Choklad med vispgrädde
Inget fel på hotellrummet eller sängen men det går trögt för honom att somna denna mörka augustikväll. Han vänder och vrider sina tankar. Bilarnas hjul hörs tydligt i det våta duggregnet men tystnaden blir längre mellan varje bil som kör förbi. Han märker också att han kommer tillbaka till samma tanke. Det är som om jag gått vilse, tänker han.Till slut tystnar trafiken. Då spritter han till vid ett svagt ljud. Låter det inte som gråt? Kan ett barn vara ute den här tiden på dygnet? Han försöker somna igen men han hör att ett barn gråter någonstans. Han hör det allt tydligare och känner att den som gråter är förtvivlad.
Han blir klarvaken, går till fönstret, öppnar det och tittar ut. Hans blick faller på huset mitt emot, några våningar under hans hotellrum. Märkligt, tänker han, att jag inte la märke till det huset när jag kom tog in här – men då hade jag för all del en massa annat att tänka på. Det hände ju mycket på Bokmässan. Nu ser han att huset är likt det hus han växte upp i. Men det finns inte tid att fundera över det nu. Han hör ju ett barn gråta! Han ser att det är ljust i ett fönster i huset mitt emot, på tredje våningen. Fönstret är öppet. I öppningen står en pojke och gråter så han skakar.
Men ingen kommer! Något är galet! Nu är det bråttom! I pyjamas men ingen tid att byta – på med regnrocken! Kvickt ned med plånboken och mobiltelefonen i fickorna. Kvickt ned till foajén, vänder på huvudet för att nicka åt nattportieren men ser honom inte. Han skyndar ut i duggregnet och tvärs över den tomma gatan. Han ser att det upplysta fönstret ligger till vänster om trapphuset. När han kommer fram till porten, känner han sig plötsligt dum. Han har ju varken kod eller nyckel. Han vrider i alla fall ned handtaget. Porten öppnar precis som när han var barn och inga ytterdörrar låstes.
***
– Nu är det slut, jämrar sig pojken, i morgon börjar skolan igen.
Två förtvivlade pojkar, tänker han. Vad skall jag ta mig till? Ja, vad var det som brukade trösta mig när jag var i den åldern? Det brukade hjälpa ganska bra att få choklad med vispgrädde, särskilt om man också fick en stor skiva av mormors vetelängd.
Han går tillbaka till köket och tittar efter kylskåpet. Där finns inget. Då kommer han att tänka på isskåpet utanför. Ser den stora isklumpen i översta facket och maten på hyllorna under. I all världen, tänker han, det har ju gått minst sextio år sedan kylskåpen kom – och här står ett isskåp i ett hus som ligger tvärs över ett modernt hotell! Han hittar både både mjölk och grädde i skåpet, går in, sätter en kastrull, på spisen, häller i mjölken och tänder gaslågorna. Det måtte vara ett kulturmärkt hus, det här, tänker han. Han letar i hyllor och skåp och finner snart Ögonkakao och en vetelängd. Den ser ut precis som mormors.
Han finner också en handvisp, den modell som köptes när han var liten. Han skruvar vispens fot fast i bordet och börjar vispa. Ljudet gör att pojken på golvet lyfter huvudet. Snart sprids doften av choklad och ljudet av vispandet.
– Kom nu pojkar! Nu vankas det choklad med vispgrädde!
Nioåringen reser sig och kommer rödgråten till bordet. Tolvåringen kommer in från serveringsrummet, lika rödgråten han. De stirrar förbluffade på honom och på varandra.
– Vem är farbror? Och vem är du?
Det är den äldste som frågar, och den yngre börjar också fråga. En främmande farbror och en annan pojke! Så kommer den yngre på något, springer in i ett annat rum, kommer snabbt springande tillbaka och ropar.
– Farbror hänger ju på väggen därinne! Men det är ju min farfar och han är död! Då måste farbror vara ett spöke!
Han börjar låta skräckslagen. Tolvåringen blir rädd han också men ropar till den mindre pojken.
– Du måste också vara ett spöke!
Han hör dem börja skrika båda två men tycker han känner igen ljudet. Skriker dom inte så som ungar gör när någon berättar en spännande spökhistoria? Han lämnar köket för att försöka hitta porträttet på farfar. Pojkarna följer efter. I ett rum, ovanför ett bord med tidningar, ser han en samling släktporträtt. Där ser farfar på honom, och visst är han lik farfar. Det hade han ju alltid vetat. Plötsligt får tolvåringen se något på nioåringen.
