In my English nutshell
On November 26 I commented the intensive debate on a play, based on the SCUM manifesto by Valerie Solanas, published in 1967. (If you write "after 36 years" in the search field above to the left, you will be linked to that blogpost.) People criticising the play as promoting hate and contempt are accused of beeing hypocrites, woman-haters and lacking sense of humour. So, I have seen the play and studied the debate a bit closer.
The play turned out to be a monologue based on the manifesto but in spite of that raising laughter. I have got the impression that patriarchy is still a living notion in spite of the fact that boys fail at school and women students dominate on all university lines.
Nu blir det ett långt inlägg men fortsätt läsa det! Jag lovar att det blir intressant, ja det kan till och med bli något så fint som kontroversiellt.
Bilden här ovan är från en artikel i Dagens Nyheter den 18 november med rubriken Scummanifestet på Turteatern. Ingegärd Waaranperää. hyllar pjäsen som ”riktigt stor konst”. Om dess kritiker skriver hon: ”Manssamhällets talibaner skjuter från höften hellre än de ser föreställningen.” Pjäsen är inte något att provoceras av. "En ögontvätt, bara, som borde göras regelbundet.” Till ögontvätten hör tydligen Solanas bild av ”Pappas flickor” som hon mött i den amerikanska feministrörelsen. De är ”mansmaktens bästa assistenter och systerförtryckare”.
Waaranperää framhåller att Andrea Edwards inte ”förråder” Valerie Solanas när hon ”går över styr i sina mest mordiska påhopp på mannen”. Edwards ”tonar inte ner eller ursäktar” och får oss att ”se galenskapen, sårbarheten, förtvivlan och den mänskliga längtan som förstås är botten i Valerie Solanas brinnande hat. ”Sista meningen: ”Långt, långt bort kan en försoning nästan anas.” Där fick jag något att spana efter när jag ser pjäsen.
En av reaktionerna på pjäsen – eller manifestet – svarade Michael Wiehe för. Det gjorde han med många verser i en sång som publicerades i DN och framfördes genom dn.se. Jag återger sista versen:
När du har genomskådat lögnen
När du har slutat va till lags
När du så sakta börja fatta
att bara du kan ge dig svar
att man inte måste krypa
när man väl har lärt sej gå
När pistolen är det enda
som du riktigt litar på
är det mej du vill döda
Valerie
Jag börjar undra om Solanas liv möjligen för en del av deltagarna i debatten är minst lika viktigt som manifestet och pjäsen. Tämligen utförlig information om hennes liv finns på Wikipedia.
Född 1936, utnyttjad sexuellt av sin far, blev forskare inom psykologi vid University of Minnesota. Man tror att hon sedan försörjde sig med prostitution och tiggeri. Skrev 1966 pjäsen Up Your Ass om en manshatande kvinna. Andy Warhol fick pjäsen och gick med på att läsa den.
När Warhol inte hörde av sig, publicerade Solanas SCUM Manifesto 1967. Hon ansåg att Warhol saboterade hennes möjligheter till framgång och sköt honom 1968. Det skadade honom så allvarligt att han aldrig hämtade sig helt. Sedan besköt hon en konstkritiker och försökte skjuta Warhols manager. Hon dömdes till tre års fängelse.
Feminister agerade för att hon skulle släppas. En företrädare för National Organization for Women som bildats 1966 kallade henne "den mest framstående förkämpen för kvinnors rättigheter", och "en av de viktigaste taleskvinnorna för den feministiska rörelsen".
Efter att hon släppts från fängelset, betraktades hon av en del som en martyr men arresterades när hon började telefontrakassera Andy Warhol. Hon åkte in och ut på olika mentalsjukhus och tros ha finansierat sitt drogmissbruk genom prostitution. 1988 hittas hon död av lungemfysem och lunginflammation på ett socialfallshotell i San Francisco.
Blir pjäsen och manifestet bedömda på sina egna meriter eller med hänsyn till Valerie Solanas tragiska liv? Det här är vad jag misstänker:
• De som vänder sig mot hatet i manifestet, finner det vara uttryck för en människas fruktansvärda barndom som lade grunden för sinnessjukdom. Av hänsyn till henne bör därför pjäsen inte visas. För dem som tänker så blir det svårt att uppfatta pjäsens konstnärliga gestaltning av manifestet.
• De som uppfattar att Solanas öde visar hur patriarkatet slår finner att både manifestet och en pjäs som är grundad på det är utmärkta att använda i kampen mot detta patriarkat. För dem blir det svårt att se den konstnärliga gestaltningen som något annat än positiv.
