Sedan
förra inlägget har det gått 35 dagar. Mina sjukdomar samverkar. De ger mig få vakna timmar och stör mig när jag är vaken. Så jag fortsätter min humörvård och
har börjat läsa en ny bok:
Dikt midskepps – berättelser från de sju haven
Den här teckningen på omslaget väcker ett bryggminne från min barndom. Pappa hälsar på en kollega, på
hans brygga. De pratar, jag tittar. Ser ett skåp med något runt ovanpå och en
stång som sticker upp och tydligen kan vridas åt olika håll. Jag kan inte låta
bli att dra ner stången. Då hör jag en arg man men han syns inte.
– Har I blitt galna? Full back inne
i en sluss!
Kollega
springer då fram, svänger upp stången och pratar in i ett rör i väggen. Sedan
skrattar pappa och kollega.
Jag
tittar närmare på Rolf Öströms teckning. Går sedan vidare till författarlistans
17 namn. Ingen har fått Nobelpriset – det har väl aldrig någon från ett
författarsällskap fått. Några på listan är dock kända, till exempel Reidar
Jönsson och Aino Trosell.
Desto okändare ända tills nu är Hans Gullestad. Han
omkom 1941 tillsammans med nästan hela sin besättning när fartyget han förde, Hidlefjord,
sänktes av tyskt bombflyg.
Läser min
sons novell Orkandopet. Jag är med
där på 25 rader. De träffar huvudet på spiken.
Men ett första orkandop, det
hade jag genomgått redan 1953. Det var på gamla Gripsholm på väg till New York. Vid
USA-kusten mötte vi en orkan rakt mot vår kurs, så rakt att vi fastnadei en position. Gripsholms
rörelse blev länge bara rätt upp och rätt ned. En så ovanlig rörelse att till
och med medlemmar av besättningen blev sjösjuka.
Under mitt orkandop då satt jag långt ned nära kölsvinet. Där var barnhagen placerad, och där satt jag med vår
lille Hans, 3 år, tillsammans med en jämnårig pojke från Idaho och hans mamma.
Då och då besökte vi vår hytt och Evelyn i sin koj. Hon har ett starkt anlag
för sjösjuka trots att både hennes far och morfar var sjökaptener.
Åter till
Dikt midskepps och nu till teckningen på omslagets baksida. Inte ser jag något
talrör i väggen och ingen maskintelegraf! De kanske inte behövs längre.
Teckningen väcker ett minne från pappa på bryggan.
Passagerare fick komma på
besök ibland. Någon frågade om han fick styra. Det fick han. Pappa ställde sig
bredvid och talade om när kursen behövde justeras och berömde när det lyckades.
Passageraren
kunde i resten av sitt liv berätta att han styrt Gripsholm eller om det nu var Stockholm. Pappa hade i själva verket inte
stängt av autostyrningen och inte talat om att den var påslagen. Licentia poetica!
Men – tillbaka till min sjuka värld!
Så här
ser jag ut efter en ”infusion” av Zometa, en vätska som stärker mitt skelett – i synnerhet när jag
tror på det.
KOMMENTERA
