In my English nutshell
In 1792 Mary Wollstonecraft published A Vindication of the Rights of Women. She was outraged by the fact that the French Revolution had betrayed the rights of women. She was already known for her articles, books and debates with important philosophers. Her observations and ideas are worth reading when looking at today’s situation.
Here I will draw the attention to War’s Unwomanly Face by Svetlaa Alexiijevitj and to the Swedish author Maria Sveland who is showing that Internet is being used for male hate attacks on women.
Mina tankar denna dag går först till Mary Wollstonecrafts bok Till försvar för kvinnans rättigheter, Ordfront 1998, översatt från hennes A Vindication of the Rights of Women 1792. Boken kunde inte ha skrivits av någon annan.
Mary Wollstonecraft hade rest sig från ett svårt underläge och tvingats bilda sig själv. Högre skolor var inte var öppna för kvinnor. Hon lyckades så väl att hon blev översättare från franska och tyska, skrev flera böcker och kom i livlig dialog med flera av den tidens mest kända tänkare från Jean-Jacques Rosseau till Edmund Burke.
Hon hade glatts över de viktiga Insatser kvinnorna gjort i början av franska revolutionen och sedan blivit bestört över att kvinnan till slut undantogs från de rättigheter som revolutionen ledde fram till.
Att hon tidigt blev känd i Sverige kan bero på att hon for på affärsresor hit och sedan skrev intressanta iakttagelser. När kvinnorörelsen 1892 beslutat använda ordet feminist, tidigare mest uppfattat som nedsättande, började hon blir betraktad som västerlandets första feministiska filosof.
Det bör vara en tillgång idag när själva beteckningen feminist kan vara viktig för politiker. Ekos lördagsintervu den 23 februari gav ett exempel. Ci Holmgren frågade ut Anna-Karin Hatt, It- och energiminister. Intervjun följde ett vanligt mönster. Frågorna går ut att få fram ett rakt svar i ett svårt ämne, gärna på någon öm punkt. Svaren går ut på att undvika ett rakt svar och i stället lägga fram ett politiskt argument.
Anna-Karin Hatt visade sig vara skicklig i att inte besvara raka frågor rakt. En fråga fick dock ett rakt svar: Är du feminist? Svaret: Ja! Det var allt som sades om det ämnet.
Hur skulle Mary Wollstonecraft ha uppfattat detta när man väl förklarat ordet feminist för henne? Hon skulle förmodligen först försöka få en bild av kvinnans möjligheter och ställning i dagens samhälle, inte minst hennes möjligheter i fråga om utbildning. Jag vill nu berätta för henne ett par exempel på hur världen har utvecklats i min livstid. Då är det naturligt att börja med en bok om tiden då jag var 11-17 år, den här:
Sovjet var det land på segrarsidan under andra världskriget där befolkningen drabbades i särklass hårdast. Det är naturligt att kriget där kallas Stora fosterländska kriget. Dess historia blev som vanligt skriven av segrarna, i Sovjet alltså kommunistpartiet. Det blev en historia om män som utförde hjältedåd under mäns kompetenta ledning.
Kriget har inget kvinnligt ansikte har skrivits av Svetlana Aleksijevitj. Genom att intervjua kvinnliga krigsveteraner, alltså kvinnor som deltagit i striderna vid fronten, har hon fått fram en annan bild än den officiella. Kvinnor utförde lika stora hjältedåd som männen och berättar dessutom om tydliga tecken på dålig ledning. Till slut har det blivit möjligt för Aleksijevitj publicera detta ocensurerat.
Kvinnorna kom till fronten i två vågor. Först anmälde sig medlemmar i Komsomol, ett teleskopord bildat av de ryska orden för "Ungdomens kommunistunion". De var ofta så unga att de blev avvisade men många stod på sig, och förlusterna bland männen gjorde att motståndet släppte. De var entusiastiska kommunister och så romantiskt övertygade sovjetpatrioter att de trodde det skulle gå snabbt att slå fascisterna. Med galopperande förluster bland männen fick sedan allt fler kvinnor rycka in, ofta något äldre och inte fullt lika ideologiskt upptända även om ingen ifrågasatte ideologin.
Kvinnorna fullgjorde alla slags uppgifter, från kirurgi till att släpa sårade ur stridslinjen, från att koka mat till att föra bombplan. De blev mycket uppskattade. Intervjuerna visar att kvinnorna i den manliga miljön lade ned stor möda på att föra med sig eller utföra något ”kvinnligt” om än aldrig så litet. Ofta nämns någon annan kvinnas ”skönhet”. Ibland gjorde deras sätt att koppla av att de blev mer effektiva i tjänsten än männen som kopplade av bara med att röka.