Mina misstankar fick näring när pjäsen den 24 november blev ett av ämnena i SVTs program DEBATT.
Där medverkade pjäsens regissör, Erik Holmström, och Andrea Edwards som framför monologen. Hon berättade hur det kändes att tillsammans med andra kvinnor vara mordhotad på grund av pjäsen och påpekade att ingen man mordhotats. Mina tankar gick till Evelyne Sullerot och andra kvinnor som förföljts och hotats när de vågat hävda eller ens antyda att könsskillnader inte bara orsakas av att roller lärs in. Sådant har stämplats som "särartsfeminism" eller "biologism". Jag kan inte minnas att den anklagelsen riktats mot Solanas. Det kan för all del bero på dåligt minne.
Edwards och Holmström argumenterade starkt och väl för rätten att sätta upp och visa en kontroversiell pjäs. De framhöll till exempel att företrädare för Stockholms kulturförvaltning varit misstänksamma men efter två timmars genomgång av projektet beviljat ett bidrag. Deras huvudmotståndare i DEBATT var två ”jämställdister”, bloggarna Pär Ström och Pelle Billing.
Jag erinrade mig att just de fått uppträda förr i DEBATT. Kanske finns det inte så många som öppet strider för jämställdhet åt båda könen och därmed angriper politik och program som bara gynnar kvinnor.
En tredje "jämställdistblogg" är emellertid värd att nämna. Den drivs av Tanja Bergkvist som också skriver i Axess. Hon är fil dr i matematik, gör vassa angrepp på tvångsspridningen av genusprocedurer och angriper sådant med vetenskaplig lärdom och vild humor som grund. Det kan vara skälet till att jag ännu inte lagt märke till några angrepp på henne.
Pär Ström är hatad av en del feminister. Det har jag berättat om i ett tidigare inlägg. Han uppträder emellertid alltid lugnt och artigt mot sina motståndare. I det här fallet framhöll han att SCUM-manifestet uttrycker hat mot män på ett sätt som skulle vara brottsligt om det riktade sig mot judar, muslimer eller någon annan folkgrupp.
På den punkten kan knappast någon förneka att han har rätt. Låna manifestets formuleringar men ändra "mannen" till exempelvis "muslimen” – den som sprider det budskapet fälls för hatbrott. Pelle Billing framhöll detsamma men också att var och en givetvis i en pjäs får lägga fram vilket budskap som helst. Därmed måste emellertid också budskapet få kritiseras.
Jag lade märke till en formulering Edwards använde och citerar den ur minnet: Vi som ”är överens om patriarkatet” bör inte ha svårt att förstå värdet av pjäsen. När andra i debatten markerade att de inte var ”överens om patriarkatet”, fick jag intrycket att hon och Holmström skakade på huvudet. Jag kom att undra om ”patriarkatet” är nämnt i pjäsen.
Patriarkatet var förvisso ett begrepp som många använde på Solanas tid. I Sverige kom det emellertid att preciseras så som vetenskap kräver och då få namnet genussystemet. Detta åstadkom professor Yvonne Hirdman, och det publicerades i Maktutredningen 1990.
Snart förenklades det av någon politiker till könsmaktordningen som tillsammans med feminism blev "utgångspunkten" för den socialdemokratiska regeringens jämställdhetspolitik. När alliansregeringen tillträtt, såg Nyamko Sabuni till att den utgångspunkten ströks. Den ersattes av formuleringar som stimulerar individens eget ansvarstagande.
Sedan dess har patriarkatet inte nämnts lika mycket som förr. Det kan hänga samman med en önskan att inte leda tanken till paternalismen. Allt fler åtgärder för att hjälpa kvinnorna har nämligen fått just paternalistisk karaktär, och det är ju inte precis något att skylta med. Det finns ett avsnitt om detta i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken.
Sedan Solanas tid har det märkliga hänt att pojkarna i allt större skaror misslyckas i skolan medan unga kvinnor kommit att dominera på universitetens alla linjer utom en. Trots detta fortsätter som förut politik och program som främst syftar till att hjälpa kvinnor avancera.
Den 26 november kommenterade jag här på bloggen debatten dittills om manifestet och pjäsen, de delar av debatten som jag lagt märke till. (Gå direkt till det inlägget genom att i sökfältet här ovan till vänster skriva in ”efter 36 år”). Jag berättade där att personer som protesterat mot ett manifest för att det uttrycker hat och förakt mot män beskylldes vara manssamhällets talibaner, hycklare och kvinnohatare som inte förstod att det hela var en utopi framförd med humor.
