En dag på Bokmässan

Den 26 september en märklig dag!

kl 11.00 Litterära Sällskapen Scen:
De tre var inte "morske män"

En bok får inte bli hur tjock som helst, särskilt inte om böckernas fackfolk kallar den "smal". En av alla texter som inte fått plats i det stora manuskriptet om min fars unika liv kom nu till nytta.

Bland det som strukits var berättelsen om hur jag som elvaåring i december 1939 upplevde försöket att tysta Segerstedt – men nu berättade jag detta från scenen på uppdrag av Stiftelsen Torgny Segerstedts minne.

Alla satt kvar, och jag fick intressanta frågor efteråt. Vad kan man mer begära?


kl 11.45 Sjöfartsmontern
Från livbåt till flytande palats

Boken om min fars liv äntligen färdig. Min far började 1934 skriva sina minnen från världskriget då han överlevt två gånger i livbåt och en på livflotte. Min son Hasse skannade in minnena 1999. Det satte igång mig med att skriva fortsättningen och honom att finna och skanna illustrationer.

För att pröva mina nerver levererades den färdiga boken inte förrän direkt till mässan. Jag kunde berätta om boken där första kapitlet skrivits 1934-38 och övriga 2000-2009. Folk blev intresserade, köpte och ville ha signering!

Projektet har varit möjligt tack vare Hasse och min Evelyn. Nu går vi vidare med arbetet att sprida intresset för den.


kl 14.15 Sjöfartsmontern
Trampa däck

Bokanjärerna är en sammanslutning av folk som skriver om sjöliv. En av medlemmarna är Reidar Jönsson, och han berättade om sammanslutningens första antologi, Trampa däck. Även den boken väckte stort intresse.

Enligt bokens omslag är berättelserna skrivna "av sjöfolk med lång erfarenhet av livet till havs". Det innebär att jag har blivit adopterad om sjöman! Jag har nämligen bidragit med en novell inspirerad av min fars upplevelser.


Kvinnor och män – roller och kön

Kanske var jag odräglig men inte kunde jag låta bli att berätta om de stora bitarna som jag blivit tvungen att amputera från manuskriptet Från livbåt till flytande palats och hur de blivit till ett nytt manuskript.

Sjömannens samspel med sin familj blev startmaterial för en bok om hur en uppväxt i ett matriarkat kan leda till ett livslångt intresse för jämställdhet.

Jag inbjuder var och en att klicka på
Kvinnor och män - roller och kön.

Då kommer en presentation av mig upp med en boksymbol. Klicka på den, och manuskriptet kommer upp. Lämna sedan gärna förslag till förbättringar, helst till min mejladress!

[ Välkomnar synpunkter direkt till mig: eget@brevet.se ]

14 september, en femtioårsdag för jämställdhet

I morgon, den 14 september, är det exakt 50 år sedan jag fick en riksplattform som gjorde att det märktes när jag talade för jämställdhet.

Jag hade sommaren 1959 valts till ordförande i FPU med jämställdhet som min profilfråga, och det gav en god plattform men bara inom partiet.

Vid samma tid hade emellertid Sveriges tv beslutat en programserie som fick namnet "Politiska pilen". Datum fastställdes för mitt program. Frisinnad Ungdom, FPUs organ vid den tiden, meddelade det genom att på första sidan sätta mig i tv-rutan och skriva:

Se FPU:s nye ordförande Göran C-O Claesson i TV den 14 september

"Politiska pilen" gick till olika stationer i olika tider. Vid varje station fördes jag till en av liberalismens pionjärer som med televisionens hjälp återuppstått från de döda. Varje pionjär ställde kritiska frågor.

En av pionjärerna var Fredrika Bremer – perfekt! Det var ju just frågor om kvinnans situation jag ville ha! Den fråga hon ställde som jag minns bäst gällde om kvinnans frihet verkligen kan främjas genom tvång.

Att 1959 vara huvudperson i ett tv-program gav en plattform för att nå hela folket! Sverige hade ännu bara en tv-kanal. Den som uppträtt där blev efterfrågad.

Jag blev intervjuad i tidningarna och välkomnades som föredragshållare hos Fredrika-Bremer-Förbundet liksom i sammanslutningar för husmödrar likaväl som för yrkeskvinnor.

Allt gav mig tillfällen att föra fram tankeställare. Jag pekade t ex ut att flygvärdinnan, uppfattad som symbol för kvinnans frammarsch. i själva verket innebar ett steg bakåt. Av fem nya befattningar i luften hade hon fått den lägst betalda. Dessutom kunde hon inte, som sin kollega stewarden, befordras till purser.

