”Riv i miljonprogrammen för integrationens skull” kunde vi läsa i Dagens Nyheter den 20/3. Rubriken stod över en artikel som skrivits av Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Artikeln finns att hämta på http://dn.se/opinion/debatt
De bådas artikel beskriver en realistisk integrationspolitik och motiverar den väl. Viktiga delar av innehållet är ett utmärkt svar på Invandrarpolitiska kommitténs betänkande ”Sverige, Framtiden och Mångfalden” (SOU 1996:55). Den kommittén vågade erkänna, låt vara mycket inlindat, att integrationspolitiken hade misslyckats.
Kommittén pekade på att politiken hade varit inriktad på ”kulturisering”, visade att detta var en återvändsgränd och framhöll att krafttag behövdes för att åtgärda ”socioekonomiska och situationsbundna förhållanden”. Inte minst föreslogs sådana på det kommunala området.
Jag var då medlem i Sollentunas integrationskommitté. Vi utarbetade ett förslag till remissyttrande och lyckades övertyga kommunstyrelsen om att avge det. Kommunstyrelsen gjorde några ändringar och sände yttrandet den 3 september 1996. Jag var huvudförfattaren och hade sett till att bl a följande tankar uttrycktes när aktionsplan mot segregation behandlades.
– Bostadssegregationen skapar utanförskap. Sollentunas stora bostadskomplex på Malmvägen är ett tydligt exempel. En aktionsplan för att göra något åt problemet måste gå ut på att undan för undan förvandla bostadsyta i det komplexet till kontorslokaler. Samtidigt byggs hyreshus utspridda i kommunen, och de som inte kan bo kvar på Malmvägen hänvisas dit.
Intergrationspolitiska kommitténs förslag hamnade snart i onåd. Vem vill väl erkänna sig vara på fel spår? Mona Sahlin tydde sig i stället till Masoud Kamali. Han drev ”kulturisering” till sin spets genom att i huvudsak bara se rasistisk diskriminering bland svenskarna. Vad Sollentuna beträffar fick jag intrycket att remissyttrandet glömdes, i vart fall idén att segregationen i malmvägenkomplexet borde angripas genom att omdestinera bostadsyta till kontorslokaler och samtidigt bygga flerfamiljshus utspridda.
Nu utvecklar Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag den inriktning som FPs integrationspolitiska grupp föreslog och som innebär att ”socioekonomiska och situationsbundna förhållanden” åtgärdas. Jag blir varm om hjärtat eftersom jag är övertygad om att den inriktningen väsentligt förbättrar integrationen.
Jag har utvecklat den övertygelsen steg för steg ända sedan jag växte upp i en stadsdel i Göteborg med flera slumområden som man sade på den tiden. Det var alltså områden med människor i utanförskap, och jag besökte sedan fler sådana områden.
1947 besökte jag också en ”medlevarskola” i England. Där var lärare och studenter övertygade om att föga kunde göras ”uppifrån”. Det värsta slumområdet jag såg, i Liverpool, bekräftade deras övertygelse. Invånarna bodde i välbyggda hus, uppförda av kommunen nio år tidigare – och nu fullkomligt vandaliserade av sina egna invånare.
Det fanns emellertid exempel på projekt som lyckades. De gick ut på att stimulera människor i utanförskap genom att ge dem möjlighet att med eget arbeta bygga en enkel bostad. Tydligen kunde något som beslöts ”uppifrån” fås att fungera.
När vi bodde i Washington DC 1953-54 var stadens sydvästra del och dess invånare svårt nedgångna. Det diskuterades ivrigt vad som borde göras. 1976 kom vi tillbaka. Hela stadsdelen hade rivits. I stället stod där nya hus som lockade en välbärgad publik.
Jag frågade vad som gjorts för att hjälpa de tidigare så illa ställda invånarna. Det visade sig att den politiska viljan inte hade räckt till något annat än att avhysa dem. Dock hade forskare undersökt hur det gått med dem efteråt. Det visade sig att deras procenttal för arbetslöshet och kriminalitet hade gått ned.
Intryck från försök med ”självbyggeri” skildrade jag 1975 i ”Hur egen härd blev guld värd”. Där citerade jag Oscar Newman: ”Defensible Space” från 1972. Den boken visade övertygande att brottslighet kan trängas tillbaka även med hjälp av stadsplanering. Boken blev grunden för en ny och livaktig gren av kriminologin som utvecklades i flera länder, dock länge inte alls i Sverige.
Men nu har Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag visat att Integrationsperspektivet måste ges en naturlig plats i stadsplaneringen. Jag hoppas varmt att det inte blir något bakslag denna gång!
