En födelsedag och Förintelsens minnesdag

Idag fyller jag år. Det är roligt att fira. Jag har fått leva länge och är en av de privilegierade som fått behålla drivkraft och livspartner, och som får se barn och barnbarn utvecklas. Jag har dessutom just denna dag fått något viktigt att tänka på.

De som fick Förintelsens minnesdag beslutad måste välja en av årets alla dagar för den. Sannolikheten för att just min födelsedag skulle väljas var bara 1 på 365,25 men just den dagen valdes. Det var ett bra val för min del.

Mitt intresse för minoriteter väcktes när jag var tio år och upptäckte att min far sannolikt härstammade från en föraktad folkgrupp och att detta hölls hemligt. Intresset för minoriteter brändes in för resten av mitt liv när jag var sjutton år och såg journalfilmerna från utrotningslägren med dess döda och levande lik.

Förintelsens minnesdag gör att jag inte ens på min födelsedag glömmer det hot som alltid finns mot minoriteter.

Inte heller glömmer jag galenskaper som görs av människor med dåligt samvete, t ex att i lag förbjuda lögnen att Förintelsen inte ägt rum. Det som drabbade judar, romer och en del andra under andra världskriget är bland de bäst dokumenterade vidrigheter som finns. Att förbjuda lögnen att detta inte ägt rum är att för framtiden skapa misstänksamhet.

Just idag bereds mediautrymme åt ännu en kartläggning, nämligen den som den katolske prästen Patrick Desbois gör i Ukraina där halvannan miljon judar mördades med mer traditionella metoder än gasning. Hans material och utställningen som beskriver det är verkligen värda att studera.

Det blir en värdig födelsedag för mig.

En hårt arbetande sabotör

Under jullovet målades denna signatur i två meters längd på många typer av ytor i Rotsunda, Rotsunda gård och Rotebro centrum. Den målades på kommunala väggar, på Sollentunahems vägar, på tre väggar i vår bostadsrättsförening, på en lastbil parkerad vid Rotsunda torg och tvärs över alla meddelanden på kommunens anslagstavla. De första bokstäverna målades dessutom över vägvisningstavlor och busstabeller.

Signaturen är sig så lik på alla underlag att den måste ha utförts av en person. När det gäller klotter är förövaren sannolikt en tonåring av manligt kön. Under jullovet har alltså en ung människa lagt ned ett enormt arbete på att trotsa rimliga regler, göra medmänniskor ledsna och tvinga dem till arbete och kostnader för att återställa sin miljö.

Den unga människan behöver "åka fast" för att få hjälp att förstå sina medmänniskor och komma ur sin maktberusning. Den kan leda till andra normbrott som går över i brottslighet. Den kan leda till ett svårt beroende som framtvingar nattarbete i besatthet.

"Blir tjejer jämställda genom att klottra?" Så frågade jag den 10 november när arrangören av en jämställdhetsdag i Upplands Väsby bland många värdefulla programpunkter lagt in även den här:

"Prova på att lära dig skapa konst med burkar. Du får lära dig att skissa upp en målning på ett papper och sedan utföra denna på en vägg."

Arrangören var nätverket "Kön spelar roll" som stöds av bl a Svenska Scoutrådet, Rädda Barnens Ungdomsförbund, Röda Korsets Ungdomsförbund, och Ungdomens Nykterhetsförbund och vars jämställdhetsdag också stöddes av Upplands Väsby kommun.

När jag påtalat programpunkten, tvingade kommunen "Kön spelar roll" att stryka den. Samordnaren för kommenterade detta i ett brev till mig. Det var "kränkande", skrev hon, att vuxna "utan ett demokratiskt samtal stoppar ungas konstuttryck". Hon kallade detta "för stolliga politikers beslut" och efterlyste "en seriös diskussion kring ungas konstutövande".

Det finns alltså människor som inte fattar hur farligt det är när pojkar under sin uppväxt vänjer sig vid att egenmäktigt ändra miljön helt utan hänsyn till andra – och hur sorgligt det är att locka flickor in i samma brist på solidaritet.

