Äntligen Bokmässan / At last the Book Fair

In my English nutshell:
At the Bookfair in Göteborg, on September 26,
I presented my new book
The women, the man, the time-spirit and the free thought
(a literal translation of the Swedish title)
I did so at the Sea Culture exhibition
as the new book had calved from the one
I presented there last year:
From lifeboats to floating palaces.

Min nya bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken är en bok om jämställdhet, och jag presenterar den i sammanslutningar och i sammanhang där det borde finnas intresse för det ämnet.

Alltså till Bok- och Biblioteksmässan! Där hade jag 2009, i Sjöfartsmontern, presenterat min då nyutkomna bok Från livbåt till flytande palats med DVD som min son Hasse gjort. Den boken blev omfattande men trots det hade jag inte fått plats med avsnitten om sjömannens samspel med sin familj.

Jag klarade att amputera de delarna av manuskriptet när jag insåg att just denne sjömans samspel med sin familj var min uppväxt i ett matriarkat, en uppväxt som fått mig att alltid arbeta för jämställdhet. Jag kom igång med den nya boken 2006 tack vare att vårt yngsta barnbarn då ställde frågan:

”Vad har förändrats mest se’n du var barn?”

Därmed blev det en bok med mina personliga iakttagelser och de tankar som dessa iakttagelser väckte då och som de föranleder idag. Varje kapitel börjar med en händelse. Nu citerar jag en sådan inledning, en händelse när jag var tio år. Bakgrunden till händelsen var att jag dittills i skolan varit underkänd i alla ämnen där betygen sattes genom skriftliga prov. Citatet:

"Skrivmaskinen i Gripsholms befälskontor lockar mig. Jag sätter papper i valsen och försöker skriva. Då gör jag en fantastisk upptäckt: bokstäverna, som alltför ofta kommer i fel ordning när jag skriver dem för hand, de kommer i rätt ordning när jag slår dem på tangenterna. Därmed tar jag mig vid tio års ålder in i bokstävernas värld på allvar. Jag blir en skrivande och läsande gosse."

Därmed gick jag ut i livet maskinskrivande – och upptäckte att det Pappa och hans kolleger, alla män, gjorde på befälskontoret, det var ”kvinnogöra” bland landkrabborna! Det förstärkte mitt intresse de olika attityder som fanns beträffande kvinnor och män.

I Sjöfartsmontern samarbetar en rad sammanslutningar och fonder på sjöfartens område. Den som håller montern är Sjöfartens Kultursällskap. En av dess verksamhetsgrenar är att anordna novelltävlingar och ge ut antologier med de bästa novellerna. Temat för årets antologi var Kärlek till sjöss och det var också bokens titel.

Spännvidden är mycket vid i sjöfartskulturen. Sjöhistoriska Samfundet ger ut gedigna forskningsrapporter och en tidskrift med sådana. Stiftelsen Sveriges Sjömanshus delar ut arbetsbelöningar och ett årligt litteraturpris. Bokanjärerna är en sammanslutning av sjöfolk och andra som skriver med motiv från sjölivet.

Sjömanshusstiftelsens litteraturpris 2010, 20 000 kronor, delades ut vid Årets Bokmässa och gick till en medlem av Bokanjärerna, nämligen

Björn Larsson, seglare, författare och professor i franska

Han är mer känd, och belönad, i Italien, Tyskland, Frankrike och Storbritannien än i Sverige. Även här har dock hans böcker med sjömotiv börjat få större läsarskaror. Jag citerar ur stiftelsens motivering:

"... i Björns internationella författarskap löper en längtan av frihet som återfinns i de många karaktärer han skildrar i sina romaner och essäer som skildrar människan och havet där han på ett intressant sätt väver samman de stora existentiella frågorna med vardagslivet ombord."

Min nya bok har ingen möjlighet att nå skönlitterära höjder. Men kanske den händelse som får inleda varje kapitel kan göra läsaren nyfiken nog att fortsätta läsa. Jag avslutar det här blogginlägget med att citera de första styckena i kapitlet 11 Kvinnosyn offshore. Kvinnans möjligheter på vatten.

"Vi sitter i vår stuga på 120 meters höjd med utsikt över Nordsjön. 1960-talets slut närmar sig. Långt därute har utvinning av olja och gas just satts igång. Trots utsikten fångar Stavanger Aftenblad vår uppmärksamhet. Ett foto där visar en grupp lyckligt leende kvinnor. De är blickfånget i reportaget om en kurs. Den har anordnats för att utbilda kvinnor till föreståndare för bensinstationer.

Detta presenteras som ett stort framsteg för kvinnan på arbetsmarknaden. De intervjuade kvinnorna är mycket glada över sin nya chans.

Varken de eller journalisten ställde denna glädje mot en upplysning som reportaget lämnade i förbigående: kvinnor utbildas till föreståndare för bensinstationer därför att många män som hittills skött det arbetet tar bättre betalda arbeten offshore. Kvinnorna får tillfälle att ta mer ansvarsfyllda och bättre betalda jobb därför män övergår till ännu bättre betalda jobb.

Det var självklart att hälsa detta som ett framsteg trots att de väl avlönade anställningarna på plattformarna uteslutande besattes av män. Ännu ett exempel hade uppstått som visar att manligt tomrum skall till för att öka kvinnligt svängrum – och att människor inte märker sammanhanget.

Dessvärre var det också ett exempel på att norska kvinnor och journalister inte blivit ett dugg vaknare än vad de svenska var när de på 1960-talet hyllade flygvärdinnan som en symbol för kvinnans framsteg."

Lurade bärplockare, arbetslösa ungdomar / Cheated berrry pickers, workless young people

In my English nutshell.

Visible scandal: Berry pickers, flown in from Tailand, Vietnam
and other countries do not get the promised pay.
Scandals not noticed: Neither political parties nor media
confront the long distance import of pickers with
the extremely high unempoyment of young people is in Sweden.

Jag har just sänt följande inlägg till Svenska Dagbladets BRÄNNPUNKT med kopia till ledarredaktionen och NÄRINGSLIV. Återger texten något förkortad och med länkar till nämnda artiklar.

Svenska Dagbladet 16 september 2010:
''Vi blev lurade''

Första sidan väcker intresse för hur bärplockare blev lurade och hänvisar läsaren till NÄRINGSLIV sid 4-5:

''Bärhärva styrdes helt från Sverige''

En utomordentligt klargörande artikel. [Kan också läsas på SvD.se.] Som läsare känner jag mig upplyst och upplyftad. Går vidare till sid 6:

''Detta vill riksdagspartierna göra inför nästa års säsong
för att samma sak inte händer igen.''

En lika strålande artikel. [Kan också läsas i nätupplagan. ] Artikeln är till den grad klargörande att fjäll plötsligt faller från mina ögon. Jag ser plötsligt att jag inte varit medveten om två andra skandaler som länge funnits framför mina ögon.

Den politiska skandalen:

Inget parti har kopplat samman bärskandalen
med den rekordhöga ungdomsarbetslösheten i Sverige.

Mediaskandalen:

Inget medium pekat på denna politiska skandal.

Varför har inte fjällen fallit tidigare från mina ögon?

Ända sedan jag blev ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959 med jämställdhet som mitt profilkrav har jag varit det partiet troget. Jag har sörjt under årtiondena när ledningen vandrade i snällismens vackra dimslöjor.

Jag blev uppmuntrad när invandrare fick partiledningen att återgå till de gamla ''frisinnades'' realistiska inställning att rikta förväntningar mot människor och ge dem ansvar. Trots detta har jag varken sett den politiska skandalen eller mediaskandalen som pågått i flera år.

Svenska Dagbladet har alltså varit i gott sällskap, bland annat mitt. Nu vet tidningen emellertid vad jag plötsligt har blivit medveten om. Nu finns det ingen ursäkt längre för att INTE fråga de politiska partierna:

Varför ställer ni inte den återkommande bärskandalen
mot den höga svenska ungdomsarbetslösheten?

