Internationella Kvinnodagen väcker förväntningar hos mig. En radikal förändringar har inträffat, ett jordskred. Det gäller både människans möjligheter i arbetslivet och skolans förmåga att förbereda henne för det.
Många kommer att framträda på Internationella Kvinnodagen. Detta ger mig förväntningar på dem som har makt att driva opinion, ta politiska beslut eller leda myndigheter.
När Kvinnodagen infördes hade länge kvinnor missgynnats på bred front. Detta missgynnande fortsatte under årtionden. I den situationen var det i högsta grad motiverat att prioritera arbetet för att inte bara ge rättvisa åt flickor och kvinnor utan även att gynna dem.
Denna situation föreligger inte längre. Ett paradigmskifte har ägt rum i arbetslivet och i utbildningen.
Allt fler nya arbeten och utvecklandet av gamla kräver teoretiska meriter. Allt fler enkla arbeten som nybörjare klarar ersätts av maskiner. De som anställer folk har så många sökande att de vill rensa i kön. Att kassera alla som saknar teoretiska meriter blir en utmärkt genväg. De som kasseras är allt oftare män.
Förändringen har nämligen varit lika stark i utbildningen. Sedan länge misslyckas allt fler pojkar i grundskolan och utestängs från gymnasium. Unga kvinnor dominerar nu på universiteten.
Men programmen för jämställdhet fortsätter som om inget hänt. Verksamheten växer som uppmuntrar flickor/kvinnor och som ger kvinnor särskilt gynnsamma vägar för att avancera. Förr kunde ”vilda” pojkar som min bror och min far sluta skolan i åk 7 och utbilda sig senare när det krävdes – vilket både de och tusentals andra lyckades utmärkt med. Nu tvingas de vara kvar, frustreras och saboterar för kamraterna.
Fortfarande uppfattas det vara självklart att alla under hela sin uppväxt utan avbrott måste gå i skola, alltså bara bland lika omogna jämnåriga, och dessutom samundervisade i alla stadier. Denna konstruktion är grundad på höga syften och önsketänkande, inte på beprövad erfarenhet och forskning som tillämpas efter väl utvärderade pilotprojekt.
Att placera årskull efter årskull i en skola med denna konstruktion kunde omöjligt ge rättvisa mellan könen. Nu råkade det bli pojkarna som drabbades. Sedan länge stiger andelen pojkar som misslyckas i grundskolan. Därmed spärras de i arbetslivet och ökar till slut skaran av utslagna vars majoritet alltid varit män.
Situationen efter detta paradigmskifte är att kvinnorna nu dominerar på universiteten och därmed får ett försprång i arbetslivet. Det senaste årtiondet har allt skarpare åtgärder satts in för att få bort fel i skolan. Åtgärderna är värda beröm men själva grundkonstruktionen måste ändras.
Det enda som hittills märkts av seriösa förslag för lika utfall är att skolan bör få pojkar att plugga bättre genom att undervisa dem effektivare i jämställdhet. Konstruktionen med inriktning på att hela uppväxten skall tillbringas i skolan har ännu inte ifrågasatts.
Mina förväntningar på Internationella Kvinnodagen 2014 gäller reformdrivarna för jämställdhet. Jag förväntar mig att några, eller åtminstone någon av dem, visar att de uppfattat paradigmskiftet och insett att en helt ny situation kräver ett nytt tänkande.
Min farhåga är att ingen gör det.
KOMMENTERA