PS Under rubriken ”En glömd konvention om trafficking?” berättade jag den 4/3 om den tid då svenska flickor lockades till utländsk prostitution, en tid då denna vidriga verksamhet kallades ”vit slavhandel”. Jag pekade på att Sverige inte ratificerat Genève-konventionen mot detta. Den 23/3 fick jag emellertid uttömmande information från UD. Senare konventioner i samma syfte har ratificerats och ”ämnesområdet är högt prioriterat, inte minst inför Sveriges stundande ordförandeskap i EU”. Skönt att Sverige sköter sig! DS
torsdag 26 mars 2009
måndag 9 mars 2009
En måltavla på Internationella Kvinnodagen
På Internationella Kvinnodagen hörde jag kvinnor angripa Nyamko Sabuni. Det sista angreppet gjordes i Agenda av Karin Olsson, ledarskribent i Expressen.
Nyamko Sabuni fångade min uppmärksamhet så snart hon dykt upp i politiken. Det var för att hon alltid drev linjen personligt ansvar. När någon i publiken tagit upp ett problem, glömde hon aldrig i sitt svar att också ställa frågan: ”Och vad tror du att du själv kan göra?”
Till min glädje fanns det fler som hon. Folkpartiets integrationskommitté, bestående av invandrare, drev linjen att människor måste ges ansvar och rustas för att ta det. Såvitt jag begriper hjälpte förslagen från den gruppen att ändra stämningen i partiet så att kravlös och passiviserande snällism inte längre var självklar. Gruppen återknöt i praktiken till linjen som länge förr rådde i partiet, liksom i arbetarrörelsen, att människor måste möta förväntningar och krav för att utvecklas.
Faran i snällismen blev jag tidigt medveten om. Det beror på erfarenheter i barndomen. När jag började skolan 1934, kunde jag inte som de andra ungarna avläsa och skriva bokstäver och siffror i rätt ordning. Lärarna erkände att några barn hade den avvikelsen och kallade den ”ordblindhet”. De erkände också att skolan inte klarade problemet utan vädjade till föräldrarna att träna barnet hemma.
Tack vare att jag fick betyg varje termin från första klass, svävade jag aldrig i tvivelsmål om var jag låg och hur mina resultat sakta förbättrades. Jag var länge underkänd i alla ämnen där betyget sattes efter skriftliga prov. Både jag och mina anhöriga gjorde allt vad vi kunde för att jag skulle parera min avvikelse, och vi lyckades.
Desto mer förundrad blev jag som vuxen när allt fler lärare fick för sig att avvikelsen inte fanns. De trodde bara på olika takt i barnens utveckling. När ett barn inte klarade det som de övriga klarade, gällde det för läraren att inte låtsa om saken. Ingen fick ”stämplas”! Sådana lärare släppte kravlöst upp pojkar som inte kunde och skriva. Idag är dessa ”funktionella analfabeter” överrepresenterade i våra fängelser.
Det snälla önsketänkandet bland lärare bröts så småningom. Det skedde när hjärnforskare visat att det sprakar annorlunda i hjärnan på oss avvikande, utnämnt oss till dyslektiker och lagt grunden till att utveckla metoder att för att parera avvikelsen – metoder som engagerar skola, föräldrar och elev.
Dessa lärares önsketänkande och rädsla för att "stämpla någon" var det första tydliga exemplet på snällismen som jag observerade, och sedan höll jag snällismen under uppsikt. Jag förstod så småningom att åtgärder inspirerade av attityden ”vi ska ta hand om” och ”vi får inte ställa krav” har två farliga biverkningar:
- Människan i underläge befrias från ansvar och stimuleras inte att själv göra vad hon kan
- Snällisten börjar uppfatta sig som en finare människa och misstänka att de som vill precisera förväntningar och krav är hårda reaktionärer eller populistiska röstfiskare.
Inte undra på, alltså, att jag lade märke till att en ung politiker ville stimulera till ansvarstagande, att även andra invandrare gjorde det och att detta hjälpte Folkpartiet tillbaka till gamla värderingar. Nyamko Sabuni vågade till och med inför valet 2006 att publicera skriften Flickorna vi sviker och där lägga sig ut för den i särklass sämst ställda kvinnogruppen i Sverige, unga kvinnor från familjer som är fast i ”hederskulturen”.
