In my English nutshell
Women's International Day is celebrated in many ways in Sweden. Evelyn and I will go to The National Historical Museum. The program there is devoted to eastern Kongo where raping women is a means of warfare. Among the lecturers are two government members from the Liberal Party: the European Union minister Birgitta Ohlsson and the equality minister Nyamko Sabuni.
Women's International Day is celebrated in many ways in Sweden. Evelyn and I will go to The National Historical Museum. The program there is devoted to eastern Kongo where raping women is a means of warfare. Among the lecturers are two government members from the Liberal Party: the European Union minister Birgitta Ohlsson and the equality minister Nyamko Sabuni.
Internationella Kvinnodagen ger oss tillfälle att välja många olika slag av program. Evelyn och jag kommer att gå till Historiska Museet där programmet gäller världens värst utsatta kvinnor.
Två regeringsmedlemmar medverkar. Det råkar vara så att jag nämnt dem i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. De står där därför att de båda arbetar intensivt för jämställdhet men har helt olika inställning till beteckningen feminist. Det är Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni.
Vi har valt programmet på Historiska Museet eftersom det är ägnat de under senare år värst behandlade kvinnorna i världen: kvinnorna i östra Kongo där krigförande parter systematiskt använder våldtäkt som ett vapen i krigföringen. Detta ger många av kvinnorna fruktansvärda skador. Till det kommer den vidriga påföljden att en våldtagen kvinna stöts ut från sin familj enligt traktens sedvänjor.
Internationella Kvinnodagen påminner mig om att jag har hunnit göra iakttagelser i 78 år av brist på jämställdhet, arbete för jämställdhet, motståndet och avarter som tillkommit i arbetet. Det långa tidsperspektivet leder nu mina tankar till inspirationskällor för långsiktigt tänkande.
Aldous Huxley publicerade 1932 Brave New World och pekade där på de orimligheter som uppstår när människan berusas av moderniteten och gör allt som går att göra. Västvärlden och en stor del av den övriga världen, nu senast Kina, har inte avskräckts från att gå den vägen.
Ett ödesdigert exempel är hur det blivit en självklarhet att hela årskullen skall gå i skola under hela uppväxten – alltså bara tillsammans med jämnåriga – och då samundervisas i alla stadier. Den reformen är grundad varken på beprövad erfarenhet eller på utvärderade forskningsrön. Resultatet av den är att allt fler pojkar misslyckas och att allt fler skolor brinner.
Resultatet är också att kvinnor nu dominerar på alla universitetslinjer utom de rent tekniska och att gruppen utslagna män växer. Men nya reformkrav fortsätter med de gamlas syften som om dessa väldiga förändringar överhuvud taget inte sker.
1949 kom George Orwells framtidsroman Nineteen Eighty-Four, snart mera känd som 1984. Den skildrar en stat där de styrande påtvingar alla ett språk som styr deras tankebanor och känslor. I min bok har jag berättat om hur långt DDR kom på den vägen. Tyvärr tillämpar en del som arbetar för jämställdhet nyspråk för att förleda tanken. De kan till exempel använda ordet individualisering när de vill inskränka föräldrars frihet att fördela föräldraledigheten.
Mina studier i statistik och Darrell Huff's bok 1954 How to Lie with Statistics har fått mig att alltid spana efter missbruk av statistik. Att enbart peka på att kvinnan i genomsnitt har lägre lön än mannen innebär ett sådant missbruk. Det ensidiga utpekandet leder nämligen tanken att diskriminering är orsaken. Till allra största delen förklaras emellertid genomsnittsskillnaden av att fler kvinnor än män väljer anställning där lönerna är låga.
Många har övergivit den gamla definitionen av jämställdhet, alltså lika villkor och möjligheter. De har ersatt den med procent och sådana kräver kvotering. Den definitionen och den åtgärden kräver nästan ingen tankeverksamhet och ger lättbegripliga signaler. Ingen som kämpar för kvotering tycks tänka tanken ut: om vi lyckas kommer människor inte att tillåtas odla olika intressen och söka sig till olika yrken. De måste ju vara jämnt fördelade.
Faran i detta tycks inte ombudsmännen för kvotering vara medvetna om. Karin Boye insåg emellertid faran. I sin bok Kallocain, publicerad 1940, skrev hon följande:
" ... En av ungdomslägrets samlingslokaler stod prydd med långa dukar i de färger som är Statens, man uppförde sketcher, höll tal, marscherade genom salen till trumma och åt tillsammans. Anledningen var den, att en trupp flickor i ungdomslägret fått order om förflyttning, man visste inte riktigt vart, det gick vissa rykten om en annan av Kemistäderna, andra om en av Skostäderna, i varje fall någon plats, där man råkat på obalans både i fråga om arbetskraft och i fråga om procentförhållandet mellan könen. Från vår stad, och förmodligen från en del andra städer också, samlades alltså unga kvinnor ihop och skickades dit bort, för att de en gång fastställda siffrorna skulle kunna vidmakthållas. ..."
I vårt samhälle görs sedan länge stora insatser för att få flickor att välja teknikyrken och föreslås motsvarande insatser för att få pojkar välja vårdyrken. Det uppfattas alltså som ett misslyckade om kvinnor och män söker sig till olika yrken.
