Koldioxiden: äntligen begriper jag hotet

SVT har sänt Cosmos, ett program i 13 avsnitt gjort av National Geographic. Programserien är modellerad på Carl Sagans berömda serie 1980 med samma namn. Berättaren är Neil deGrasse Tyson  en av Sagans lärjungar, astrofysiker. Han hade som sjuttonåring fått hjälp och uppmuntran av Sagan.

Serien har ett tema: 

Vetenskap är inte kunskap. 

Vetenskap är arbete för bättre kunskap. 

Vetenskap ifrågasätter! 

Flera exempel lämnas emellertid på att den som ifrågasätter och kommer på en ny kunskap kan råka mycket illa ut. Det sker när de som svarar för dagens kunskap gör sig till ombudsmän och bastion för just den. Över huvud taget skildrar serien människan som fanns i varje banbrytare – och människan som ofta var nödvändig för att hjälpa fram banbryttaren. 

Programmets kombination av fakta med konst vid presentationen gör den mycket pedagogisk. Avsnittet 12, till exempel, fick mig att förstå vad jag med min ifrågasättande läggning varit misstänksam mot, nämligen dessa påståenden:

Just koldioxiden är en avgörande faktor för temperaturhöjningen. Den höjningen måste leda till att världshavets nivå höjs. Klimatforskare är eniga om detta. 

För mig har klimatforskarnas enighet varit en varningssignal. En flock kan ha fel, det visar inte minst andra avsnitt i Cosmos som beskriver hur flocken har kunnat förfölja nytänkare. 

Alla seriens avsnitt finns ännu en tid på SvT play.  Avsnittet http://www.svtplay.se/video/2492926/varldens-fakta-cosmos/avsnitt-12 inleds med en miljon år i Venus barndom, en geologiskt och klimatmässigt idyllisk tid. Sedan kom en tid då vulkanutbrott började förändra atmosfären och samspela med strålningen från Solen och rymden. Neil deGrasse Tyson ser detta från sitt rymd- och tidsskepp och konstaterar:

Han fortsätter på ett sätt som börjar väcka mitt förtroende:

Förtroendet fortsätter att öka när avsnittet fortsätter. Jag känner mig respekterad som ”skeptiker”. Lyssnar på skälen som anges varför en process kan ”tippa över” genom en samverkan mellan olika förändringar, till exempel vulkanutbrott. Slutligen avstår Neil deGrasse Tyson från att göra väsen av vattennivån.

Jag grips av hopp. Kanske flocken av eniga klimatforskare börjar inse att varmare hav = stigande nederbörd = tjockare inlandsis i Antarktis centralmassiv. Hur som helst: Cosmos har hjälpt mig att tänka friare och inte avfärda hotet från koldioxid bara därför att de som framfört det uppträtt nedlåtande mot skeptiker och dragit till med argument alltför frikostigt. 

Nu bör någon göra ett kompletterande program om vad människan gör galet genom mer än att öka halten koldioxid. Redan detta att vi blir fler och att köttätandet bland oss ökar kommer att drastiskt höja halten av metan! 

Ur mitt haikubarium:

Stark nyfikenhet

gör åldrandets väg utför

ytterst intressant

KOMMENTERA

Rosfeber > Det andra könet > Haikubarium

Fredagen jag inte glömmer: frossbrytningar starkare än jag någonsin förut haft. Lördagen vårdkedjan jag minns: 1177 – Närakuten Löwenströmska – Akuten Danderyds. 

Diagnos: Rosfeber, bakterier i blodet, dvs blodförgiftning som man förr dog av. Behandling: Antibiotika intravenöst och annat från olika hängpåsar. God mat.   Bemötande: personalen kunde inte ha varit bättre, förstod till och med min humor.

Förberett mig för sysslolösheten genom att ta med Simone de Beauvoir: Det andra könet. Hade än en gång läst att den boken var oerhört viktig för feminismen. Misstänkte dessutom att boken varit en trampolin för många som dykt ned i trosföreställningen att könsskillnader bara är inlärda.

De första 150 sidorna ger mänsklighetens historia med arbetsfördelningen man/kvinna. Den arbetsfördelning som varje ekonomisk ordning frambringat från jakt/samlartiden till fabrikstiden, arbetsfördelningen som i varje sådan ordning utnyttjat skillnaderna mellan den genomsnittliga kvinnan och den genomsnittliga mannen. 

Här visar de Beauvoir att hon är en lärdomsgigant som inte bara skildrar arbetsfördelningen vid varje ordning utan dessutom  hur den tolkats av olika bedömare, till exempel Marx och Engels. 

Resten av boken skildrar kvinnans situation idag, dvs 1949. Lärdomen flödar lika rikt och inspirerande. Det hindrar inte att de Beauvoir verkar sitta fast i ett tankespår: I och med att maskiner gör allt mer av kroppsarbetet spelar det allt mindre roll att den genomsnittliga kvinnan är fysiskt svagare än den genomsnittliga mannen. 

Helt riktigt – men lärdomsgiganten verkar bortse från att människan kan ha behållit en del av de könsskillnader som utvecklats under det väldiga antalet generationer som under många årmiljoner föregick jordbruket. 

Det kan vara en sådan könsskillnad som gör att fler män än kvinnor är risktagare, att unga män kör ihjäl sig (och andra) långt mer än unga kvinnor och att kvinnliga traversförare i genomsnitt visat sig bättre än manliga. 

Jag lägger ifrån mig boken berikad med massor av kunskaper men med min misstanke bekräftad. Det andra könet lockar läsaren in på tanken att det moderna samhället inte längre behöver ta hänsyn till några andra könsskillnader än sådana som kan ändras, dvs de inlärda. 

Så hemma och dags att återuppta det jag ville göra före frossbrytningarna. Det visar sig att Rosfeber och/eller de Beauvoir hindrar mig att tänka enligt den planen. I stället hoppas en haiku fram:

”Andra könet” av

Simone de Beauvoir

blev till ett samkön. 

Fler hoppade fram. Jag har tydligen börjat bygga upp ett haikubarium. Ett exempel till:

Jag ville sova.

Jag ville verkligen somna.

Men det var en dröm.

KOMMENTERA