Jag gav glimtar ur den debatten och kombinerade det med en kort redogörelse för själva manifestet och för översättarens förord. Inläggets slutkläm blev: ”Det kommer att bli mycket intressant att uppleva monologen på Turteatern. Kommer den att förmedla en utopi med humor eller kommer den att förmedla hat?”
Ja, det var just det: uttrycker pjäsen manshat eller är det en utopi med humor? Det dröjde innan en plats var ledig för mig. Pjäsen skulle ha spelats till och med den 14 december. Men med utsålda föreställningar fortsätter pjäsen långt in i 2012, och fortfarande är biljettkön lång.
När jag skrev inlägget den 26 november, var jag förberedd genom att ha läst själva manifestet. Nu ville jag före besöket på teatern veta mer om Sara Stridberg som översatt manifestet och skrivit förordet när boken publicerades på svenska 2003 – och därmed gjorde manifestet aktuellt 36 år efter originalets publicering.
Om Sara Stridsberg berättar Wikipedia att hon föddes 1972 och har skrivit prisbelönta romaner och dramatik med feministisk inriktning. 2007 tilldelades hon Nordiska rådets litteraturpris för sin roman Drömfakulteten, en fri fantasi kring Valerie Solanas, 2006 skrev hon pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika som spelades på Dramaten.
Med dessa kunskaper och efter en förnyad titt på Turteaterns hemsida kände jag mig rustad att tatunnelbanan till Kärrtorp och gå till teatern. Där träder man in i Ölkafé T vars bardisk också är teaterns ”lucka”. I stort sett alla bord är upptagna när jag kommer, många lösa stolar också. Jag får informationsblad och studerar dem. Jag ger några glimtar ur dem.
SCUM MANIFESTET upplyser om stöd från Statens Kulturråd och Stockholms kulturförvaltning. (Det visar sig vara verksamhetsbidrag på vardera en halvannan miljon, alltså i samma storleksordning som de flesta sådana bidrag.) Bladet citerar de groteskt galna uttalanden om kvinnor som gjorts från Aristoteles till August Strindberg och som återges även på hemsidan. Dessutom visas den här bilden:
Nu reagerar jag surt, och det gör jag som gammal väktare av reklam. Den får inte ljuga! Den nakna kvinnan är varken på väg till teatern eller från teatern till T-stationen. Hon finns inte heller i pjäsen. Bilden är ett trist exempel på irrelevant könskittling som jag påtalat i min bok.
TURTEATERN innehåller teaterns logo på framsidan, nakenbilden på baksidan och webbadressen samt den nu aktuella repertoaren i mittuppslaget. Förutom SCUM är det: JULIETTE av de Sade, AVATARVARO av Unga Tur, och FRANKENSTEIN av Helena Granström (fritt efter Mary Shelleys roman).
Jag har nu fått mycket att spana efter under pjäsen: finns där mordiska påhopp på mannen, hat och förakt, utopi med humor, parodi, kärlek och en försoning som nästan kan anas? Nu väntar jag bara på att bli insläppt. Bland de väntande ser jag ungefär dubbelt så många kvinnor som män.
18.58 En inropare meddelar att de som uppfattar sig tillhöra annat kön än vad de ser ut att göra bör tala med henne i förväg. Två unga män, omfamnade varandra, talade med henne.
19.12 Alla kvinnor välkomna in först! De går in. 19.18 Alla män välkomna in nu. Vår mindre skara blir applåderade kraftigt och uthålligt av kvinnorna. De har alltså instruerats att göra så. Det är förmodligen tänkt som ironi. Men hur skulle Solanas känna om hon vara med?
Applåderande av män skär ju mot själva manifestet! Där är männen bara värda förakt, liksom ”Pappas flickor”. Genom att applådera, klev dessa kvinnor in i rollen som dessa förhatliga ”Pappas flickor”. Solanas ägnar dessutom ett särskilt förakt åt män som försöker vara som kvinnor.
Scenen visade sig vara golvet i mitten. Läktaren för kvinnor och den för män var på motsatta sidor och sluttade tillräckligt för att alla skulle se golvet bra.
Andrea Edwards drar igång i jeans och tröja. Stark, tydlig, varierande röst utan att bli ohörbar när hon ville vara förtrolig. Varje replik, ofta varje ord, framförs starkt och med hela kroppen. Hon rör sig blixtsnabbt och talar ömsevis till K- och till M- läktaren. Ställer ofta en fråga till någon åhörare och turnerar svaret blixtsnabbt nedlåtande om det är en man – nedlåtande och roligt. Bortsett från de svaren kunde jag inte utskilja en enda replik som inte var tagen direkt ur Manifestet.
