Estonia mer än en katastrof!

Ingen bild i detta inlägg men desto mer text.  

Idag är det 20 år sedan 852 människor omkom med Estonia. Bilder visas i tidningar och tv som behandlar katastrofen ur flera vinklar. Här vill jag bidra med vad jag själv försökte åstadkomma efter katastrofen. 

”Låt Estonia-offren vila i frid!”

Det blev rubriken på en artikel jag skrev och som DN DEBATT införde den 13 oktober, 16 dagar efter katastrofen.  

Utgångspunkten för mitt inlägg: havet har tagit åtta av mina förfäder. Det har fått mig att iaktta hur anhöriga sörjer och vad andra kan göra för dem – och vad de inte bör göra. Här frågor jag kom fram till i artikeln:

• Är det rimligt att använda en halv till en miljard för att en del av de anhöriga skall ”få en grav att gå till” när stora belopp uppenbarligen behövs för att förhindra nya olyckor?

• Hur skall vi stå till svars inför de anhöriga till alla dem som inte bärgats vid tidigare olyckor till havs, till exempel vid Jan Heweliuz förlisning?

• Vill vi verkligen införa principen att alla offer från flyg- och fartygsolyckor som funnit sin grav i havet skall flyttas från den graven?

Snart vände sig flera anhöriga till mig, tackade och berättade detta: Vi ansätts av militanta bärgningsanhängare för att ansluta oss till dem. Den psykiater vid Ersta som ska stödja oss går i de militantas ledband. 

Jag lyssnade och slogs av en misstanke. En psykolog eller en psykiater kan frestas se på drabbade bara som offer att hjälpa. Attityden "att ta hand om" är stark hos goda människor. Kanske den psykiatern de kritiserade bara såg offer och inte dem som själva ville resa sig.  

Jag började fundera på om jag kunde hjälpa dem som hörde av sig till mig. De berättade en sak till: Bestörtning i Estland och hos ester i Sverige över uttalanden i media på temat att Estonia gått under på grund av estniska missgrepp. Uttalanden innan orsaken till förlisningen utretts!

Själv hade jag lagt märke till att man i Estland verkade att reagera mer "vuxet" på katastrofen än i Sverige. Då försökte jag i en artikel förklara för esterna varför det fanns svenskar kunde reagera så som de gjorde. Artikeln fick titeln:

Den svenska Estonia-förvirringen.

Artikeln översattes och infördes 10 november 1994 i Hommikuleht, Tallinn, med rubriken ’Estonia’-segadus Rootsi.  Kärnan i mina argument:

•  Den långvariga svenska freden och turen gör en katastrof främmande för oss.

•  Det är inte minst svenskar som varit de pådrivande för öppna bildäck med portar i båda ändar. De vill hellre tro att någon har gjort fel än att grundkonstruktionen är fel.

•  Sjöfolkets fackliga organisationer har kämpat hårt mot att svenska fartyg utflaggas. Alltså naturligt tro att Estonia gick under därför att hon var utflaggad.

Artikeln avslutades med att anklagelserna "uttalades i ett kaotiskt skede av chockade människor som inte förstod bättre då". 

Informerar regeringens ansvariga

Anhöriga fortsätter höra av sig till mig om att militanta pressar dem och upprepar sin anklagelse mot Ersta-psykiatern. Frågorna i enkät som de anhöriga då och då ombads besvara sades visa hennes koppling till de militanta. Ett nytt element tillkom: bekymmer över att Peter Örns utredning lyssnar mer på de militanta än på dem.

Beskyllningarna mot Ersta-psykiatern gör att jag tar kontakt med denna och ber att få ta del av enkätfrågorna – bara frågorna, inte svaren. Strax därefter ringer de militantas ledare till mig, kräver i brysk och hotfull ton att jag instämmer i de militantas krav och förbjuder mig att ta kontakt med psykiatern. I stället för att svara mig hade hon alltså underrättat honom. 