Varför blir hon då angripen? Själv har jag bara lagt märke till tre skäl. Nyamko Sabuni
- har avböjt ”etiketten feminist” eftersom det ligger i grundbegreppet liberal att vilja arbeta för jämställdhet,
- har i arbetet för jämställdhet avstått från att utnyttja begreppet ”könsmaktordningen”,
- har intagit en nyanserade inställning till kvotering och sätter ned foten försiktigt.
Könskvotering är självklar i det politiska livet. Församlingar som representerar folket måste bestå av personer från de olika grupper av människor som folket består av. Självfallet bör kvinnor och män vara rimligt lika representerade.
Vad samhällslivet i övrigt beträffar, är emellertid könskvotering en mycket svår fråga. De som tror att metoden är en genväg till jämställdhet bör redan nu ha förstått att genvägen kan leda till förfärande resultat för kvinnorna. Kvotering till eftertraktade akademiska utbildningar har i de flesta fall hittills inneburit att män med underlägsna meriter fått gå förbi kvinnor med överlägsna meriter.
Jag misstänker att de som vill sprida könskvotering till allt fler områden inte har lyckats leva sig in i vilka konsekvenser det blir för individens rätt att välja sin väg och sitt sällskap. Låt oss starta arbetet med att utveckla den inlevelsen medan Nyamko Sabuni driver igenom sina jämställdhetsprogram.
Nyamko Sabuni fångade min uppmärksamhet så snart hon dykt upp i politiken. Det var för att hon alltid drev linjen personligt ansvar. När någon i publiken tagit upp ett problem, glömde hon aldrig i sitt svar att också ställa frågan: ”Och vad tror du att du själv kan göra?”
Till min glädje fanns det fler som hon. Folkpartiets integrationskommitté, bestående av invandrare, drev linjen att människor måste ges ansvar och rustas för att ta det. Såvitt jag begriper hjälpte förslagen från den gruppen att ändra stämningen i partiet så att kravlös och passiviserande snällism inte längre var självklar. Gruppen återknöt i praktiken till linjen som länge förr rådde i partiet, liksom i arbetarrörelsen, att människor måste möta förväntningar och krav för att utvecklas.
Faran i snällismen blev jag tidigt medveten om. Det beror på erfarenheter i barndomen. När jag började skolan 1934, kunde jag inte som de andra ungarna avläsa och skriva bokstäver och siffror i rätt ordning. Lärarna erkände att några barn hade den avvikelsen och kallade den ”ordblindhet”. De erkände också att skolan inte klarade problemet utan vädjade till föräldrarna att träna barnet hemma.
Tack vare att jag fick betyg varje termin från första klass, svävade jag aldrig i tvivelsmål om var jag låg och hur mina resultat sakta förbättrades. Jag var länge underkänd i alla ämnen där betyget sattes efter skriftliga prov. Både jag och mina anhöriga gjorde allt vad vi kunde för att jag skulle parera min avvikelse, och vi lyckades.
Desto mer förundrad blev jag som vuxen när allt fler lärare fick för sig att avvikelsen inte fanns. De trodde bara på olika takt i barnens utveckling. När ett barn inte klarade det som de övriga klarade, gällde det för läraren att inte låtsa om saken. Ingen fick ”stämplas”! Sådana lärare släppte kravlöst upp pojkar som inte kunde och skriva. Idag är dessa ”funktionella analfabeter” överrepresenterade i våra fängelser.
Det snälla önsketänkandet bland lärare bröts så småningom. Det skedde när hjärnforskare visat att det sprakar annorlunda i hjärnan på oss avvikande, utnämnt oss till dyslektiker och lagt grunden till att utveckla metoder att för att parera avvikelsen – metoder som engagerar skola, föräldrar och elev.
Dessa lärares önsketänkande och rädsla för att "stämpla någon" var det första tydliga exemplet på snällismen som jag observerade, och sedan höll jag snällismen under uppsikt. Jag förstod så småningom att åtgärder inspirerade av attityden ”vi ska ta hand om” och ”vi får inte ställa krav” har två farliga biverkningar:
- Människan i underläge befrias från ansvar och stimuleras inte att själv göra vad hon kan
- Snällisten börjar uppfatta sig som en finare människa och misstänka att de som vill precisera förväntningar och krav är hårda reaktionärer eller populistiska röstfiskare.
Inte undra på, alltså, att jag lade märke till att en ung politiker ville stimulera till ansvarstagande, att även andra invandrare gjorde det och att detta hjälpte Folkpartiet tillbaka till gamla värderingar. Nyamko Sabuni vågade till och med inför valet 2006 att publicera skriften Flickorna vi sviker och där lägga sig ut för den i särklass sämst ställda kvinnogruppen i Sverige, unga kvinnor från familjer som är fast i ”hederskulturen”.
Varför blir hon då angripen? Själv har jag bara lagt märke till tre skäl. Nyamko Sabuni
- har avböjt ”etiketten feminist” eftersom det ligger i grundbegreppet liberal att vilja arbeta för jämställdhet,
- har i arbetet för jämställdhet avstått från att utnyttja begreppet ”könsmaktordningen”,
- har intagit en nyanserade inställning till kvotering och sätter ned foten försiktigt.
Könskvotering är självklar i det politiska livet. Församlingar som representerar folket måste bestå av personer från de olika grupper av människor som folket består av. Självfallet bör kvinnor och män vara rimligt lika representerade.
Vad samhällslivet i övrigt beträffar, är emellertid könskvotering en mycket svår fråga. De som tror att metoden är en genväg till jämställdhet bör redan nu ha förstått att genvägen kan leda till förfärande resultat för kvinnorna. Kvotering till eftertraktade akademiska utbildningar har i de flesta fall hittills inneburit att män med underlägsna meriter fått gå förbi kvinnor med överlägsna meriter.
Jag misstänker att de som vill sprida könskvotering till allt fler områden inte har lyckats leva sig in i vilka konsekvenser det blir för individens rätt att välja sin väg och sitt sällskap. Låt oss starta arbetet med att utveckla den inlevelsen medan Nyamko Sabuni driver igenom sina jämställdhetsprogram.
onsdag 4 mars 2009
En glömd konvention mot traffiking?
Min fråga till Utrikesdepartementet om Genéve-konventionen 1921 mot "vit slavhandel" gjorde att FMR, departementets enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter, snabbt hänvisade mig till FN-sajten:
http://treaties.un.org/Pages/Treaties.aspx?id=7&subid=A&lang=en
Jag klickar med stora förväntningar. Det visar sig att Genève-konventionen 1921 närmare vår tid, nämligen år 1950, ersattes med Convention for the Suppression of the Traffic in Persons and of the Exploitation of the Prostitution of Others.
Det visar sig också att Sverige icke ratificerat denna konvention, vilket däremot våra nordiska grannar gjort. Däremot har Sverige ratificerat ett protokoll från Lake Success, New York, 1947. Jag har därför i ett mejl till UDs enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter - med kopia till Röda Korset och Amnesty - ställt dessa frågor:
1 Ratificerade Sverige aldrig konventionen 1950?
2 Avstår i så fall svenska staten från att följa konventionen?
3 Följer Sverige i stället sitt åtagande enligt protokollet 1947?
4 Finns det något annat internationellt åtagande mot traffiking som Sverige följer?
Mitt intresse för denna fråga väcktes av misstanken att dagens debatt om traffiking sker utan kunskap om att det redan finns en internationell konvention mot denna vidriga handel.
Jag har också gripits av den ännu värre misstanken att konventionen blivit en död bokstav som staterna struntar i.
Många arbetar idag för internationella åtaganden mot traffiking. Då är det viktigt att få fram kunskap om de åtaganden som redan finns - OM de finns! Nu skall det bli intressant att se vad UD svarar.
http://treaties.un.org/Pages/Treaties.aspx?id=7&subid=A&lang=en
Jag klickar med stora förväntningar. Det visar sig att Genève-konventionen 1921 närmare vår tid, nämligen år 1950, ersattes med Convention for the Suppression of the Traffic in Persons and of the Exploitation of the Prostitution of Others.
Det visar sig också att Sverige icke ratificerat denna konvention, vilket däremot våra nordiska grannar gjort. Däremot har Sverige ratificerat ett protokoll från Lake Success, New York, 1947. Jag har därför i ett mejl till UDs enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter - med kopia till Röda Korset och Amnesty - ställt dessa frågor:
1 Ratificerade Sverige aldrig konventionen 1950?
2 Avstår i så fall svenska staten från att följa konventionen?
3 Följer Sverige i stället sitt åtagande enligt protokollet 1947?
4 Finns det något annat internationellt åtagande mot traffiking som Sverige följer?
Mitt intresse för denna fråga väcktes av misstanken att dagens debatt om traffiking sker utan kunskap om att det redan finns en internationell konvention mot denna vidriga handel.
Jag har också gripits av den ännu värre misstanken att konventionen blivit en död bokstav som staterna struntar i.
Många arbetar idag för internationella åtaganden mot traffiking. Då är det viktigt att få fram kunskap om de åtaganden som redan finns - OM de finns! Nu skall det bli intressant att se vad UD svarar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)