Mannan blev inget föredöme för kvinnorna men många av dem berättade om stora skillnader mellan männen i fråga om deras inställning till kvinnor, Flera kvinnor valde en man som föredöme när de själva blev befäl.
Per Ahlmark skriver i sina memoarer att han ser kvinnorna som ”en bättre sort”. De som har den inställningen bör få en tankeställare av Aleksijevitjs bok. När kriget var slut och frontkvinnorna kom hem, blev flera av dem trakasserade av medsystrar där och kallade horor.
Här hemma har på senare tid Åsa Lindeborg, Maria Sveland och andra gjort samhället en stor tjänst genom att offentliggöra exempel på de utbrott av hat som de varit utsatta för, inte minst på Internet, till exempel bloggkommentarer.
Maria Sveland ger nu ut en bok om detta, Hatet, en bok om antifeminism. Första kapitlet återgavs i Dagens Nyheter den 2 februari. Hatet som hon och andra kvinnor drabbats av är dessutom ett ämne hon ofta återkommer till på sin blogg.
Hot och hat har länge intresserat mig, inte minst det som sker på nätet. På flera håll har det blivit nödvändigt att fastställa vad som är ”netikett”. Flera tidningar har valt att stänga sin kommentarspalt. Flera föreningars bloggar har tvingats tillsätta en redaktör för att ta bort hatkommentarer. Flera ”listor” för meddelanden och diskussioner i en grupp har tvingats utestänga alltför hatsprutande medlemmar eller förbjuda debatt helt.
Ett vemodigt exempel på det senare är "Genuslistan", den elektroniska anslagstavla som Nationella Sekretariatet för Genusforskning håller. Ingen debatt tillåts, endast meddelanden som inbjudningar till föredrag, utlysning av anställningar och stipendier och efterlysningar av litteratur eller forskare.
Under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken upptäckte jag att kvinnor som hävdat att könsskillnader inte bara är inlärda förföljts på olika sätt och ofta tystats. Detta har gjorts av likhetsfeminister, i allmänhet kvinnor.
Ett dystert exempel gäller Evelyne Sullerot, Frankrikes motsvarighet till Elise Ottosen-Jensen. I egenskap av forskare om kvinnor och författare om deras villkor hade hon lyckats få till stånd Frankrikes motsvarighet till RFSU – Riksförbundet för sexuell upplysning i hård kamp mot katolska krafter. Hon hade sedan många år varit organisationens generalsekreterare. Dessa meriter skyddade henne inte på minsta sätt från förföljelse när hon ville ta in kunskap även från hjärnforskare och andra inom området biologi.
Jag har också hört hån och hat uttryckas på möten. Vid ett möte som anordnades för några år sedan av Fredrika-Bremer-Förbundet i samverkan med Män för jämställdhet hörde jag från podiet hur namnet Pär Ström väckte hatfyllda utbrott bland en del av deltagarna.
Det gjorde mig intresserad. Jag följde sedan hans blogg och fann att Ström konsekvent drev linjen jämställdhet som motsats till kvinnofrämjande. Han gjorde detta korrekt och sakligt och fritt från fientlighet mot kvinnor men bland alla kommentarer som kom in fanns också kvinnofientliga.
2011 märkte jag att Pär Ström reagerade mot att SCUM-manifestet uppfördes på turteatern. Det fann jag vara en begriplig reaktion även om jag inte delade den utan i stället såg pjäsen. Manifestet är onekligen ett uttryck för hat. Dess författare, Valerie Solanas, hade dessutom visat att hon menade allvar genom att försöka mörda en känd man. Hat är inte något att gulla med.
Själv skrev jag på min blogg om Scum-manifestet och recenserade sedan pjäsen sådan den uppfördes på Turteatern. Jag fann att föreställningen drog tänderna av hat ur SCUM, och det till den grad att publiken skrattade. Trots det kom orättvisor mot kvinnor ändå kom fram på ett utmärkt sätt. Hat kan hanteras på olika sätt.
Åter till Maria Svelands kapitel i DN. Vad finns att berätta ur den för Mary Wollstonecraft? Här har vägen beretts för utbildning åt alla, och inte minst kvinnorna har utnyttjat den. Två stora hatproblem ligger emellertid framför oss. Hur medveten är Maria Sveland, sedan länge en mycket känd författare, om de problemen?
