Norskt stenblock – ett tack nu på rätt plats

Minnesmärket som glömdes bort

 – det var rubriken den 28 maj när Björn Lindahl berättade en märklig historia och gav bakgrunden för den. Han är Svenska Dagbladets korrespondent i Oslo och berättade historien i SvD UNDER STRECKET. Se  http://www.svd.se/minnesmarket-som-glomdes-bort ! Början av artikeln pekar på glömskan av minnesmärket och berättar den märkliga förhistorien:

Hur kan en minnesgåva som väger 15 ton och som överräcks av ett annat lands kung, med Sveriges kung som mottagare och med såväl den svenska försvarsministern och ÖB på plats, bara glömmas bort i 33 år? Och vad säger gåvan och det sätt som den behandlats på om förhållandet mellan länderna?
     Det handlar om en sten som Norges kung Olav V gav som tack för att Sverige under andra världs­kriget utrustade och utbildade norska polissoldater. Stenen överräcktes den 14 juni 1983, när det hade gått 40 år sedan de första norrmännen kom till Gottröra i Norrtälje kommun. Där upprättades 1943 den första av många så kallade polisutbildningar för norska flyktingar. I själva verket var det militär infanteriutbildning. Det var därför de flesta norrmännen anmälde sig frivilligt. De ville delta i befrielsen av Norge.

Men stenblocket fick en sådan placering att få såg det och därmed föll det i glömska. Lindahl berättar utförligt om hur minnet av stenen väcktes och arbetet sattes igång på att ge den placerad så att den verkligen synes. Det arbetet har tydligen lyckats:

På söndag återinvigs minnesmärket på en ny och förhoppningsvis synligare plats, på Folke Bernadottes väg, en promenadväg vid Djurgårdsbrunnsviken där det finns flera andra minnesmärken    

Större delen av Lindahls utförliga artikel ger olika vittnesmål om vad som hände i Norge när tyskarna anföll 1945 och under ockupationsåren – och vilken roll Sverige kom att spela. De 14 700 så kallade polissoldaterna var i allt väsentligt infanterister som både utbildades och utrustades här. Man befarade att det skulle bli svårt att avväpna tyskarna i Norge. 

Återinvigning av minnesstenen – sjävklart måste Evelyn och jag delta. Folke Bernadotte väg går längs vattnet och där finns redan andra minnesmärken, bland annat en byst av Folka Bernadotte. Vi anlände till många rader med stolar riktade mot en talarstol, prydd med denna skylt från kriget men försedd med en annan text:

Bland deltagarna fanns åtskilliga med den här kepsen, alltså "polissoldater" som ännu lever. 

Så så följde tal efter tal. Överbefälhavaren talade om hur krigsmakten genomförde denna hjälp till Norge. 

Han talade föredömligt kort och det gjorde alla övriga talare också. 

Under hela ceremonin hölls en norsk och en svensk flagga av var sin konfirmand från norska kyrkan. Sedan fick flaggorna pryda stenen. 

Vi beger oss hemåt och i andra riktningen går en trupp veteraner. Norska stengåvan hade återinvigts på själva Veterandagen. Vi känner oss styrkta inför partiledardebatten på kvällen.

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

Haiku, annat kort och ett nytt ord

Rättelse

När jag skrev ovanstående rubrik den 12 maj levde jag i en illusion. Ja, förmodligen lever jag väl i flera men nu blev jag alltså befriad från en av dem. Denna illusion var att jag trodde jag skrev haiku. Nej, meddelade en företrädare för Svenska Haikusällskapet.

Vad är det då jag skrivit? Jag fick den här upplysningen:   

Senryu är en japansk diktform som kan skrivas på tre rader med 17 stavelser precis som en haiku men senryun tar upp ämnen som är mer relaterade till människor och samhället, ofta lite mer ironiska eller satiriska. 

Aha! Det är senryu jag skriver! Ironi, inte minst självironi, och satir som humörvård. Alltså överlämnar jag mitt förut uppfunna ord haikubarium tilli Svenska Haikusällskapet och byter namnet på mitt till senryubarium.

Därmed över till det jag skrev den 12 maj: 

Retar du upp dig

på ting som är små

så är du väl inte 

större än så

          Alf Henriksson

Det gäller att ha mod 

att vara den man är. 

Och inte tappa modet 

för att man är den man är.

                Salon Gahlin

Korta tankar som de här kom tidigt att inspirera mig. Jag lärde mig att man kan tänka längre än näsan räcker men skriva det kort. Alltså var jag dömd att förr eller senare skriva haiku.

Det blev senare och långt efter att jag börjat skrivit annat, till exempel noveller. Men inte har Alf Henrikson släppt mig! Han tittar på mig från vårt kylskåp, från magneter med hans korta och djupa tankar. 

Haikun fann mig till slut. Sollentuna Författarsällskap  skulle ha ett möte där vi utlovades få upplysning om bland annat haiku. Jag slog upp haiku och fäste mig vid enkelheten:

Bara en rad på 5 stavelser, en på 7, 

och en tredje rad på 5

– med en tankevändning. 

Innehållet helst natur och en stämning den ger. Men varför bara det? När mötet var igång och jag skulle ta till orda, blev det med orden:Den som vill höra en haiku här denna kväll har just gjort det. 

Det blev tyst – tills den som redan kunde haiku började skratta och alla förstod att jag just sagt en. 

Vår son Hasse blir allt mer litterär. Han har satt igång med ett ebokförlag  och blivit aktiv i Bokanjärerna  Efter ett möte gav han mig den här boken:

Förlag Bokverket 2009. Förordet undertecknat av ordföranden då i Svenska Haikusällskapet. 

Mycket inspirerande naturstämningar av elva poeter. Men inte kan någon naturstämning få mig att överge haiku för humörvård! Jag fortsätter skriva sådant som detta: 

   Livet är komiskt

   för gamla som fått gåvan

   spontan galghumor

Därmed har ett nytt ord hoppat fram ur mitt sinne. Det finns ju herbarium med torkat och kolumbarium med kremerat – alltså bör haikubarium finnas med funderat! 

Välkomna med haiku eller annat kortkort! 

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA