Sveriges Radio firade 90 – men inte alla årtionden!

Sveriges Radio firade  90 år med ett tvåtimmars konsertevenemang som sändes på TV2.  Jag följde programmet. Det som de medverkande och konferenciererna åstadkom var verkligen strålande.  

Allteftersom programmet fortskred blir emellertid en sak allt tydligare: bortsett från Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester handlar evenemanget bara om de senare årtiondena. Men de första 31 åren från 1925 till dess att TV kom 1956  var radion mycket viktigare! 

För att inte tala om åren inför, under och efter Andra Världskriget! Hur har de programansvariga kunnat gå förbi den tiden? Har de inte begripit att det ännu finns många i livet som lyssnat på radion under den tid den var ensam? 

Lider de ansvariga av ålderism? En scen tyder på det. Bengt Feldreich, jämnårig med Sveriges Radio, intervjuas om sin medverkan i radion men inte om sina barndomsminnen av radioprogram. Inga gamla radiolyssnare intervjuas.

Genom att programmet bara handlar om de senare årtiondena blir en väsentlighet förbigången: radions väldiga insats för bildningen. Radiopjäser trycktes, språkkurser och andra kurser drevs i en kombination av läromedel och radiosändningar. Här ett exempel:

1949 var jag en av dem som arbetade med att anlägga en timmerväg i norra Uppland. Det gick utmärkt att förena med den här radiokursen.  Varje dikt återgavs i boken med upplysning om författaren. Varje dikt reciterades i radion med rätt språk för just den, till exempel Oxford English, Cockney eller medeltida skotsk engelska. 

Flera diktrader kan ännu hoppa fram ur mitt minne. Den medeltida balladen Sir Patrick Spens fångade mig med sitt starka inslag av norska ord och norskt uttal av engelska ord. Jag kunde inte låta bli att lära mig att recitera den själv med det skotska uttalet.

Men historien i balladen är omöjlig! Där berättas en katastrof steg för steg som slutar med att alla omkom. Då kan ju ingen ha avslöjat så i detalj om vad som hände! Alltså har jag efter 65 år blivit tvungen att skriva en novell. 

Jag måste visa varför katastrofen drabbade Sir Patrick och hans besättning och varför berättaren, den ende överlevande, måste dölja att han levde. Det finns bildningskraft i radion!

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

En sommar i andra världar

En månad har gått sedan jag skrev något här. Jag har varit i andra världar den här sommaren.

              

Kastrup – verkligen en annan värld! Här säljs böcker som är utgivna av ett förlag vars fina titel betyder Främlingshatare. Som självutnämnd svensk ambassadör i Norge och norsk i Sverige har jag studerat dessa böcker om norrmän och svenskar och fått utmärkta argument.

            

Ännu en annan värld ser vi från vår hytte på Hidra, den höga ön intill Lista som är Norges sydvästspets. Det är en värld som ger upphöjda tankar, en värld som påminner om den oändligt långa tid då båt i vatten var helt överlägsen vagn på väg. 

Här utanför har de farit och här har de gjort strandhugg. Det började för 10 000 år sedan när människor slog sig ned längs inlandsisens stränder. Det fick en märklig fortsättning för 1600 år sedan när allt fler av detta strandfolk började erövra eller plundra andra länder.

I vår upphöjda utsikt blev det naturligt denna sommar att läsa om hur plundrandet till slut stoppades. Det är religionshistorikern Öystein Morten som lyckats belysa det i de två böcker. Det är nyttiga böcker för svenskar som tror att norrmän och danskar for västerut medan svenskar for via Gårdarike till Konstantinopel där de tjänstgjorde i kejsarens hird. 

Böckerna visar att de ledande klanerna hade väl odlade släktförbindelser från England-Skottland och Trøndelag i väster till Kiev i öster. Den första boken:

             

Olav Tryggvasson, han som skulle bli ”den Hellige”, växte upp vid Tyrifjord med dess sedan år 2014 sorgligt berömda Utøya. Efter dop i normandernas Rouen och lång tid av plundrande i England kom han till Norge. Han hade med sig en biskop med färdigt utkast till kristen lag för landet och präster, Han hade också med sig tillräckliga rikedomar för att imponera, muta och värva bundsförvanter. 

Han blev avgörande för att Norge kristnades snabbt men lät döda så många kättare och trollpackor att han till slut fick trönderne mot sig. Placerade för säkerhets skull sin lille som Magnus i Kiev. Olav dödades sedan – men biskopen som han haft med sig såg till att han blev helgonförklarad och att hans kyrka därmed blev ett pilgrimsmål. Lille Magnus hämtades till Norge och blev så småningom kung.  

             

Så var då Norge kristet. Den kristne kejsaren i Konstantinopel förlorade ett slag mot ett turkiskt folk, och större delen av hans livgarde, den som i Norden kallades hirden, förintades. Kejsaren sände nödrop till Påven. 

Sigurd Magnusson var den första kristna kungen som svarade på nödropet. Han utrustade 60 skepp och for med ett par tusen man mot Jerusalem och Konstantinopel. Han kunde göra detta tack vare att plundrade skatter fanns samlade i Lincoln. Den staden blev alltså blev expeditionens första anhalt. Den fortsatta färden: 

          

Expeditionen kom fram, berikad av plundringar på vägen. Skeppen överlämnades till kejsaren. De flesta av deltagarna tog värvning i hirden. Sigurd tog sig landsvägen tillbaka och orienterade sig om vänner och fiender vid Östersjön. Kom under resten av sin regeringstid att kämpa mycket där, bland annat i Småland.  Då var det inte underligt att han hade Kongahella som bas.

På Hidra fick vi insyn i ännu en annan värld. Kirkehamn Miljø og Kulturhistorisk forening anordnade i samarbete med öns museum, Fedrenes minne, ett seminarium om vardagslivet på Hidra under kriget. 

Inga historiker inkallade! I stället fick de som ännu lever och minns den tiden vittna. Något sådant händer sällan, i vart fall i Sverige. Vittnesmålen konkretiserade vad det innebär för ett samhälle att vara ockuperat, för människorna. En av dem som berättade hade till exempel varit bland dem som byggde den tyska befästningen på Hågåsen. 

Tyskarna byggde ingenting: de anlitade norska företag som inte hade någon möjlighet att tacka nej. Från befästningen på Hågåsen drogs en telefonledning under fjorden till flygfältet på – av norska televerket.

             

Den som är ockuperad är inte fri. Han har till exempel mycket svårt att säga nej till en ockupant som vill bli rodd – och som märkligt nog inte vill sitta på aktertoften. Det gick inte att ro, bara försiktigt skådda som det heter i Bohuslän.

Nu är vi åter i vår vanliga värld. Jämfört med tiden då Norden kristnades är den ett paradis. 

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA