In my English nutshellMy book on equality (2010) presented my personal observations since 1933 and the thoughts they had provoked. Now I have run across a book on the mad kinds of feminism, published by Birgitta Kurtén-Lindberg (2002). It is studded with quotations and references. If I had started to read that book and those books, I would not have been able to write my book. Besides, I would have been deprived my belief that I am the only one who has observed the paradigm shift created by the facts that a growing boys fail at school in growing numbers while women dominate on the universities.
När jag 2006 började skriva det som 2010 blev Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken, ställde jag in mig på att bara berätta om mina personliga iakttagelser sedan 1933 och tankarna de väckt. Två gånger klev jag dock in i mina gamla utredarskor.
Det ena undantaget utlöstes av att jag som vd i Studieförbundet Näringsliv och Samhälle hade fått inblick i diskussionerna om det nya begreppet könsroller som lanserades offentligt 1962. Därmed kunde jag inte låta bli att följa hur innebörden av det begreppet och andra ändrats genom årtiondena.
Det andra undantaget utlöstes av den skrämmande upptäckten hur likhetsfeminister uppträtt mot medsystrar som menade att även genetiska faktorer förklarar könsskillnader. Likhetsfeminister hade förföljt dem eller åtminstone förtigit deras verk.
Jag berättade om exemplet boken Kvinnan: kropp, samhälle, individ som publicerades 1980 men förtegs. I den boken fanns det till exempel grund för att bilda en sammanslutning som 1,6 miljonerklubben. Den bildades emellertid 18 år senare.
Bortsett från de undantagen höll jag mig alltså till mitt personliga vittnesmål. Nu förstår jag att det var nödvändigt. Jag har nämligen läst Birgitta Kurtén-Lindbergs Tokfeminismen (Timbro 2002). Titeln syftar på feminister som gör sig blinda för alla forskningsrön som visar att även genetiska faktorer har betydelse för könsskillnaderna
I boken beskriver Birgitta Kurtén-Lindberg förhållandet kvinnor/män i olika tider och kulturer. Det gav mig åtskilliga överraskningar. Spartas kvinnor deltog till exempel aktivt i samhällslivet vilket Atens kvinnor inte fick göra. Redan i antiken fanns framskjutna tänkare som ville flytta barnen från deras hem till statliga institutioner.
Boken är späckad med citat där källan alltid anges. Om jag läst boken innan jag började skriva min, skulle jag ha frestats att läsa allt hon hänvisar till. I så fall hade jag inte fått fram mitt vittnesmål.
Hur kom det sig att jag inte hört talas om boken? Jag misstänkte att även denna bok förtigits eftersom den inte är likhetsfeministisk och ringde förlaget (Timbro). Mycket riktigt: inga recensioner.
Sedan länge har jag funderat på att skriva en artikel om en rad jubileumsskrifter, nämligen sådana som gäller kvinnors upplevelser när de kämpat för att göra sig gällande i sina yrken och i samhället. Fredrika-Bremer-Förbundet liksom Bang har jubilerat liksom flera andra och gjort det med mycket intressanta jubileumsnummer. En intressant bok är Föregångarna. Kvinnliga professorer om liv, makt och vetenskap (SNS 2010). Den är skriven av kvinnor som lyckats avancera till professor i genusvetenskap eller tillfört genusperspektivet i annan vetenskap.
Under läsningen av dessa skrifter har jag fäst mig vid att två ämnen inte behandlas.
Ingen av författarna nämner det nedtystande av medsystrar som skett och sker. Ingen av dem verkar vara medveten om följderna av det väldiga paradigmskifte som äger rum nu. Jag syftar på att andelen pojkar som misslyckas i skolan sedan länge stiger i kombination med att kvinnor nu dominerar på universitetens alla linjer utan en. Samtidigt krävs akademiska meriter för allt fler anställningar.
Regeringens delegation för jämställdhet i skolan, DEJA, har inte ställt frågan vad är det för fel med skolan och den uppväxt som den orsakar. Det verkar ha blivit självklart att alla måste tillbringa hela sin uppväxt i skolan, alltså bara bland jämnåriga, trots att en sådan uppväxt inte rimligen kan passa alla.
Desto mer glädjande är det att Birgitta Kurtén-Lindberg väl belyser både fenomenet förtigande och problemet uppväxten. Lyckas jag få fram en artikel om jubileumsskrifterna kan jag använda hennes bok som en utmärkt kontrast.
I min bok har jag berättat att jag som vd i först SNS och sedan Sveriges Marknadsförbund enbart hade manliga kolleger. Så råkade jag träffa Jessica Bjurström, vd i Sveriges Kommunikationsbyråer som på min tid hette Reklamförbundet. Jag passade på att fråga om hon hade kvinnliga kolleger, och det hade hon många. Uppenbarligen anförtros numera chefskapet för organisationer mycket ofta välutbildade kvinnor.
Efteråt fick jag den här boken av henne:
Det här är en både upplysande och rolig bok, skriven av kvinnliga copywriters med en redaktion som leddes av Anna Serner, Jessica Bjurströms företrädare och nu vd för Sveriges Filminstitut.
Copywriters var länge män. Bokens författare berättar om sina erfarenheter av att tränga in i den manliga världen. Författarna har mött goda manliga chefer men också mansgrisar. I boken kallas alla sådana Roffe. En kvinna har till exempel fått höra en Roffe säga:
Synd att vår kvinnliga AD är barnledig, då har du ju ingen att jobba med.
Den dålige chefen eller kollegan Roffe presenteras alltså som en vidrig mansgris. Då är det ju besynnerligt att det är en sugga som visas på omslaget. Ser inte en modern copywriter skillnaden mellan galt och sugga? Eller är detta humor av en sort som inte jag fattar? Låt oss hoppas det senare.
Den dålige chefen eller kollegan Roffe presenteras alltså som en vidrig mansgris. Då är det ju besynnerligt att det är en sugga som visas på omslaget. Ser inte en modern copywriter skillnaden mellan galt och sugga? Eller är detta humor av en sort som inte jag fattar? Låt oss hoppas det senare.
