrera uppmärksamheten och arbetet på "strukturerna" för att därigenom ändra människorna, inte minst männen.

Leva ihop är en hjälp för individer och par att leva konstruktivt med olikheterna. Den attityden gick på tvärs emot vad den grupp feminister ville som fått statsmakternas öra. Då blev kritiken skoningslös. Resultatet blev att Folkhälsoinstitutet byttes mot ett nytt mer snävare befogenheter.

Från det ögonblicket visste alla lydiga i Myndighetssverige att arbete för jämställdhet inte får inriktas på att hjälpa människor att förstå och hantera olikheter.

En märklig detalj är att de flesta kritikerna av boken var kvinnor och att de som drabbades hårdast alla var kvinnor, nämligen generaldirektören som lämnade sin tjänst, Agneta Dreber, den under henne ansvariga för projektet, Annika Strandell, och bokens författare, Marie Eenfeldt.

Samma år utgav Lisa Marklund och Lotta Snickare sin bok Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra med titeln tagen från ett yttrande av Madeleine Albright.

Välkomna till mitt manuskript där det står mer om detta! Det är bara att klicka här och sedan klicka på boksymbolen som kommer upp.