Når vår Max 200 år? / Will our Max reach 200 years?

In my English nutshell

Our great grandson Max is exploring the world. According to a prognosis published by Swedish newspapers he might reach the age of 200 years. James Vaupel, demograph at The Max Planck Institute, predicts that the spectacular increase in length of life will continue. Thus every other new-born will reach 104 years. Here I expose presumtions that the prognosis is based on and point at facts that Vaupel has not taken into consideration. 

Finally we wish you all a prosperous 2013!  

Vår dottersonson Max, snart tre, undersöker världen. En forskare har gjort en prognos om människans livslängd. Enligt prognosen kan enstaka nu levande individer bli 200 år. Max kan tänkas vara en sådan individ. Unnar vi honom ett sådant öde?  

Prognosen är intressant för mig som nu med god marginal levt längre än alla mina förmödrar och förfäder. Prognosen är intressant för tidningar och författare. Den 22 september presenterade Svenska Dagbladet en artikel under rubriken 

För att nå 100 kvittar livsstil.

Artikeln inleddes med en intervju av Ruth Engström. Det framgår av intervjun att Ruth kommer från Nybro som ligger innanför Kalmar. Poängen är att arvsanlag avgör om hög ålder nås. 

Mer skulle det bli. Den 27 december berättade samma tidning: 

Varannan nyfödd väntas blir 104 år

Enligt en demograf vid Max Planck-institutet ser inte forskarna längre något tak för hur gamla vid kan bli. En demograf är inte en apparat utan en forskare i befolkningsutveckling. Forskaren som trätt fram heter James Vaupel. Hans prognos visar att hälften av de barn som föddes 2012 i Sverige förväntas bli minst 104 år gamla. 

Det är till och med troligt att något barn som fötts nu når 200 år. En av dem skulle alltså kunna vara vår Max som nyfiket ser på världen ur olika vinklar. Samma prognos från samma källa presenterades också i Aftonbladet, och där under rubriken: 

”Den första 200-åringen redan i livet”

James Vaupel anger två skäl till sin prognos. Det ena är att alla prognoser hittills sagt att ökningen av medellivslängden kommer att plana ut. De har visat sig vara fel. Alltså kommer ökningen av livslängden att fortsätta. Det andra skälet är att sjukvården och välfärden förbättras som hittills och att livsstilen blir sundare.

Det första skälet blev jag varnad för redan när jag läste statistik på 40-talet. Att låta en observerad kurva fortsätta in i framtiden kallas ”extrapolera” och får göras endast om det finns starka skäl anta att faktorerna som påverkat kurvan fortsätter att vara desamma. 

Vaupel grundar sitt andra skäl på två rena antaganden: 

Sjukvård och välfärd förbättras. 

Livsstilen blir sundare. 

Han ställer inte frågan om sjukvård och välfärd kan finansieras på ens samma nivå som nu när åldringarna blir en allt större andel av befolkningen. Han glömmer att allt fler barn, ungdomar och vuxna numera rör sig mycket mindre än förr vilket är en allvarlig belastning för deras framtida hälsa. 

Må var och en tänka efter om hans antaganden är realistiska. De säger dessutom ingenting om arvsanlagen.  Det sker däremot i en artikel den 30 december under rubriken:

Här blir människor allra äldst 

Artikeln inleds:

Ett område med exceptionellt stor andel hundraåringar har upptäckts i södra Småland och norra Skåne. Andelen 100-åringar är så hög att zonen, enligt boken Åldrandets gåta, slår sig in strax bakom världsberömda öar av hälsa som Okinawa och Sardiniens inland. 

Här citeras Örjan Hemström, demograf på SCB, och han tar upp en faktor som Vaupel förbigår:

– Det verkar finnas något som påverkar livslängden i de här regionerna. Vi kan inte säga vad det är. Det behöver inte vara generna. Det kan vara någonting i miljön, kanske vattenkvaliteten eller något i livsstilen.

Vad som är förvånande i dessa artiklar är att varken James Vaupel eller Örjan Hemström tar upp den försämring av hälsan som är på gång. De flesta 20-talister och 30-talister fick förflytta sig för egen kraft ända från första skoldagen. Det gav god grundkondition och minskade risken för benskörhet. De allra flesta i de årskullar som nu höjt de levandes antal slutade dessutom skolan efter årskurs 7 och tvingades röra sig till och i arbetet. 

De flesta barn transporteras nu till skolan. Få barn arbetar. Stora delar av årskullen sitter dessutom stilla framför dataskärmar eller läsplattor. Dessutom får alltför många barn så mycket pengar att de kan köpa godis och sockerhaltiga drycker . 

Detta lägger grunden till en allt viktigare klasskillnad, skillnaden mellan å ena sida barnen som växer upp hos nogräknade föräldrar med självförtroende att lära sina barn till ett sunt liv, å andra sidan barnen med föräldrar som inte har möjlighet att göra det eller som inte klarar det.

Vi tror att vår Max – vårt olderbarn som det heter på norsk – får hjälp under uppväxten att lära sig vad som krävs för ett sunt liv.  Då kan han bli en av dem som bidrar till att James Vaupels prognos håller, åtminstone för en del av befolkningen.

Vi önskar alla som tar del av denna blogg 

ett lyckosamt och tankeväckande 2013!

Dom över mer än en död man

Dom över död man

Idag har jag sett filmen om Torgny Segerstedt, mannen jag läste under mina präglingsår och vars tankar och språk jag inspirerades av. Filmen visar att hans tankar kunde gå till Havamals  "Dom över död man"  och den ger sin dom över människan Torgny. Det var gripande för mig att ta del av den domen.

Men jag fick också lust att berätta om domen av tre andra döda män som i eftervärldens ögon skämde ut sig genom att publicera en protest mot Torgny Segerstedt den 18 december 1939.  Dagen efter, under helgerna som följde och flera gånger därefter fick jag höra mina föräldrar förklara något för släktingar och vänner. Jag hörde förklaringen så många gånger att jag minns den:

– Vi har aldrig på minsta sätt märkt att Richard Berlin skulle vara nazist. Däremot vet vi att hans syster Anna har två döttrar och flera barnbarn i Tyskland. Dessutom är Richard, Sven Gulin och Valerius Hansson frimurare, och Hitler hatar frimurare. De är nog rädda helt enkelt, rädda för att tyskarna skall komma!

Innan mina föräldrar gav sin förklaring, borde de ha läst vad de tre hade skrivit. Deras protest stod emellertid inte i GHT, som vi då prenumerade på, utan i Göteborgs-Posten. Jag, som fyllde tolv vid den tiden, kom inte heller på att läsa protesten. Jag läste den först sextio år senare när jag letade efter protesten och de instämmanden som jag visste hade publicerats.  Jag gick på Kungl. Biblioteket igenom Göteborgs-Posten för hela denna ödesmättade december. 

Även GP, som jämfört med GHT var mycket försiktig, publicerade den månaden fruktansvärda nyheter om hur judarna förföljdes.  De som påstår att svenska folket inte kunde läsa i sina tidningar om nazisternas grymheter, de talar mot bättre vetande. Nyheterna från Tyskland var skrämmande.

Samtidigt var det mycket annat som skrämde vid den tiden. Som troligen många andra jämnåriga kan jag ännu i mitt inre höra det här: 

Päämajan tilannetiedoitus toistetaan suomeksi uutisten jälkeen. 

Det var obegripligt men vi hörde det på radio varje dag före TT-nyheterna, och radion talade om att det betydde: ”Högkvarterets lägesrapport upprepas på finska efter nyheterna.”  Alla förstod att Finland kämpade för sitt liv. Sverige levererade vapen och utrustning så långt regeringen vågade med tanke på landets egna behov. Finlandsfrivilliga började samlas.  

Allt fler svenska fartyg sänktes. Pressande förhandlingar pågick för att öppna hål i de krigförandes blockader. De flesta svenskar var rädda för att Tyskland skulle anfalla. Många var dessutom rädda för att försvaret i så fall skulle saboteras av alltför många alltför varma tyskvänner i toppen av samhället. Den självklara slutsatsen blev för de flesta: 

Reta inte Tyskland!