Ett område har dock hittills varit befriat från kravet på rätt procent. Ännu har ingen föreslagit en spärr så att mindre kvalificerade män går förbi mer kvalificerade kvinnor bland alla som söker sig till genusforskningen och genusinstitutionerna.
Låt oss hoppas att programmen på Internationella Kvinnodagen 2011 leder till större frihet i tänkandet, inte hämmar den ytterligare.
Två regeringsmedlemmar medverkar. Det råkar vara så att jag nämnt dem i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. De står där därför att de båda arbetar intensivt för jämställdhet men har helt olika inställning till beteckningen feminist. Det är Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni.
Vi har valt programmet på Historiska Museet eftersom det är ägnat de under senare år värst behandlade kvinnorna i världen: kvinnorna i östra Kongo där krigförande parter systematiskt använder våldtäkt som ett vapen i krigföringen. Detta ger många av kvinnorna fruktansvärda skador. Till det kommer den vidriga påföljden att en våldtagen kvinna stöts ut från sin familj enligt traktens sedvänjor.
Internationella Kvinnodagen påminner mig om att jag har hunnit göra iakttagelser i 78 år av brist på jämställdhet, arbete för jämställdhet, motståndet och avarter som tillkommit i arbetet. Det långa tidsperspektivet leder nu mina tankar till inspirationskällor för långsiktigt tänkande.
Aldous Huxley publicerade 1932 Brave New World och pekade där på de orimligheter som uppstår när människan berusas av moderniteten och gör allt som går att göra. Västvärlden och en stor del av den övriga världen, nu senast Kina, har inte avskräckts från att gå den vägen.
Ett ödesdigert exempel är hur det blivit en självklarhet att hela årskullen skall gå i skola under hela uppväxten – alltså bara tillsammans med jämnåriga – och då samundervisas i alla stadier. Den reformen är grundad varken på beprövad erfarenhet eller på utvärderade forskningsrön. Resultatet av den är att allt fler pojkar misslyckas och att allt fler skolor brinner.
Resultatet är också att kvinnor nu dominerar på alla universitetslinjer utom de rent tekniska och att gruppen utslagna män växer. Men nya reformkrav fortsätter med de gamlas syften som om dessa väldiga förändringar överhuvud taget inte sker.
1949 kom George Orwells framtidsroman Nineteen Eighty-Four, snart mera känd som 1984. Den skildrar en stat där de styrande påtvingar alla ett språk som styr deras tankebanor och känslor. I min bok har jag berättat om hur långt DDR kom på den vägen. Tyvärr tillämpar en del som arbetar för jämställdhet nyspråk för att förleda tanken. De kan till exempel använda ordet individualisering när de vill inskränka föräldrars frihet att fördela föräldraledigheten.
Mina studier i statistik och Darrell Huff's bok 1954 How to Lie with Statistics har fått mig att alltid spana efter missbruk av statistik. Att enbart peka på att kvinnan i genomsnitt har lägre lön än mannen innebär ett sådant missbruk. Det ensidiga utpekandet leder nämligen tanken att diskriminering är orsaken. Till allra största delen förklaras emellertid genomsnittsskillnaden av att fler kvinnor än män väljer anställning där lönerna är låga.
Många har övergivit den gamla definitionen av jämställdhet, alltså lika villkor och möjligheter. De har ersatt den med procent och sådana kräver kvotering. Den definitionen och den åtgärden kräver nästan ingen tankeverksamhet och ger lättbegripliga signaler. Ingen som kämpar för kvotering tycks tänka tanken ut: om vi lyckas kommer människor inte att tillåtas odla olika intressen och söka sig till olika yrken. De måste ju vara jämnt fördelade.
Faran i detta tycks inte ombudsmännen för kvotering vara medvetna om. Karin Boye insåg emellertid faran. I sin bok Kallocain, publicerad 1940, skrev hon följande:
" ... En av ungdomslägrets samlingslokaler stod prydd med långa dukar i de färger som är Statens, man uppförde sketcher, höll tal, marscherade genom salen till trumma och åt tillsammans. Anledningen var den, att en trupp flickor i ungdomslägret fått order om förflyttning, man visste inte riktigt vart, det gick vissa rykten om en annan av Kemistäderna, andra om en av Skostäderna, i varje fall någon plats, där man råkat på obalans både i fråga om arbetskraft och i fråga om procentförhållandet mellan könen. Från vår stad, och förmodligen från en del andra städer också, samlades alltså unga kvinnor ihop och skickades dit bort, för att de en gång fastställda siffrorna skulle kunna vidmakthållas. ..."
I vårt samhälle görs sedan länge stora insatser för att få flickor att välja teknikyrken och föreslås motsvarande insatser för att få pojkar välja vårdyrken. Det uppfattas alltså som ett misslyckade om kvinnor och män söker sig till olika yrken.
Ett område har dock hittills varit befriat från kravet på rätt procent. Ännu har ingen föreslagit en spärr så att mindre kvalificerade män går förbi mer kvalificerade kvinnor bland alla som söker sig till genusforskningen och genusinstitutionerna.
Låt oss hoppas att programmen på Internationella Kvinnodagen 2011 leder till större frihet i tänkandet, inte hämmar den ytterligare.