Jag lämnade information om detta till det först ansvariga statsrådet, Inez Uusman, sedan till den ansvariga på kommunikationsdepartementet och Peter Örn. 

I februari 1999 sände jag en kort sammanfattande kommentar till Mona Sahlin och ett råd jag kunde ge för det fortsatta säkerhetsarbetet. Rådet var inspirerat av mina erfarenheter från en farlig miljö: borrplattformen Alpha i Ekofisk. 

En komisk detalj i en utmärkt utställning

Så småningom gjorde Sjöhistoriska Museet en utställning om Estonia på temat: Vad vi lär av katastrofen för att förbättra säkerheten.  Bland annat visades  en modell av en livbåt, ett framtidskoncept för säker livbåt. Såg ut som ett extra avlångt ägg.

Den båten kände jag igen från Norges Sjøfartsmuseum. Där finns den i en glasmonter, en modell där det i aktern syns tydligt vad den heter: Uræd, på svenska orädd. Men Norge är Norge. På montern står det Uredd.  

Modellen visar en livbåt  som roddes över Atlanten 1904. Svenskt framtidskoncept var norsk bevisad verklighet hundra år tidigare. 

Men visst hade Sjöhistoriska rätt om Estonia! Det gäller att lära av katastrofen!

Artiklarna och breven jag nämnt mejlar jag gärna till var och en som vill fördjupa sig i detta. De finns i mina dokument  EstoniaDN94.pdf, EstoniaförvirrSvenska.pdf, UusmanIfaxEstonia.doc, Komunikationsdep99Estonia.pdf och Sahlin99Estonia.doc.  

KOMMENTERA

De goda och Sverigedemokraterna

Varför fick Sverigedemokraterna 801 000 röster? 

Det berodde inte på antalet medlemmar. De är bara 12 000. Varför fick Folkpartiet bara 338 000 röster? Partiet som alltid är det näst bästa för de flesta väljare. Och varför tappade alla goda partier röster?

En av orsakerna finns bland de goda människorna. Alltför många av dem vill peka ut andra som onda för att visa hur goda de själva är. Onda människor som ingen bör lyssna på. Den sortens goda människor finns också i Folkpartiet, och jag har följt dem ända sedan 70-talet då jag började arbeta för flyktingkontakter och integration.

Redan då kunde de goda framhålla att de står för en ”generös” flyktingpolitik. Jag har internt protesterat i årtionden mot detta, framhållit att ”generös” för vanligt folk betyder spendersam, föreslagit ”human och anständig” politik.

Bostadsbrist, sämre resultat i skolan för invandrarbarn och många års väntan för invandrare att komma ut i arbetslivet har gjort många i detta land oroliga över antalet flyktingar. En del människor som vill visa sig goda pekar då ut de oroliga som främlingsfientliga. 

De som påtalar att en del av kulturen i en etnisk grupp är skadlig beskylls för rasism, till och med islamofobi. Den som vill påtala beteendet i en etnisk grupp måste själv tillhöra gruppen för att inte riskera sådana beskyllningar. 

Trots bostadssegregationen, invandrarbarnens dåliga skolresultat och de många årens väntan för invandrare att komma ut i arbetslivet har partierna fortsatt tala om ”generös” flyktingpolitik. Nu heter det dessutom att Sverige är ”en humanitär stormakt”! Så kom slutfanfaren inför valet: 

Vi ska öppna våra hjärtan!

Ja, alla hjärtan som inte redan är öppna bör öppnas. Sverige bör absolut fortsätta ta emot flyktingar! Men om åtskilliga av de goda människorna i de gamla partierna och bland opinionsdrivare fortsätter vara nedlåtande mot de oroliga kommer allt fler av dem att rösta på Sverigedemokraterna. 

De goda partierna måste visa vilka vägar de väljer för att avhjälpa bostadsbristen, höja invandrarbarnens skolresultat och rimligt snabbt få flyktingar i arbete. 

KOMMENTERA