Människor kan tydligen förtrollas så av konstformen grafitti att de inte alls ser vilka problem som normbrottet klotter leder till under uppväxten. Desto viktigare är att vuxna börjar röra sig ute på nätterna. Pojkar är inte galnare nu är i min barndom men de har inta alls lika många ögon på sig och möter inte alls lika många vuxna som är beredda att ingripa.

I väntans tider

Att ha fått ett manuskript färdigt är att stå inför en förlossning. En bok föds ju inte förrän den ges ut. Mitt senaste barn, som fått arbetstiteln "Kvinnor och män iakttagna 1933-2008" väntar nu på att födas. Jag har nämligen lämnat manuskriptet till ett förlag.

Historien började med att jag skrev "Från livbåt till flytande palats", en skildring av min fars mycket ovanliga sjöliv. De förlag som var intressserade av att ge ut boken, var emellertid inte intresserade av sjömannens samspel med familj och samhälle. De ville bara ha sjölivet. Ta bort "det privata" !

Det bar mig emot, men till slut beslöt jag att försöka amputera. Då upptäckte jag:
- Det som var sjömannens samspel med familjen var min uppväxt i ett matriarkat!

Så jag skar loss de delarna och åstadkom med dem som grund det nya manuskriptet. Här citerar jag ett litet smakprov ur det:

"Viljan att följa tidsandan fick jag uppleva en gång när modet samtidigt föreskrev behåbefriade bröst och islandströja.

En försommardag ledde jag en paneldiskussion. Solen gassade. Det blev allt varmare i salen. Flera av deltagarna bar islandströja. Det gjorde t ex en från media känd ung kvinna på första raden.

Som ordförande hade jag annat att tänka på men så småningom började kvinnan i islandströjan göra något som det blev svårt för mig att inte lägga märke till. Hon spände långsamt ut nedre kanten av sin tröja så långt det gick och klämde sedan underdelen av tröjan hastigt mot magen.

På det sättet åstadkom hon en luftbubbla som steg innanför tröjan upp till halsen. Just i det ögonblick bubblan lämnade halsinningen sögs tröjan helt intill kroppen och avslöjade ett par välformade bröst.

Medan detta svalkande av bröst pågick, hade jag betydande svårigheter att hålla den koncentration som det krävs för att leda en paneldiskussion.

När mode är på tapeten, har det länge varit viljan hos kvinnor att följa ned i svängarna som diskuterats. Jag har emellertid inte intrycket att det finns någon tydlig könsskillnad i viljan att följa flocken när den sätter av i en ny riktning.

Ena årtiondet kan det vara självklart för unga män att gå barhuvade i femton graders kyla, andra årtiondet kan de ha yllemössa neddragen över öronen mitt i sommaren eller dra en munkkåpa över huvudet även när solen lyser. Under en epok vill män väcka förtroende med en prydligt knuten slips, under en annan vill de uppnå samma syfte med slopad slips och oknäppt skjortkrage.

Bland både män och kvinnor är det vanligt att tänka och handla på samma sätt som den grupp man vill vara med i eller ser upp till – eller i vart fall hålla samma stil som den.

Länge kan en familj med mor och far framstå i media som den perfekta uppväxtmiljön för barnen. Några årtionden senare publiceras reportage om skilsmässor som utvecklar föräldrarnas personlighet så att barnen blir lyckligare. En del unga par verkar då att skiljas just för att visa hur moderna de är.

Kvinnan kan t ex bryta upp för att studera psykologi och överlämna vårdnaden av det gemensamma barnet till mannen. Detta brott mot traditionen blir en flagga för båda att svänga med som visar hur väl de är med sin tid. Barnet har som vanligt inget målsägarbiträde i denna process där det borde vara huvudparten."

Med detta manuskript trampande i kön hos ett förlag går jag alltså i väntans tider.

Det finns mer att bryta ut från "det privata" i det maritima manuskriptet. Nu är jag färdig med ett första utkast om vilka bekymmer familjen Claesson fick när en släkting, Richard Berlin, och två andra köpmän i december 1939 protesterade mot Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.