Back to basic – vilken? / Back to basic – which one?

In my English nutshell
The Sollentuna association of the Swedish Liberal Party i running a blog. Today one of the members is advocating extended use of advanced IT technology in order to improve the school. I agree but point at the necessity of stimulating physical excercise.

I dag har jag på den blogg som Sollentuna folkpartister håller läst ett särskilt intressant inlägg där framtidens skola diskuteras i tekniskt perspektiv. Inlägget har rubriken:

Back to basic i 2010-talet

Inlägget har fått mig att skriva en längre kommentar. Jag ställer teknikmöjligheterna mot tydliga och växande hälsoproblem som orsakas av stillasittande och som bland annat yttrar sig i en växande klasskillnad.

Välkomna till Folkpartiet i Sollentuna, närmare bestämt vår blogg!

Skolans misslyckande: den verkliga orsaken / School failure: the real cause

In my English nutshell
The school system in Sweden has been promoting gender equality for more than 40 years. During that time a growing number of boys have become frustrated and got their marks lowered while the girls have gone on to the universities in such numbers that they dominate there.
Now a governmental committe has proposed a remedy: More efficient work against the tradititional gender roles. My proposal: Periods of work outside the school. Co-education only in certain age stages.

DEJA, Regeringens delegation för jämställdhet i skolan, har lagt fram sitt slutbetänkande. Ordföranden, Ann Ekström, berättade på Svenska Dagbladets Brännpunkt den 10 januari om delegationens slutsatser. Delegationen konstaterar ”att flickor och pojkar i den svenska skolan inte får lika förutsättningar” trots att Skollagen sedan 1960-talet har ”innehållit bestämmelser om att skolan ska motverka traditionella könsroller”.

Det konstaterande borde ha lett till frågan om det just är genom att ”motverka traditionella könsroller” som missförhållandena skall angripas. Det verkar emellertid inte av artikeln som om den frågan har ställts. Där saknas också uppgift om DEJA har intresserat sig för frågan hur det kommer sig att omkring 500 skolor per år brinner i Sverige och att det i allmänhet är elever eller före detta elever av manligt kön som antänder dem.

DEJA har beskrivit tydligt hur olika det går för flickor och pojkar i skolan. Pojkar presterar i genomsnitt sämre medan flickorna ”mår” sämre. Att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland pojkar och unga män nämns däremot inte i artikeln.

I dagens skola dominerar pojkarna på ”de yrkesförberedande programmen”. På högskolenivån idag dominerar kvinnorna ”på samtliga program utom de tekniska¨. DEJAs slutsats: lärare och skolledare behöver arbeta mot de traditionella könsrollerna med bättre ”arbetssätt och metoder”. Ett arbete som misslyckats ända sedan 1960-talet skall alltså fortsätta och intensifieras.

Ett förslag framförs dock som kan röja insikt om att missförhållandena kräver något annat för att kunna avhjälpas. Förslaget gäller ”ett fristående organ för utvärdering av metoder och arbetssätt som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Låt oss innerligt hoppas att detta förslag eller något likvärdigt genomförs. Det som kännetecknat de stora skolreformerna är nämligen att de inte byggt på beprövad erfarenhet och inte på vetenskap eller ens pilotprojekt som utvärderats vetenskapligt.

Jag började i skolan 1934 och fick erfara hur skolan då hanterade två olika slags avvikelser från majoriteten. Jag representerade den ena genom att inte få någon ordning på bokstäver och siffror. Vid den tiden erkände lärarna att denna avvikelse fanns och att skolan inte klarade att hantera den. ”Pojken måste gnuggas hemma!” Ännu visste ingen någon annan metod.

Min lillebror svarade för den andra avvikelsen. Han var en ”vild pojke” som man sade då. Alltså började han förvärvsarbeta i årskurs 7. Så gjorde majoriteten barn. De fick på det sättet från 14 års ålder förebilder bland vuxna i olika åldrar och i olika verksamhet.

Under de följande årtiondena såg jag hur välvilliga idéer gripna ur luften kunde spridas i skolorna som mentala epidemier. Snälla lärare fick för sig att barn med min avvikelse inte fick ”pekas ut”. Skolan släppte under ett par årtionden upp och ut funktionella analfabeter. Detta stoppades först när hjärnforskarna fick apparater som visade att det sprakar annorlunda i våra hjärnor än i majoritetshjärnan.