Problem 1: Hån, hot och hat drabbar inte bara kvinnor, och hatarna är inte bara män. Många kvinnor kan gå lika hårt åt medsystrar som många män alltid kunnat göra mot dem som de uppfattar vara mot dem. Allt hat måste angripas.
Problem 2: Hån, hot och hat mot kvinnor kommer att öka kraftigt om vi inte radikalt ändrar skolans konstruktion. Arbeten som kan utföras av outbildade rationaliseras bort. För allt fler anställningar krävs akademisk examen. Allt fler pojkar misslyckas trots att vi haft ”en skola för alla” sedan grundskolan infördes och jämställdhet varit på läroplanen sedan 1969. Kvinnorna dominerar nu på alla universitetslinjer.
Allt fler män blir hopplöst arbetslösa. De har förut inte kunnat hävda sig mot flickorna i skolan och märker sedan att kvinnor syns mer och mer i befattningar allt högre upp. Om inte annat möter de dem som makthavare när de vänder sig till Arbetsförmedlingen och sociala myndigheter. Kortslutning i hjärnan kan drabba alla – det är bara att vänta att hjärnan kortsluts på män som misslyckas när de ser allt fler kvinnor lyckas. De blir hatare.
Ser Maria Sveland dessa två problem? Det första ser hon inte alls. Hela hennes uppmärksamhet är riktad mot ”antifeministiska angrepp”. Hon ser inte heller det andra problemet trots att det är en bomb som kommer att explodera. Då är hon tyvärr med i ett stort sällskap, majoriteten.
Ingen tycks vilja se att vår skola könsdiskriminerar genom själva sin konstruktion. Jag ser konstruktionen därför att jag fått något att jämföra med genom att börja skolan 1934 och ta studenten 1946, vilket då bara någon procent gjorde.
Skolan var då en värld där krav sattes efter mognad, där alla insåg att inte alla var lika begåvade för allt, där vikten av ”hederligt arbete”, dvs hantverk, framhölls, där ”vilda pojkar” kunde skickas på ärenden och sluta efter årskurs 7 så att de kom ut och kunde få föredömen i olika åldrar, där läroverkspojkar aktade sig för att busa för mycket eftersom de kunde ”relegeras”.
Sedan mina barn började skolan har vi skapat en uppväxt som innebär att varje individ varje år av sitt unga liv oavbrutet går i skola – dvs bara är tillsammans med jämnåriga. Där gäller samundervisning i alla stadier. Där får inte auktoritär befälsföring användas trots att många pojkar svarar bäst på den. Där förväntas alla bli högskolebehöriga.
Inget av detta stämde med beprövad erfarenhet när det infördes, inget av det stämmer idag med rönen från den allt grundligare forskningen om individens utveckling. Den forskningen visar t ex att pojkar och flickor utvecklas i mycket olika takt.
Ända sedan 1969 har skolan försökt öka jämställdheten genom att uppmuntra flickor blir mer som pojkar, att ”ta för sig”. Nu vill man uppmuntra pojkar bli mer som flickor, mer ”empatiska”. Så länge den felaktiga grundkonstruktionen behålls kommer även detta att misslyckas.
Utan ändring i fråga om uppväxten och arbetsmarknaden kommer antalet män i underläge, inte minst bildningsmässigt, att öka. Då kommer deras primitivt uttryckta hat mot kvinnorna att öka. Redan har unga kvinnor i New Your och London i genomsnitt högre lön än de unga männen.
Om inte vår bomb skolan desarmeras, kommer en sorglig dag någon av de allt fler hatande männen att skriva sin motsvarighet till Valeri Solanas SCUM (Society or Cutting Up Men) Manifesto.
Mary Wollstonecraft ville ge kvinnan möjlighet att hävda sig genom god utbildning. Kvinnan har i länder som Sverige fått den möjligheten och tagit den. Vad säger Wollstonecraft när jag berättar för henne om situationen här nu? I takt med allt fler män misslyckas fortsätter som förut allt fler särskilda vägar att byggas för kvinnor, vägar för att underlätta deras marsch uppåt.
Idag, på Internationella Kvinnodagen, kan det också vara lämpligt att tala om för henne att hennes analys och tema från 1792 fortfarande gäller för kvinnorna i massor av länder.
