In my English nutshell
A model of a tramcar releases memories from my childhood in Gothenburg.
Jag får syn på min barndoms spårvagn. Den bjuds ut av Eskader Webshop för 3 750 kronor. Jag är ingen samlare men måste gå till butiken för att se närmare på ”min” spårvagn. Det gav mig ett minnesrus.
Brevlådan. Den tömdes i centrum vid varje tur. Breven bars ut två gånger vardagar samt varje lördag och söndag. Den ordningen nu skulle, liksom värnplikten, minska arbetslösheten.
Trappstegen upp till konduktören. Jag hör min lillebror ropa ivrigt: mej fälv fösst föje! Den inställningen behöll han genom livet.
Konduktören. En sådan fanns alltid, alltså fanns inget klotter. Konduktören tolererade inte allt. En gång, när vagnen stannade vid en hållplats, slängde han plötsligt av en man och gav honom skjuts med en välriktad spark i baken. Skälet syntes på en av mannens tåhättor Där fanns en spegel monterad. Mannen hade gått intill kvinnliga passagerare och kikat upp under deras kjolar.
Bakre plattformen. Vad som tolererades på de båda plattformarna var spottning så länge loskorna träffade spottkoppen. Speciellt skickliga att träffa den var de som spottade brunt, dvs de som tuggade tobak. Det var vanligt innan rökandet av cigarretter blev till en epidemi.
Salongen. Jag hör min lillebror säga med sin klara barnastämma så att alla spetsar öronen: "Mamma, varför betalar aldrig vi hyran?” Än bättre lyssnade de väl när mamma försökte förklara för lille Ingemar att vi visst betalade hyran när vi skulle.
”Försök inte”, ropade han, ”det är så länge sedan jag var uppe hos farbror Bäckman!” Folket kunde ju inte veta att lille Ingemar och jag, som var halvannat år äldre, fick gå upp till hyresvärden varannan gång med pengarna och att han då alltid bjöd på en gotta.
Förarens plattform. Där stod jag nästan alltid bredvid föraren när jag åkte ensam. Det blev allt intressantare samtal allteftersom jag blev äldre. Jag fick höra att en förare sent på kvällen mycket väl kan fara från ena ändstationen till den andra, tvärs igenom centrum, och vid framkomsten inte ha det minst minne av färden. Det blev en hjälp för mig att förstå att människan ibland låter en autopilot sköta beslut och handlande.
Det allra intressantaste blev emellertid vad som hände en mycket mörk kväll på Kungsladugårdsgatan. En hare fastnade i spårvagnens ljuskägla. Haren höll bra undan för spårvagnen även när vi kommit upp i över 50 men det var tydligt att den inte klarade att hoppa åt sidan ut i mörkret.
Så kom vi till den väl upplysta korsningen vid Broströmska stiftelsen. Då såg haren ljus på sidan och kunde hoppa ut i det ljuset. Det var först efter upprepade erfarenheter från flera års studier av olika utredningar och forskningsrapporter som jag insåg att människan är programmerad precis som haren, dvs rör sig bara inom det område som hon ser.
Den begränsningen har blivit allt värre genom att framgång i forskning vinns genom allt hårdare specialisering. Många forskare blir så specialiserade att deras tänkande bara rör sig inom en allt snävare ljuskägla, nämligen den som visar det de lärt sig – men som inte visar allt de valt bort att lära sig något om. Några har till exempel blivit övertygade om att könet bara är en social konstruktion.
När jag flyttade till Stockholm 1949, lade jag märke till att det var tyst på spårvagnar och bussar där. Man pratade inte med okända som vi gjorde i Göteborg. Skillnaden försvann med den kakafoni som kom med mobiltelefonerna. Nu kan man höra förbluffande privata saker eller företagshemligheter. Sådant hörde jag aldrig på "min" spårvagn.
