Mina främmande världar

Sollentuna Författarsällskap välkomnade noveller till en antologi med science fiction. Jag kom ögonblickligen att tänka på Mormors glaskula:

Varje gång vi hälsade på hos Mormor var jag kvickt framme vid kulan. Än hade jag inte hört talas om rymdfart men trots det såg jag främmande världar i kulan. Ännu visste jag inte att jag var närsynt men att jag var det hjälpte mig att urskilja mer.

Det blev naturligt att jag ärvde Mormors kula – och ställde den på en lysfot. Sfärerna i kulan, mina världar, såg annorlunda ut uppifrån:

Visst skulle jag skriva en novell för antologin! Jag fick ytterligare uppmuntran av en bild i Forskning & Framsteg:

Men så var det min kombination av sjukdomar – den som jag skildrade i det näst senaste inlägget här. Den kombinationen följde sin dystra prognos. Jag blev allt sjukare och sov därmed allt mer.

Det lilla jag klarade att skriva på min korta vakna tid, det fick gälla Blodcancerförbundet och Riksföreningen Rätten till en Värdig död. Antologin publicerades utan min medverkan. Omslaget målat av Heidi Jergovsky:

Och nu, 43 dagar sedan förra inlägget fördes in här, ser jag att omslaget har sfärer precis som i Mormors glaskula. 

Och så ser jag en kula i Tidningen NU nr 49:

KOMMENTERA  till  eget@brevet.se

Dikt midskepps – med orkandop

Sedan förra inlägget har det gått 35 dagar. Mina sjukdomar samverkar. De ger mig få vakna timmar och stör mig när jag är vaken. Så jag fortsätter min humörvård och har börjat läsa en ny bok:

Dikt midskepps – berättelser från de sju haven

Den här teckningen på omslaget väcker ett bryggminne från min barndom. Pappa hälsar på en kollega, på hans brygga. De pratar, jag tittar. Ser ett skåp med något runt ovanpå och en stång som sticker upp och tydligen kan vridas åt olika håll. Jag kan inte låta bli att dra ner stången. Då hör jag en arg man men han syns inte.

–     Har I blitt galna? Full back inne i en sluss!

Kollega springer då fram, svänger upp stången och pratar in i ett rör i väggen. Sedan skrattar pappa och kollega.

Jag tittar närmare på Rolf Öströms teckning. Går sedan vidare till författarlistans 17 namn. Ingen har fått Nobelpriset – det har väl aldrig någon från ett författarsällskap fått. Några på listan är dock kända, till exempel Reidar Jönsson och Aino Trosell. 

Desto okändare ända tills nu är Hans Gullestad. Han omkom 1941 tillsammans med nästan hela sin besättning när fartyget han förde, Hidlefjord, sänktes av tyskt bombflyg.  

Läser min sons novell Orkandopet. Jag är med där på 25 rader. De träffar huvudet på spiken. 

Men ett första orkandop, det hade jag genomgått redan 1953. Det var på gamla Gripsholm på väg till New York. Vid USA-kusten mötte vi en orkan rakt mot vår kurs, så rakt att vi fastnadei en position. Gripsholms rörelse blev länge bara rätt upp och rätt ned. En så ovanlig rörelse att till och med medlemmar av besättningen blev sjösjuka.

Under mitt orkandop då satt jag långt ned nära kölsvinet. Där var barnhagen placerad, och där satt jag med vår lille Hans, 3 år, tillsammans med en jämnårig pojke från Idaho och hans mamma. 

Då och då besökte vi vår hytt och Evelyn i sin koj. Hon har ett starkt anlag för sjösjuka trots att både hennes far och morfar var sjökaptener.

Åter till Dikt midskepps och nu till teckningen på omslagets baksida. Inte ser jag något talrör i väggen och ingen maskintelegraf! De kanske inte behövs längre. Teckningen väcker ett minne från pappa på bryggan. 

Passagerare fick komma på besök ibland. Någon frågade om han fick styra. Det fick han. Pappa ställde sig bredvid och talade om när kursen behövde justeras och berömde när det lyckades.

Passageraren kunde i resten av sitt liv berätta att han styrt Gripsholm eller om det nu var Stockholm. Pappa hade i själva verket inte stängt av autostyrningen och inte talat om att den var påslagen. Licentia poetica!

Men – tillbaka till min sjuka värld! 

Så här ser jag ut efter en ”infusion” av Zometa, en vätska  som stärker mitt skelett – i synnerhet när jag tror på det.

KOMMENTERA