Olika intressen / Different interests

In my English nutshell
This 14 cm model proved irresistible when it stirred up all my memories of M/S Gripsholm.

“Auktioner på fartygsmodeller i skalan 1:1250 lockar män, mönster, stickningskurser och garnaffärer lockar kvinnor.”

Det skrev jag 2010 i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken som ett exempel på att kvinnor och män kan ha mycket olika intressen. När jag skrev detta, kände jag mig helt främmande för att själv delta i den manliga hobbyn att samla små vattenlinjemodeller. Dessutom är jag över huvud taget inte någon samlare.

I och med att jag nämnde dessa modeller i boken väckte jag emellertid minnet av hur mycket jag lekt med sådana modeller. Så roligt det var när min lillebror, våra kamrater och jag lekte sjöfart och hamnar. Bremen och Normandie var en dröm för mig, men de hade jag aldrig råd att köpa. De var så stora, och de stora båtarna kostade mycket.

Detta minne fick mig att gå till Eskader i Stockholm, nära T-station Karlaplan, och anteckna mig för gamla Gripsholm och Drottningholm om någon av de modellerna skulle komma in. Det var ett barnsligt infall, och jag glömde det snart. Men Eskader kom ihåg! Den 23 mars kom ett mejl från Eskaders Peter Langhorst med beskedet att modeller väntade, och dagen efter var jag i butiken.

Det blev en minnesvärd stund. In hade kommit gamla Drottningholm och Gripsholm liksom Stockholm och Andrea Doria som gått ned efter kollisionen med Stockholm. Det var gripande att se hur liten Stockholm var jämfört med Andrea Doria. Allt fanns att köpa men till priser som gjorde det till ren galenskap för mig att göra det. Jag är ju ingen samlare.

Men Gripsholm väckte minnen. Mamma hade fått följa med när Pappa tjänstgjorde under den första medelhavskryssningen. Det var 1927 och deras bröllopsresa. Nio månader senare föddes jag. Jag fortsatte se på modellen, alla dess 140 milimetrar.

Jag ser Pappa dirigera vid en av lastluckorna när han är “laststyrman”. Jag ser honom på backen när han dirigerar bogserbåtar. Jag ser honom på kommandobryggan när han skojar med passagerare. Jag tänker på befälets kontor intill. På den stora skrivmaskinen där blev han 1938 färdig med att skriva rent sina minnen från första världskriget. De är nu första tredjedelen av boken Från livbåt till flytande palats, tyvärr slutsåld.

På den maskinen gjorde jag samma år den märkliga upptäckten att bokstäver hamnade på papperet i rimligt rätt ordning när jag slog dem på tangenterna. Det gjorde de aldrig när jag skrev för hand. Jag trädde därmed maskinskrivande ut i livet – och upptäckte att det var kvinnogöra hos landkrabborna. Detta blev en av inspirationskällorna för min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken.

Jag ser det smala däcket omedelbart under kommandobryggan. När jag med hustru och snart treårig son for till New York på Gripsholm 1953, fick vi uppleva orkan. Jag går ut där under kommandobryggan och fotograferar brottsjöarna när de täcker hela förskeppet. När jag kommer in, är min gabardinrock sönderfransad.

Jag tänker på hissarna med gallerdörrar och på vår lille Hans när han kommit på en spännande lek. När han såg att hissen var nedanför och på väg upp, stack han in armen mellan spjälorna för att se hur sent det går att rycka tillbaka den innan hissen kommer.

Jag ser millimeter för millimeter och minns. Plötsligt hör jag mig köpa modellen. Jag blir totalt överraskad och försöker pruta. Jag framför det humanitära skälet att hustru och döttrar kommer att tro att jag är galen. De tre bakom disken gapskrattar:

Alla våra modellköpare har samma problem! Det händer att köpare ber att få köpbeloppet uppdelat på två olika kvitton för att hemma kunna påstå att de betalat mindre än vad de gjort.

Jag stärks i anden av den upplysningen. Den bekräftar ju min tes att kvinnor och män kan odla mycket olika intressen. Upplysningen väcker också minnet av något som mina nyfikna barnaöron snappade upp i andra hem än mitt eget. Det var prat kvinnor emellan om ”hushållspengar” och hur de kunde smusslas undan till annat än hushållet.

Tydligen finns det bland både kvinnor och män individer som hellre smyger och luras än att öppet stå för vad de gör. Jag morskar upp mig och går hem och berättar att jag köpt Gripsholm för 1 950 kronor.

Kultur och natur idag / Culture and Nature today

In my English nutshell
An excursion to Överby where artisans have their studios and arrange exhibitions in an old farmhouse. We met Johan Bloom and saw paintings he exhibited, inspired by different symbols from south, west, east or north, among them Our blue planet. Walking home we saw wild flowers for the first time this year.

Sol, flera plusgrader, lockande utställning på Överby gård vid Stäketleden. Det som lockat oss var att konstnären, Johan Bloom, vuxit upp i mina hemtrakter, fått världen som verksamhetsområde men som bas använder Skärhamn, denna märkliga plats som blivit ett centrum både för sjöfart och för kultur av olika slag.

På utställningar är det sällan att vi ser en tavla som vi skulle kunna tänka oss att hänga upp hemma om vi hade haft väggutrymme kvar att hänga något på. På Blooms utställning såg vi flera. Något som särskilt tilltalade mig var att element i tavlorna verkar inspirerade av urgamla symboler som jag själv fäst mig vid. Den här tavlan, Our blue planet, ger goda exempel på det. Tyvärr kan inte mitt foto ge rättvisa åt tavlans inspirerande blåa färg.