18.29 Andrea Edwards hämtar en hög trappstege och flera buntar med bonader i gammaldags stil. Hon hänger upp alla från golvet eller från trappstegen högt upp.
Varje nyckelord, t ex KRIG, REGERING, ”STOR KONST”, kommenterar sedan Andrea Edwards med ökande kraft. Förakt av mannen kompletteras alltmer med förakt av ”Pappas flickor”. Intensiteten ökar. Jag kommer att tänka på Hitlers tal och på frälsningsmöten hos pingstvännerna som jag var på i min ungdom.
Manifestet har kritiserats för manshat, och manshat är verkligen mycket intensivt uttryckt där. Det blir också intensivt uttryckt i pjäsen. Ordet "fitta" nämns allt oftare mot slutet. Kanske det var just manifestet som kom ordet att användes allt oftare av feminister ända tills Maria Sveland 2007 publicerade Bitterfittan. Enligt Solanas försöker mannen fly från sin uselhet genom att jaga "fitta".
En kvinna blir aldrig något annat för en man, så tom och ångestfylld är han. Här påstås inte att mannen är sådan på grund av "patriarkatet". Den som lyssnar utan förutfattad mening på den punkten kan knappast finna något annat än att mannen är usel redan som biologisk varelse.
Men ett än häftigare hat riktar Valerie Solanas mot "Pappas flickor". Varför? Hon hade fått stöd varken av mor eller far och dessutom blivit sexuellt utnyttjad av fadern. Det bör ha påverkat hennes inställning både till fäder och till döttrar som inte gör uppror mot sina fäder.
I nästa scen spelar Andrea Edwards flöjt iförd en mansmask. Jag tror det hände när hon låtit Solanas fnysa åt ”Stor Konst”, ett passande clowninslag.
Så lämnar hon ett bunt papper till vardera läktaren, och papperen sprids. Jag blev utan ett men fick intrycket av att det var samma galna uttalanden om kvinnan av berömda män som återgivits både på hemsidan och i bladet SCUM MANIFESTET.
20.20 Kort paus. Under den hängs gulddraperier för de motstående väggarna med bonader. Trappstegen ställs mitt för en av väggarna. Andrea Edwards gör entré i guldoverall. Jag hajar till! Tänker hon fortsätta vara Solanas i den glänsande utstyrseln? Det tänkte hon, och det gjorde hon. Guldoverallen var dock kompletterad med en bergsklättrarsele.
Tio ungdomar, mest flickor, kommer in och sätter sig på golvet vid väggen mitt emot den med trappstegen. Det är tydligt att de sitter obekvämt. Då börjar kvinnor på sin läktare kasta ned kuddar till dem, kuddar med guldörngott. Det var alltså guldkuddar som skiljde i bekvämlighet mellan på kvinns- och manssidan. Var och en av ungdomarna fick ett papper.
Mannen vid datorn som styrde belysning och sådant räcker Andrea Edwards en krok från en lina som hon hakar fast i sin sele. Linan går upp i taket där den löper över ett hjul. Sedan går han upp på trappstegen medan han tajtar sin ända av linan.
Han hoppar ned från trappstegen, och Edwards far då upp ett stycke. Han kliver upp igen medan han tajtar linan för varje steg. Sedan hoppar han och hon far upp ännu ett stycke. En genialisk enkel lösning för att få henne så högt att fötterna befinner sig innemot tre meter över golvet. Överhuvud taget var alla tekniska lösningar enkla och billiga men fungerade väl.
Under hela upplyftandet återger hon med ökande kraft hatfyllda delar av manifestet. Väl i högsta läget ropar hon ut föraktet av och hatet mot män oerhört starkt.
Från kvinnoläktaren hade vid det laget hörts skratt åtskilliga gånger, och så småningom hade fler än några få skrattat. Skratt kom t ex när de fick beskedet att de inte tyckte om att vara avelsston och när ”Stor Konst” hånades. Nu, när föraktet och hatet dånade där uppifrån, gapskrattade hela kvinnoläktaren. Tänk om folk hade skrattat så när Hitler hetsade mot judar!
Mot slutet, när Andrea Edwards sänkts till golvet, framförde hon starkt och väl Solanas teser att samhället genom ”automatisering” måste göras penningfritt och nästan arbetsfritt. Det var en utopi som under Solanas ungdom delades av många, berusade av den tekniska utvecklingen.