– Du har ju min pullover på mig, den som jag växt ut. Hur har du fått tag i den?
Nioåringen tittar upp på tolvåringens ansikte och spärrar upp ögonen.
– Du är hemskt lik mig!
– Kom nu pojkar så tar vi chokladen och reder ut det här!
***
– Nej, jag är inte er farfar som hänger på väggen. Jag är bara lik honom.
Pojkarna verkar nu vara mer nyfikna än rädda eller ledsna. De vill veta varför han är där. Han säger att han är barnvakt. Nioåringen gissar då att föräldrarna har skickat honom när dom har farit med mormor till sjukhuset. Då hejdar tolvåringen sitt tuggande.
– Hur vet du att mormor är på sjukhus?
– Det är ju min mormor!
– Din mormor! Här sitter du i min pullover och säger att min mormor är din mormor!
Mannen känner sig hjälplös men kommer att tänka på Veckans Äventyr, en av tidningarna han såg på det lilla bordet under porträtten. Den tidningen med sina fantastiska berättelser började han själv läsa i tolvårsålden.
– Vi skall reda ut det här, pojkar! Men först måste jag fråga: Läser ni Jules Verne?
Nu blir det fart på pojkarna. All sorg är som bortblåst. De börjar ivrigt prata om främmande världar. Tolvåringen hade levt sig in i en novell där han förminskades in i andra världar och for mellan planeterna i en atom. Och han gillade tidsresor. Bäst försöka nu, tänker mannen.
– Jag kommer från framtiden.
Hans lugna upplysning får dem att tystna. Han fortsätter vänd mot tolvåringen.
– Jag är du när du hunnit bli sjuttionio år, och pojken här, i din pullover, han är den som du var för tre år sedan. Det är därför ni har samma mormor.
Pojkarna stirrar på honom och på varandra. Så blir det liv i den yngre.
– Lever mormor?
– Hon lever några år men när du är sjuttionio som jag nu så har hon varit död länge.
Pojkarna ser lättade ut. Bäst att fortsätta, tänker han, men tolvåringen hinner före.
– Hur skall jag kunna veta att du kommer från framtiden? Det kan du ju hitta på!
***
– Här har ni en bit av framtiden. Det är en telefon som inte behöver sladdar.
Den använder radiovågor i stället. Den kommer dessutom ihåg en massa, till exempel en telefonlista och en fickkalender. Det finns till och med flera spel i den.
De ser misstrogna ut men han visar dem undan för undan att telefonen klarar det han säger. De provar spelen och blir mycket intresserade.
– Den här sortens telefon kommer ni att använda när ni bli sjuttionio år, nej tidigare.
Pojkarna ser på honom och på telefonen. De är stormförtjusta, och han blir lycklig över att de kommit ur sin förtvivlan. Men plötsligt känner han att något blir mer akut. Jag måste gå på toaletten, säger han. Då börjar pojkarna skratta.
Han skyndar sig till toaletten, irriterad över att han måste gå ifrån pojkarna just när alla tre blivit lyckliga tillsammans. När han lättat på trycket och kommit ut från toaletten, känner han inte igen sig. Men så gör han det: han är på sitt hotellrum.
***
Han vänder sig för att gå mot sängen men får se att hans regnrock ligger slängd på golvet, alldeles innanför dörren. Slarvigt! Han lyfter upp den och hänger den på en galge.
Regnrocken är våt. Nu känner han att pyjamasbenen också är våta, mycket våta båda två. Han blir orolig och känner efter i rockens fickor. Plånboken är kvar men inte mobiltelefonen. Den visade jag ju för pojkarna, tänker han. Och så gick jag ifrån den när jag måste …
Han blir stel och känner hur håren reser sig på kroppen. Försöker tänka igen.
Nej, det här är orimligt! Om jag, när jag var nio, fått besök av mig från framtiden – det skulle jag inte ha kunnat glömma! Och sedan igen när jag var tolv. Det är uteslutet att jag skulle kunna glömma det! Och telefonen!
Och uteslutet att jag kan somna här nu! Lika gott att checka ut.
Personalen fann på badkarskanten ett par pyjamasbyxor efter gästen som checkat ut långt före frukost.
– () —
Kommentera gärna inlägget! Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.
KOMMENTERA