Jag hävdade att mannen måste få lov välja den dittills kvinnliga "passuppkarriären" medan kvinnan måste välkomnas till den dittills manliga "ansvarskarriären". Dessa tankar togs väl emot då, och det fick mig att fortsätta arbetet för jämställdhet.

Till slut har jag velat samla mina erfarenheter och slutsatser från arbetet i en bok. Ett manuskript med arbetstiteln "Kvinnor och män iakttagna 1933-2009" är färdigt men jag arbetar med att förbättra det. Den kommande bokens titel blir:

"Kvinnor och män – roller och kön"

I morgon, alltså på femtioårsdagen av mitt möte med Fredrika Bremer i svensk tv, berättar jag om och ur den kommande boken för Liberala Seniorer i Stockholm. Då hoppas jag få synpunkter som kan vara till hjälp vid sista översynen av manuskriptet.

Synpunkter behövs emellertid från fler än liberala seniorer i Stockholm. Jag kommer därför att lägga ut manuskriptet på nätet, kapitel för kapitel. När boken trycks, skall texten vara så bra som den överhuvud taget kan bli.

[ Välkomnar synpunkter direkt till mig: eget@brevet.se ]

Ett tal och två världar

Kära Kari! Käre Odd!

Bröllop 1949 gav en utsökt god årgång. Att ni inbjudit till denna fest idag är ett bevis för det. Ett annat är att två par bland gästerna också gifte sig 1949.

Även unga och purunga är med här på festen. Då vill jag ge glimtar från vår värld var 1949. Den var nämligen en helt annan än den vi lever i nu.

1949 kunde ingen lägga fokus på någonting, inte ens stort fokus. Fokusera då, det var bara att ställa in avståndet i en kamera.

Nyckelordet 1949 var skyldigheter. Ordet skuldbelägga slog igenom först årtionden senare. Det var när människor i ropet blivit rädda för personligt ansvar.

1949 fick inte barn i årskurs 1 en färgläggningsbok, ”Barnets Rättigheter”. Den boken får barn idag men de får ingen bok ”Barnets Skyldigheter”.

Ingen uppmanades ännu att förverkliga sig. De som hade vett förkovrade sig och stretade på som Kari och Odd har gjort.

Ordet snällism fanns inte. Tanken att ingen borde utsättas för krav fanns men hade ännu inte spritt sig och blivit en av de dominerande i samhället.

Personlig integritet hade vi inte hört talas om, vi bara höll på vårt.

Kränkningar hade vi heller inte hört talas om – vi bara märkte att vissa människor bar sig illa åt. Men så hade vi ju aldrig i skolan fått fylla i en enkät med bl a den här frågan: kände du dig kränkt senaste veckan?

Agenda var något okänt. Ingen satte agenda eller ställde något på den. De människor satte mål som begrep att mål behövdes. På möten utgick man från en dagordning.

Vi som gifte oss 1949 hade ännu inte hört uttrycket ”ha sex”. Vi visste att ”idka könsumgänge” var det officiella uttrycket men så rakt på sak var vi inte i dagligt tal.

Sex år efter Kari och Odds bröllop uppträdde emellertid en profet för en ny och ohämmad attityd. Det var Agne Mykle. Han frågade:

”Hvorfor ska en være nøtt å elske for å elske?”

Sedan kom pillret och gjorde det möjligt att använda könsumgänge som sällskapsnöje. Då kom uttrycket ”ha sex” som en gåva – inte från Himlen men från engelskan.

1949 var modellen mamma-pappa-barn något att sträva efter och en skyldighet att utveckla till en god uppväxtmiljö och ett gott liv.

2009 finns det fiender till den skyldigheten. Alla har rätt leva ihop på sitt sätt. Det är ett stort framsteg. Just modellen mamma-pappa-barn angrips emellertid av en del människor.

De angriper er modell med ord som inte fanns 1949. Som de ser det har ett par som hållit ihop inbördes och med sina barn ägnat sig åt kärnfamiljsfrosseri.

Kära Kari! Käre Odd!

Sättet att idag fira ert bröllop för 60 år sedan visar att ni inte bara odlar kärnfamiljen, ni odlar också vänkretsen. Evelyn och jag är djupt tacksamma för att få tillhöra den.

Låt oss alla skåla för brudparet!

Detta var ett av många tal när Kari och Odd Egeland den 3 september firade sin 60-års bröllopsdag med barn, barnbarn och vänner vunna under hela livet.