Flyktingar: Vad vi bör minnas. Jämställdhet: Vad vi bör se.

Alla Helgons Dag är ett minnets dag. Strömmen av flyktingar bör få oss att minnas hur vi klarat svåra påfrestningar förut. 

Vad var det till exempel som gjorde att vårt samhälle klarade de långt värre påfrestningarna under kriget 1939-45? Och hur tacklade vi 1992 utmaningen att ta emot de 100 000 bosnier som då väntades fly hit?

Men vem har sett det här märket nu? Och blivit påmind om vad det representerar? 1992 gick ledarna för hela Organisations-, Rörelse- och Församlingssverige samman om att vädja till alla sina medlemmar: hjälp till med att lotsa in flyktingarna!  

I Sollentuna erbjöd vi flyktingarna en rad olika kontaktvägar, och vi var inte unika. Medlemmar ställde upp som "fyktingguider", vi anordnade lunchträffar i anslutning till SFI, caféträffar, och öppnade en secondhand-butik som gav kontakt- och arbetstillfällen. 

Rimligtvis måste det finnas något att lära från sllt som gjordes under samlingsnamnet KONTAKTNÄTET – Tillsammans i det svensks samhället. I synnerhet som verksamheten lyckades till den grad att det sedan inte längre behövdes. Denna dag bör vi minnas mer än gamla helgon. 

Minnesspärren i fråga om insatser förr går i armkrok med en synspärr för något som är i full gång nu: 

Den gamla jämställdhetsutmaningen har fått sällskap av en ny. Långt fler kvinnor än män tar akademisk examen. Samtidigt kräver arbetslivet allt oftare teoretiska meriter.

Jag har tidigare pekat  på en huvudorsak till detta: att alla individer måste tillbringa alla sina år av uppväxten i skolan. Detta går på tvärs emot vad forskningen visar om hur människan lär sig genom att olika fönster öppnas i olika åldrar och hur flickor och pojkar utvecklas i olika takt. 

En sådan skola kan inte vara lika bra för båda könen. Nu vet vi vilket kön som drabbats. Sedan länge misslyckas allt fler pojkar medan unga kvinnor dominerar på universiteten. I den här recensionen berättas om en av följderna:

Time Sept 7-14 2015

Recensionen gäller en bok av Jon Birger: Date-onomics: How Dating Became a Lopsided Numbers Game (Dejt-onomi: Hur dejting blev ett snedvridet nummerspel). I land efter land tar fler kvinnor än män akademisk examen. I USA går det nu bara tre män med akademisk examen på fyra kvinnor. Det märkliga är att detta gäller alla grupper, till och med ortodoxa judar som alla förväntas gifta sig.

Män har alltid kunnat gifta sig under sitt stånd men nu visar det sig att kvinnor har svårt för det. Klassismen hos kvinnorna är till och med starkare än rasismen. Vad åtskilliga av de få männen med akademisk examen gör i den situationen förstärker problemet. Med många kvinnor att välja på har de mindre anledning än tidigare att bestämma sig för giftermål. 

Jon Birgers bok berättar bara om en följd av denna nya utmaning för jämställdheten. En än värre följd är att allt fler män slås ut från arbetslivet. Jag har beskrivit detta paradigmskifte i flera inlägg förut. Skriv internationella i sökfältet överst till vänster så kommer du till några av de inläggen.

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

DNA, ett verktyg för att sanera historia

Omslaget på den här tjocka boken kastar mig in i ett sommarminne 1938. Jag var tio år och hade just lyssnat på ett urgammalt par som kunde alla släktled på Bohus-Mamön i huvudet. Springer hem till Farmor. Hela familjen samlad i bersån. Ropar ivrigt:

Varför har I inte berättat att Pappa härstammar från malmöbarnen?

Ända tills det ögonblicket hade jag upplevt alla i min familj som absolut hederliga. Men nu kom det harmsna protester: Pappa härstammade absolut inte från malmöbarnen eller malmöpyttarne som de också kallades! 

Då började jag läsa om människans historia i de böcker som fanns hos Farmor. På 30-talet var våra förfäder 20 000 år gamla och hette Cro-Magnon. Det fanns en annan sort, Neandertahl, men de som tillhörde den sorten var inte alls var så begåvade som vi.   

Jag fortsatte att läsa. För varje årtionde blev människan äldre och fick nya namn. Så småningom blev dessutom neandertahlarna lite mer lika oss. Enligt den senaste noteringen jag råkat lägga märke till är vi nu över 100 000 år gamla – och en aning släkt med neanderthalarna. 

Detta vet vi nu tack vare DNA, en ny teknik som stormat in likt stridsvagnarna i först världskriget och bombplanen i det andra. Jag läser Min europeiska familj de senaste 54 000 åren och förstår att Karin Bojs studerat folkvandringarna till och i Europa genom att lära sig allt mer av vad DNA-tekniken kan ge.

Karin Bojs får våra europeiska släktingar på plats och pekar dessutom ut hur vem som vill själv kan ta hjälp av DNA. Men hon gör något annat också: belyser fenomenet att den som kämpat sig till en kunskap alltför ofta förvandlas till en stridande styrka för den. 

Så får läsaren klart för sig hur det länge stod en strid mellan arkeologer om hur en förändrande ny teknik spritts, t ex jordbruket. Ena lägret: teknikbärarna har migrerat. Det andra: tekniken har spritts genom att bygd härmar bygd. 

Karin Bojs visar hur DNA-tekniken undan för undan gjort det möjligt att kartlägga vad som verkligen hänt: jordbruk och annan ny teknik har främst spritts genom att bärarna av den migrerat. Våg efter våg av nya kulturbärare har blandats med befolkningen på plats. Resultatet: en underbar blandning av olika förfäder.

Boken är lättläst genom att läsaren får följa författarens egen väg till kunskap, till exempel följa ned till en grotta i Schwaben där man har funnit 43 000 år gamla flöjter. 

Tänk om Karin Bojs ville gå vidare och kartlägga hur det var med asarna.  

Snorre: Oden var en karismatisk hövding i Asgorod som insåg att han måste fly undan romarna, drog sig norrut och kom att upphöjas till gud efter att han dött. Historiker länge: bara ett påhitt av Snorre.

En del har fortsatt vara övertygade om att Snorre hittade på. De protesterade offentligt när Thor Heyerdahl berättade att han tänkte göra utgrävningar i Asov som förr hette Asgorod. Men Heyerdahl grävde där och fann åtskilliga fynd som bekräftade Snorre. 

Bästa Karin Bojs! 

Gå igenom följande böcker och tillämpa sedan din DNA-kunskap. Ingen gränser publicerades 1999 och handlar om hur asarna utvecklades till krigiska klaner, satte sin prägel på de skandinaviska länderna och spred sig väster ut som både jordbrukare/fiskare och plundrare/slavhandlare.  

Särskilt intressant är att författarnas har grävt i Vatikanens arkiv och där funnit handlingar som pekar på en förklaring till att befolkningen på Grönland försvann.

Med den boken klar följde författarna asarna eller aserna bakåt ända till Kaukasus. 2002 publicerade de den här boken: 

Det är ytterst intressant och ger tankeställare om hur fakta som finns kan undertryckas när de stämmer med Snorres framställning. Efter att han läst boken upptäckte jag ett exempel i Nationalencyklopedin: Det som står om alanerna, ett av Östroms namn på aserna, är hämtat från Nordisk Familjebok. Men ett stort stycke där är inte medtaget! Det stycket kan uppfattas som stöd för Snorres framställning.

Båda de nämnda böckerna är utgivna på J.M.Stenersen Förlag som tyvärr lagts ned.

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA