Härom dagen fick medlemmarna i Sollentuna Författarsällskap en inbjudan till Sollentuna Bibliotek den 25 oktober kl 18. Utgångspunkten är sällskapets fjortonde antologi:
Medverkande i boken berättar då om vad de skrivit. Själv vill jag berätta om mitt försök med science fiction: en tidsresa.
Sällskapets inbjudan råkar komma just när bibliotek åter larmat om att deras verksamhet och besökarna störs av gapiga tonårsgäng som inte följer några regler.
Roger Mogert, kulturborgarråd i Stockholm kommenterade detta i Svenska Dagbladet. En nyckelmening:
”Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt. Stöket på biblioteket blir på så vis mest ett slagträ mot Den Andre.”
Inte heller biblioteket i Sollentuna har undgått problemet med gäng som stör. Vårt moderna samhälle har tappat en insikt som funnits i de flesta kulturer:
I varje årskull vill några pojkar härska obehärskat.
Denna insikt har lett till seder, ritualer, till och med riter för att socialisera pojkarna. Annars utvecklas en del av dem till marodörer. I likhet med de flesta andra människor som vill väl ser inte Roger Mogert det problemet och förstår inte det man i tidigare generationer gjorde för att få ordning på ”vilda pojkar”.
På mötet den 26 oktober hoppas jag få tillfälle att berätta om en annan bok, redan i bokhandeln och i Sollentuna Bibliotek:
Peter Englund, berömd från slaget vid Poltava och medlem av Svenska Akademien, snappade upp och förfinade en idé: uppmuntra människor skriva minnen med max 350 tecken. Jag, som sedan länge arbetar på ”Minnen i nådatid”, sände in minst ett ”Jag minns” för varje årtionde från och med 30-talet.
Detta ledde till att jag för SvD intervjuats, fotograferats – och filmats när jag reciterade ett av mina bidrag. Här citerar jag ett annat från 1930-talet:
”Jag minns vägen till Majornas Folkbibliotek. Först snett över Preppens gård med dom väldiga hästarna och vagnarna. Sedan upp den höga trappan som knarrade för varje steg. Sedan in till den snälla tanten som alltid hjälpte mig finna det som jag trodde jag ville ha.”
Buspojkar fanns, de kallades så, men många var beredda att stoppa dem, inte minst karlar som varit buspojkar själva – även om de hunnit bli betrodda kuskar för Pripps bryggeri.
Kommentera gärna inlägget! Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.
KOMMENTERA