Åtskilligt stimulerade vandrade Evelyn och jag hem. Ännu svår halka på många sträckor. På en vägren mot söder ser vi emellertid blyga gula blommor, mycket mindre än tussilago och till form och storlek liknande blåsippor. Det är de första vilda blomster vi sett i år. Vi njuter trots att vi inte vet vad de heter. En utflykt med både kultur och natur!

Internationella Kvinnodagen / Women's International Day

In my English nutshell
Women's International Day is celebrated in many ways in Sweden. Evelyn and I will go to The National Historical Museum. The program there is devoted to eastern Kongo where raping women is a means of warfare. Among the lecturers are two government members from the Liberal Party: the European Union minister Birgitta Ohlsson and the equality minister Nyamko Sabuni.

Internationella Kvinnodagen ger oss tillfälle att välja många olika slag av program. Evelyn och jag kommer att gå till Historiska Museet där programmet gäller världens värst utsatta kvinnor.

Två regeringsmedlemmar medverkar. Det råkar vara så att jag nämnt dem i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. De står där därför att de båda arbetar intensivt för jämställdhet men har helt olika inställning till beteckningen feminist. Det är Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni.

Vi har valt programmet på Historiska Museet eftersom det är ägnat de under senare år värst behandlade kvinnorna i världen: kvinnorna i östra Kongo där krigförande parter systematiskt använder våldtäkt som ett vapen i krigföringen. Detta ger många av kvinnorna fruktansvärda skador. Till det kommer den vidriga påföljden att en våldtagen kvinna stöts ut från sin familj enligt traktens sedvänjor.

Internationella Kvinnodagen påminner mig om att jag har hunnit göra iakttagelser i 78 år av brist på jämställdhet, arbete för jämställdhet, motståndet och avarter som tillkommit i arbetet. Det långa tidsperspektivet leder nu mina tankar till inspirationskällor för långsiktigt tänkande.

Aldous Huxley publicerade 1932 Brave New World och pekade där på de orimligheter som uppstår när människan berusas av moderniteten och gör allt som går att göra. Västvärlden och en stor del av den övriga världen, nu senast Kina, har inte avskräckts från att gå den vägen.

Ett ödesdigert exempel är hur det blivit en självklarhet att hela årskullen skall gå i skola under hela uppväxten – alltså bara tillsammans med jämnåriga – och då samundervisas i alla stadier. Den reformen är grundad varken på beprövad erfarenhet eller på utvärderade forskningsrön. Resultatet av den är att allt fler pojkar misslyckas och att allt fler skolor brinner.

Resultatet är också att kvinnor nu dominerar på alla universitetslinjer utom de rent tekniska och att gruppen utslagna män växer. Men nya reformkrav fortsätter med de gamlas syften som om dessa väldiga förändringar överhuvud taget inte sker.

1949 kom George Orwells framtidsroman Nineteen Eighty-Four, snart mera känd som 1984. Den skildrar en stat där de styrande påtvingar alla ett språk som styr deras tankebanor och känslor. I min bok har jag berättat om hur långt DDR kom på den vägen. Tyvärr tillämpar en del som arbetar för jämställdhet nyspråk för att förleda tanken. De kan till exempel använda ordet individualisering när de vill inskränka föräldrars frihet att fördela föräldraledigheten.

Mina studier i statistik och Darrell Huff's bok 1954 How to Lie with Statistics har fått mig att alltid spana efter missbruk av statistik. Att enbart peka på att kvinnan i genomsnitt har lägre lön än mannen innebär ett sådant missbruk. Det ensidiga utpekandet leder nämligen tanken att diskriminering är orsaken. Till allra största delen förklaras emellertid genomsnittsskillnaden av att fler kvinnor än män väljer anställning där lönerna är låga.

Många har övergivit den gamla definitionen av jämställdhet, alltså lika villkor och möjligheter. De har ersatt den med procent och sådana kräver kvotering. Den definitionen och den åtgärden kräver nästan ingen tankeverksamhet och ger lättbegripliga signaler. Ingen som kämpar för kvotering tycks tänka tanken ut: om vi lyckas kommer människor inte att tillåtas odla olika intressen och söka sig till olika yrken. De måste ju vara jämnt fördelade.

Faran i detta tycks inte ombudsmännen för kvotering vara medvetna om. Karin Boye insåg emellertid faran. I sin bok Kallocain, publicerad 1940, skrev hon följande:

" ... En av ungdomslägrets samlingslokaler stod prydd med långa dukar i de färger som är Statens, man uppförde sketcher, höll tal, marscherade genom salen till trumma och åt tillsammans. Anledningen var den, att en trupp flickor i ungdomslägret fått order om förflyttning, man visste inte riktigt vart, det gick vissa rykten om en annan av Kemistäderna, andra om en av Skostäderna, i varje fall någon plats, där man råkat på obalans både i fråga om arbetskraft och i fråga om procentförhållandet mellan könen. Från vår stad, och förmodligen från en del andra städer också, samlades alltså unga kvinnor ihop och skickades dit bort, för att de en gång fastställda siffrorna skulle kunna vidmakthållas. ..."

I vårt samhälle görs sedan länge stora insatser för att få flickor att välja teknikyrken och föreslås motsvarande insatser för att få pojkar välja vårdyrken. Det uppfattas alltså som ett misslyckade om kvinnor och män söker sig till olika yrken.

Ett område har dock hittills varit befriat från kravet på rätt procent. Ännu har ingen föreslagit en spärr så att mindre kvalificerade män går förbi mer kvalificerade kvinnor bland alla som söker sig till genusforskningen och genusinstitutionerna.

Låt oss hoppas att programmen på Internationella Kvinnodagen 2011 leder till större frihet i tänkandet, inte hämmar den ytterligare.