Själv vågar jag en gissning om orsaken. Skolsystemet, byggt på föreställningen att hela årskullen skall oavbrutet gå i skola hela uppväxten, har i praktiken kommit att bidra till – och allt mer befästa föreställningen att praktiskt arbete egentligen är mindervärdigt.

Göran C-O Claesson

Nu blir det intressant att se hur tidningen reagerar. Kommer den att publicera inlägget eller åtminstone ställa frågan till partierna. Eller har det blivit självklart att inte ens arbetslösa svenskar kan plocka bär?

Låt oss aldrig glömma Lysenko-politiken!

Blev verkligen glad över att det kommit igång en vädjan om att rädda Vavilovinstitutet som märkligt nog överlevde Lysenko-terrorn – vilket Nikolaj Vavilov förvisso inte gjorde. Jag instämmer i denna vädjan.

Vi liberaler har emellertid intresse av att dra fler slutsatser av Lysenko-politiken. Den har bäring på mer än växtförädling. Den gäller tankefriheten och vetenskapens frihet.

Lysenko-politiken genomfördes och drevs med full kraft under min uppväxt, och jag kom att präglas av den för livet. Den visar nämligen vad som händer när staten utspärrar forskning.

Trofim Lysenko påstod att han genom att ändra uppväxtmiljö och tidpunkt för sådd fick arvsanlagen för varje växt att ändras redan första generationen. En veteplanta skulle med andra ord få sina arvsanlag ändrade enbart med hjälp av uppväxtmiljön.

Så långt allt väl. Den vetenskapliga friheten måste innebära att även idéer som går emot dagens kunskap, i det fallet Mendels lagar, får prövas så att resultaten kan utvärderas. Lysenkos teori råkade emellertid passa drömmen i Sovjet om att kunna frambringa den perfekta människan för den överlägsna kommunistiska staten.

Därmed gav Stalin order om att all jordbruksforskning och allt jordbruk i Sovjet skulle styras av Lysenko och hans teori. Forskare som vågade protestera avsattes. Resultatet blev en katastrof för Sovjets jordbruk och biologiska forskning.

Stalin och Lysenko skapade en övertygelse hos mig att staten aldrig – oavsett hur gott syftet är – får anvisa bara en linje för forskning och utspärra alla andra. Det är illa nog att många forskare – ibland de flesta – gärna går i flock, avläser vad flocken tänker och stämmer in i deras kör. Forskarna skall inte dessutom vara utspärrade från andra linjer i sitt tänkande och i sitt arbete.

Utspärrning händer även hos oss. Det tydligaste exemplet är lagen som förbjöd forskning om kärnkraft och som alliansregeringen som väl är lyckats upphäva.

I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken har jag pekat ut ett annat exempel, nämligen hur extrema likhetsfeminister under S-regeringens tid kom att få avgörande makt. Därmed fick de möjlighet att förfölja medsystrar som menar att individen måste ses som frukten av ett samspel mellan genetiska faktorer och inlärning av de roller omgivningen förväntar sig.

Redan upplevelsen av en självklarhet kan styra flocktänkandet och politiken. En vemodig upptäckt jag gjorde under arbetet på boken är denna:

Den genomgripande reformen att låta hela årskullen gå i skola hela uppväxten och med samundervisning i alla stadier är grundad varken på beprövad erfarenhet eller på forskning.

Forskningen därefter visar dessutom allt tydligare att vissa förmågor har lättast att utvecklas hos flickor respektive pojkar. Än viktigare: forskningen visar att dessa förmågor utvecklas i mycket olika takt hos flickor och pojkar. Det är alltså ingen tillfällighet att pojkar klarar sig allt sämre i vår skola "för alla".

Jag försöker nu göra alla medvetna om att tre saker bör upplevas som varningssignaler:

Att en massa forskare blir eniga om en viss tolkning av verkligheten.
Att staten föreskriver en viss inriktning av all forskning.
Att stora reformer tillåts rulla på utan kontroll av den sakliga grunden för dem.

Låt oss aldrig glömma Lysenko-politiken!