För barn av min lillebrors sort gick det ännu värre i och med att de inte kunde sluta skolan. Deras kamraterna som fick sin studiero störd drabbades också.

Jag har fortsatt iaktta skolan som skolaktiv far, respektive morfar, för barn och barnbarn, nu i åldrarna 60-16 år. Jag har också följt skolan som gästföreläsare på gymnasierna under flera årtionden.

Mönstret i skolan har hela tiden varit detsamma: först beslut i höga syften om reformer som grundas på skrivbordskonstruktioner, sedan datum för start av reformen minst ett år tidigare än vad förberedelserna verkligen krävt, slutligen starkt motstånd att justera reformerna. Den som vill reformera något som har höga syften blir lätt beskylld för att strunta i dem.

Så småningom har jag upptäckt något ännu värre, något som DEJA borde ha upptäckt. Till grund för besluten att skapa ett skolsystem som innebär att hela årskullen tillbringar hela uppväxten i skolan, och dessutom med samundervisning i alla stadier, låg varken beprövad erfarenhet eller väl belagda forskningsrön.

Den fortsatta forskningen visar allt tydligare att pojkar och flickor i genomsnitt utvecklas i radikalt olika takt. Flickorna ligger flera år före i utvecklingen av den språkliga förmågan. Pojkarna har andra förmågor där de bäst gör sig gällande men dessa utvecklas först långt senare.

Skolreformatörerna hade kunnat studera olika modeller för människors liv och utveckling. Det flesta i min årskull och däromkring lämnade skolan vid 14 års ålder. Åtskilliga av dem gick vidare till yrkesutbildning. I båda de grupperna växlade många mellan ”förkovran” och arbete. Bara ett par procent av årskullen hade privilegiet att göra som jag, ta studenten och sedan fortsätta studera.

Av oss fanns det två grupper. En del, bland dem jag, arbetade under studierna och fick på det sättet i olika miljöer bredare erfarenheter av människor. De ekonomiskt mest privilegierade kunde studera oavbrutet. De följde den välsituerade borgerlige mannens livsmodell: först oavbrutna studier sedan välbetalt arbete.

Aningslöst beslöts att ställa upp den privilegierade borgerlige mannens livsmodell som mål för hela årskullen. Inte ens vilka för- och nackdelar just den modellen hade studerades. Var det bra för de privilegierades utveckling att gå i skola hela tiden och bara träffa jämnåriga?

Det flesta av dem klarade sig eftersom de kom från hem som motiverade dem till studier. Sådana hem hade inte alla elever när modellen utsträcktes till hela årskullen. De privilegierade gick i skolor som kunde relegera ”de vilda” som inte skötte sig. Hur skulle det gå för sådana pojkar om den nödutgången stängdes?

Ovanpå detta gavs den nya skolan en konstruktion som fler flickor än pojkar reder sig i och som inte passar en ökande minoritet av pojkar. De blir bättre än flickorna bara i idrott. Det är enda ämnet där ”vilda pojkar” kan göra sig gällande och där de kan disciplineras.

Mot den bakgrunden bör vi inse att en intensifierad kamp mot ”traditionella könsroller” blir ett slag i luften. Skolans själva grundkonstruktion måste ändras så att individen under uppväxten och för livet stimuleras till en växling mellan studier och arbete.

Inte ens detta räcker. Själva definitionerna som används i arbetet för jämställdhet måste ses över. Jag fick som vd i Studieförbundet Näringsliv och samhälle insyn i utredningen ”Kvinnans liv och arbete/Kvinnens liv og arbeid” som 1962 lanserade begreppet könsroller, och jag har sedan sett vad som hänt med det.

Begreppet var en välsignelse när det kom. Det slog en bräsch i den solida försvarsmuren mot jämställdhet: kvinnans natur. Allteftersom årtiondena gått har begreppet emellertid ”rest” som forskare säger. För många, och de är inflytelserika, har det i praktiken kommit att betyda ”kvinnan har ingen annan natur än mannen”.

Parallellt med det har själva begreppet jämställdhet ”rest”. En gång betydde det lika villkor och möjligheter. Så småningom har det mer och mer utvecklats till att betyda lika val och definieras i procent. Detta har skett utan tanke på det ursprungliga argumentet att kvinnor måste fram för att de har något särskilt att tillföra och utan hänsyn till att kvinnor och män i stor utsträckning är intresserade av olika saker.

