Läste just ut Jan Guillous fjärde bok i hans historiska serie. Den som inte vill se är norrmannen Lauritz som fått en avancerad ingenjörsutbildning i Dresden och dessutom de första stegen i skolningen från underklass till överklass.
Gift med en tyska tvingas han under första världskriget att fly från Bergen. Tyskarnas oinskränkta ubåtskrig sänker massor av norska fartyg, och det piskar upp hat mot allt tyskt och därmed svår förföljelse av hans barn.
När andra världskriget börjar är han sedan länge väl etablerad i Sverige. Det han i ungdomen lärde i Tyskland, förstärkt av hustruns ideella insatser, har skapat tillgivenhet till Tyskland. Hitler ser han som en pajas och parentes. Efter honom kommer Tyskland att åter bli ett föregångsland.
Denna tillgivenhet gör att han inte tror på det tidningarna mer och mer skriver om: tyska krigsförbrytelser. Han läser Dagsposten som ger en helt annan bild. Han tror i det längsta på tysk seger – och krossas när hans älskade Dresden utraderas.
Lauritz, som många i verkligheten, påminner mig om en hare under kriget då gatorna var svagt belysta. Jag for med spårvagn och stod bredvid föraren. Haren fastnade i ljuskäglan. Sprang och sprang, fjättrad i ljuset, och kunde inte hoppa ut åt sidan, ut i mörkret där han inget såg.
Jag har lagt märke till att det finns idealister som rör sig bara i sitt ljus. Det kan också drabba forskare. Det är när de specialiserat sig så hårt att de rör sig bara inom en medvetandetunnel.
Samma dag jag läst ut Att inte vilja se läser jag en stort upplagd intervju som Madelaine Levy gjort av Ebba Witt-Brattström. Intervjun utgår från Witt-Brattströms bok Kulturmannen men kommer in på hennes feminism. Då kommer det här stycket:
Även en yngre generation feminister får sig en del nyp. I "ätstörningarnas, de påbjudna kejsarsnittens och de rakade muttonas" tidevarv saknas ödmjukhet inför tidigare generationers kamp såväl som förmågan att uppskatta den specifikt feminina upplevelsen av moderskap, systerskap och den kvinnliga kroppen.
Som bäst är Witt-Brattström när hon utgår från gemenskapen i den andravågsfeminism som än i dag är hennes mentala hemvist. ...
Denna stora intervju ger ett tydligt exempel på att inte vilja se. Där finns ingenting om att jämställdhetens gamla utmaning fått en ny vid sin sida.
Allt fler pojkar misslyckas i skolan. Det är sedan länge ett stabilt mönster. Skolan har blivit så konstruerad att den ger det resultatet. Alltså dominerar nu unga kvinnor på högskolor och universitet. Samtidigt kräver arbetslivet allt oftare teoretiska meriter. Yngre kvinnor går om yngre män i lön. Alltså slås fler män ut.
Ebba Witt-Brattström är i ett stort sällskap. Ännu ser de flesta bara den gamla utmaningen för jämställdheten: orättvisor mot flickor/kvinnor. De inser inte att skolan är så konstruerad att den diskriminerar pojkar och skapar en ny orättvisa.
En skola lika för alla med samundervisning i alla stadier missgynnar pojkarna redan av ett enkelt och av forskningen väl belagt skäl: i genomsnitt utvecklar pojkarna språkförmågan tydligt senare än flickorna – och når topprestation i de ämnen de klarar bäst först upp i 16-17-årsåldern.
Att inte vilja se – bäst att alltid hålla utkik efter den viljan!
Kommentera gärna inlägget! Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.
KOMMENTERA