Torgny Segerstedts GHT var enda ledande tidning som utan taktiska hänsyn och i skarpa ordalag angrep nazismen och Hitlers förföljelse- och krigspolitik. Detta hade väckt uppmärksamhet i Tyskland, och detta försökte Richard Berlin, Sven Gulin Jr och Valerius Hansson, ägare till var sin herrekipering, stoppa genom sin protest. Den utgick från samlingsregeringens maning om Samhällsanda, Vaksamhet och Tystnad. Jag återger den med sina märkliga språkfel:

”Det övervägande flertalet av svenska folket så även vi, hysa en uppriktig avsky för allt förtryck av den enskilds friheten och för varje form av diktatur, men i dagens läge måste vi tyvärr dölja dessa våra känslor, ty i den nuvarande hårda politiken göra våra åsikter varken från eller till i sak men vi kunna däremot skada vårt land. Att på sätt som Handelstidningen giva luft åt sina känslor är icke god Samhällsanda, det är icke Vaksamhet och det är icke Tystnad. Handelstidningens obalanserade skriverier är en fara för vårt land, ty tidningen kan icke rätt bruka sin frihet.”

Hade de tre stannat här, skulle nog inte någon misstanke om nazism ha uppstått. Då hade de bara uttryckt vad de flesta kände vid den tiden. De fortsatte emellertid genom att kalla GHTs journalistik ”hetspropaganda” och ”hatfulla skriverier om Tredje Riket”.  De skrev att Segerstedt önskade ”skaffa sig ett tryckfrihetsåtal” för att få ”en martyrgloria av frihetens apostel”. De kallade sig ”vi andra jordbundna medborgare”  som inte hade  ”råd att låta honom leka med elden”: ”Vårt lands frihet kan stå på spel.”

Redan dagen därpå publicerades ”Ett varmt tack” från sju framskjutna män. De beklagade ”på det livligaste” om Handelstidningens ”skriverier” skulle ”få fortsätta”. Instämmandet var undertecknat av de verkställande direktörerna i sex rederier och ett varv. 

Den 21 december publicerades ett ”instämmande i protesten”, undertecknat i Lund av 62 personer, de flesta med titeln professor, docent eller fil.d:r. Under namnlistan står att undertecknarna har ”olika uppfattning om det riktiga i professor Segerstedts kritik mot Tyskland”  men ”vända sig enhälligt mot det sätt på vilket denna kritik framföres”.

 De 62 i Lund erkände med andra ord att det bland dem fanns personer med sympati för Nazityskland!  Detta kom att besudla de tre som skrivit den ursprungliga protesten.

I december 1939 var de dock ännu i takt med tiden. Även trettiofyra advokater i Göteborg instämde. I själva verket dröjde det anmärkningsvärt länge innan Torgny Segerstedt började försvaras med kraft. I täten gick då socialdemokratiska tidningar, fackföreningar – inklusive Handelstidningens egna typografer – och Karl Gerhard som bl a framförde kupletten ”Dessa virriga tider”. Där kallar han de tre ”morske herrar” sjunger att de ger ”en spark åt demokratin”. 

I själva verket var de tre rädda herrar, och rädslan delade de med de flesta då. Rädslan började släppa först efter Efter El Alamein, och efter Stalinggrad var den borta. Rädslan som länge rått och som varit skälet till de tres protest började då att glömmas. Till slut fanns bara en naziststämpel kvar att minnas.  När människors rädsla släppte blev de morska och avkunnade i efterhand en domen över tre döda män som de hållit med förut. Jag berättade om detta den 19 december 2009 i Göteborgs-Posten.

Filmen Dom över död man pekar med laserljus på en skillnad mellan då och nu: pressens hänsyn till privatlivet. Att Segerstedt hade en älskarinna och att Per-Albin i praktiken hade två hustrur visste pressen, men ännu var det naturligt att tiga om saken. 

Filmens viktigaste behållning för min del är att visar på hur viktigt det är med goda och tydliga företrädare för båda de moral som vi är tvungna att välja mellan, helt eller med bitar från vardera. Segerstedt följde sinnelagsmoralens bud. Per-Albin följde resultatmoralens och kallade det ansvar. I filmen får båda lägga fram sina argument på ett levande och övertygande sätt.

Lollie mot AIDS / Lollie against AIDS

In my English nutshell about AIDS day.  

I went to Noaks Ark as I had been active when Swedish Red Cross helped to establish that institution against hiv in the 1980’s. Two students from Franska Skolan  (The French School) made me buy a children’s book against hiv written by Fatou Keïta. It is a book making children understand how hiv does not spread 

Then I went to a conference center nearby where Hans Rosling, professor of International Health, explained what the AIDS pandemic is and how it is developing – and not developing. 

AIDS-dagen förde mig först till Noaks Ark i Stockholm. När hotet från AIDS blev allt tydligare, ville Svenska Röda Korsets generalsekreterare vid den tiden, Anders Wijkman, få rörelsen att göra en insats. Den kom inte minst att gälla samarbete med föreningen Noaks Ark som jag berättat jag i ett inlägg om AIDS den 1 november. Jag kom att hjälpa Wijkman i arbetet på det som blev Stiftelsen Noaks Ark - Röda Korset. Samtidigt skrev vi Aids i verkligheten (Bra Böcke/Wiken 1987).

På Noaks Ark stötte jag ihop med en av volontärerna som jag mött på 80-talet, och det var hjärtevärmande. Än mer hjärtevärmande blev det att två gymnasister från Franska Skolan,  och övertygade mig att köpa en barnbok mot hiv  Un arbre pour Lollie, skriven av författaren Fatou Keïta,  Elfenbenskusten. 

Sedan gick jag till gamla Spårvagnshallarna, nu konferenscenter. Där höll professorn i internationell hälsa, Hans Rosling, världsberömd genom metoden att låta prickar i diagram flytta sig och växa eller krympa, ett strålande sätt att göra utveckling begriplig. 

Jag fäste mig vid att aids slår högst olika i olika länder till och med i olika i olika delar av ett land. Sedan följde  en podiediskussion där två av veteranerna från 1980-talet deltog: Jukka Aminoff, nu verksamhetschef på Noaks Ark, och Lars Moberg, nu infektionsläkare på Venhälsan.

På 80-talet fanns bland experterna förhoppningen ett vaccin mot aids. Det mest optimistiska hoppades på ”vaccin efter fem år”.  Jag påminde då om att vaccin fungerar genom att man mobiliserar kroppens immunförsvar men att hiv häckar just i immunförsvaret. Nu frågade jag åter: Kan då hiv bekämpas med ett vaccin? 

Bra fråga, sa Hans Rosling. Det verkade tydligt för mig att han, liksom de medverkande på podiet och andra experter, i praktiken har gett upp hoppet på ett vaccin och är inriktade på att  motverka hiv-spridning, inte minst genom mediciner som håller hiv-bärare friska med låg risk för att smitta. 

Vad som kom fram tydligt och eftertryckligt på konferensen var att okunskap om hiv och rädsla för hiv-bärare försvårar kampen mot aids. Det gjorde Un arbre pour Lollie än intressantare!

Boken skyggar inte för att ta upp problemet skräck för hivbärare och utstötningen av dem men visar också hur detta kan stoppas: av Fröken och läkare i vita rockar. De upplyser, men än viktigare, de kramar och pussar Lollie som är sjuk i aids.

Boken och projektet den ingår beskrevs för övrigt på AIDS-dagen i Tidningen Kulturen av Anna Nyman.

Boken skyggar heller inte för döden. Lollie blir allt sjukare men kamraterna besöker henne och dekorerar väggen hon kan se med sina teckningar. Sedan får de hjälp i sin sorg genom att rektorn låter plantera ett träd för Lollie.

Att lyssna till den svenska texten och samtidigt läsa den franska är ett utmärkt sätt att väcka slumrande franska kunskaper. De åskådliga bilderna gör dessutom boken idealisk att läsa för barn som ännu inte är helt läsvana själva. 

Översättningen har gjorts av gymnasister vid Franska Skolan. Genom ett nära samarbete med författarinnan och i samspel med ett fördjupningsprojekt om HIV/AIDS. Under forskarkonferensen 30 år med AIDS år 2011 och tilldelades de Kunskapsstipendiet för sin insats.

Initiativet till Un arbre pour Lollie har tagits av Françoise Sule, lärare i franska i samarbete med föreningen Afrikultur. Boken säljs på Bokspindeln.