Slutklämmen i manifestet framfördes sedan i växelsång mellan henne och ungdomarna på golvet. När ungdomarna avtågat ur lokalen låg några blad kvar, och jag tog ett. Det ger punkterna om hur SCUM skall krossa samhället. Här ett par exempel, varvid jag har kortat av två:
• SCUM kommer att skaffa sig arbeten av olika slag och ickearbeta där. Till exempel kommer SCUM-växeltelefonister att växla samtalen fel; SCUM kontors och fabrikspersonal kommer att förstöra utrustning.
• SCUM kommer med våld att befria alla busschaufförer, taxichaufförer och spärrvakter från deras arbeten och köra alla bussar och taxibilar och dela ut gratisbiljetter till allmänheten.
• SCUM kommer att ta över alla radio- och TV-stationer. Detta genom att med våld befria alla radio- och Tv-anställda från sina arbeten om de hindrar SCUM:s intåg i etern.
• SCUM kommer att parkrascha - tränga sig in i mixade par (man-kvinna) var de än befinner sig och spränga sönder dem.
Var detta den ”ögontvätt” Ingegärd Waaranperää skrivit om? Det är möjligt men det jag såg var att de flesta kvinnor skrattade hejdlöst. Kanske det tvättade ögonen.
Under hela föreställningen lyssnade jag efter ordet patriarkatet eftersom det varit uppe i DEBATT-programmet. Jag hörde det inte en enda gång. Efteråt var vi flera som fotograferade främst bonaderna och talade med Andrea Edwards som kom tillbaka när hon hämtat andan. Hon berättade bland annat att det enda hon skrivit var korta "bryggor" mellan de olika Solanas-citat som hon valt.
Det var jag förvisso inte när jag såg den världsberömda pjäsen Linje Lusta av Tennesee Williams. Den handlar också om vidriga män som inte kan kommunicera och därför griper till våld och våldtäkt. Den pjäsen beskylls emellertid inte för manshat. Handlingen äger rum bland människor i en slummiljö och uppfattas därmed inte som ett angrepp på alla män. Solanas hat, däremot, gäller onekligen alla män.
Ger Turteaterns föreställning den ”ögontvätt” som Ingegärd Waaranperää påstår? Kanske för en del. Är den en parodi? Säkert för en del. Ger den hopp om försoning? Ja, det skulle i så fall vara kvinnornas skratt som inger det hoppet.
Främjar denna pjäs jämställdhet? Nej, den drar snarare tankarna bort de krav på jämställdhet som måste ställas idag. Ända sedan grundskolan infördes har det blivit allt tydligare att den könsdiskriminerar. Den har konstruerats så att den passar pojkar sämre än flickor. Resultatet syns allt tydligare på alla nivåer.
Andelen individer som misslyckas i skolan är mycket högre bland pojkar än bland flickor, och den andelen stiger. Allt fler vuxna slås ut och bland dem är männen en dominerande majoritet.
Nuvarande skola byggde inte på beprövad erfarenhet och den tar inga avgörande hänsyn till den alltmer omfattande forskningen som visar att flickors och pojkars "fönster" för inlärning öppnas i olika takt i fråga om olika färdigheter. Särskilt allvarligt är det att skolan inte tar hänsyn till detta:
I genomsnitt släpar pojkarna flera år efter i fråga om språkförmågans utveckling.
Trots detta ifrågasätts inte skolans grundkonstruktion och den modell för uppväxten som den innebär. Samtidigt fortsätter som alla de förut så välmotiverade åtgärderna i syfte att underlätta karriär för kvinnor.
Efter att ha noggrant läst manifestet och efter att ha fått höra nyckelbudskapet framfört ord för ord troget kan jag inte dra samma slutsats som pristagaren Sjón gjorde i Dagens Nyheter den 23 november att detta är humor i en tradition som inleddes med Adam och Eva i paradiset.
Turteaterns pjäs fick mig emellertid att uppleva en mycket stark humor, nämligen då jag fick höra gengångaren från 1960-talet och hennes utopi bli utskrattade.
Så som pjäsen presenterats och försvarats gissar jag att detta skratt åt gengångare inte var avsikten. Det hindrar inte att pjäsen är sevärd och tänkvärd just så som Ibsens Gengångare av 1882 fortfarande är det. Bättre uppleva pjäsen än att hylla den eller ta avstånd från den utan att ha sett den.