Föreställningarna att kvinnan är lika mannen och att jämställdhet innebär likhet har utvecklats till en dogm. I likhet med andra dogmer har den lett till utpekande av kättare och förföljelse av dem. Skolans reformer måste börja med en kritisk granskning av allt som reformatörer hittills trott vara självklarheter.

Anfall mot genusforskningen / Assault on gender research

In my English nutshell.
A university professor of political science accuses gender research in Sweden of navel-gazing, thereby effectively deserting the cause of gender equality.

Bo Rothstein, professor i statskunskap vid Göteborgs Universitet, har i Expressen gått till angrepp mot genusforskningen i Sverige. Han menar att genusforskarna isolerar sig och gjort sig beroende av staten och att detta bidragit till att frågan om jämställdhet blivit ”politiskt närmast stendöd”.

För egen del tänker jag på andra skäl till att det blivit så. Bo Rothstein har emellertid i andra sammanhang visat sig vara en ombudsman för vetenskaplighet. Alltså läser jag uppmärksamt vad han skriver.

Rothstein pekar till att börja med på att det idag finns minst ett par hundra forskartjänster i genusvetenskap, dessutom forskarskolor och ”en särskild myndighet för att främja denna forskning benämnd Nationella sekretariatet för genusforskning”. Rothstein säger att denna forskning på de flesta håll isolerats från övriga ämnen, ”till skada för både genusforskningen och de övriga ämnenas vitalitet och kreativitet”. Dessutom har det bidragit till ”könssegregering”.

Det senare är odiskutabelt. Genusforskningen är mycket långt från jämställdhet definierad i procent. Alla som utgår från den definitionen och som är anhängare av kvotering borde besinna vad den skulle innebära för genusforskningen. Den skulle innebära att män under lång tid framöver måste kvoteras in och därmed gå förbi mer meriterade kvinnor.


Rothstein påtalar också bristen på ”teoretisk pluralism” orsakad av ”ett statligt fastställt paradigm” som går under beteckningen "könsmaktsordningen". Nu lyckades Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister att ta bort den ”ordningen” som ”utgångspunkt” för statens jämställdhetspolitik och ersätta den med något som ger individen mer ansvar. Det hindrar tyvärr inte att "könsmaktsordningen" kan leva vidare som en grundföreställning hos genusforskarna.

Detta kan i så fall, som Bo Rothstein skriver, leda till intellektuell stagnation. De ”specifika mekanismer som skapar och återskapar ojämställdheten” blir lämnade därhän. Dessutom hämmas den ”frihet som forskningen behöver för att kunna bidra med något nytt”.

Rothsteins påstående om brist på ”teoretisk pluralism” förvånar mig först. Sedan flera år har jag tagit del av genus@genus.se, den elektroniska anslagstavla som Nationella sekretariatet för genusforskning håller. Den innehåller kallelser till möten och kurser, utlysningar av tjänster och stipendier, inbjudan att delta i forskningsprojekt och efterlysningar av litteratur.

Strömmen av meddelanden på denna anslagstavla visar att det finns en mängd olika linjer i genusforskningen, till exempel poststrukturalism, maskulinitetsforskning och queerforskning, och att dessa håller sig med en stor mängd begrepp, till exempel intersektionalitet, performativitet och genus som diskursivt konstruerat.

Nu slår det mig emellertid att jag nyligen såg en efterlysning med ett tillägg som jag här citerar ur minnet: ”även icke-feministiska rapporter välkomna”. Det kan tyda på att icke-feministiska rapporter normalt inte är välkomna. Kan det alltså vara att den ”pluralism” jag observerat i stort sett håller sig inom det ”paradigm” som Bo Rothstein påtalar?

Vid närmare eftertanke inser jag att den risken finns. Alla moderna forskare är medvetna om att de vinner resultat och anseende för resultat om de specialiserar sig. Det är inte alls ovanligt att forskare blir så specialiserade att de varken ser eller tänker något utanför den tunnel de byggt upp i sitt medvetande. Detta har alltid gällt män. Kan det även gälla kvinnliga forskare?

Nu finns det hopp om att få genusforskarna prövade. Jag har sänt information om min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (Seveus 2010) till alla genusinstitutioner i Sverige och samtidigt erbjudit mig själv att gästföreläsa för studenterna i egenskap av vittne. Boken innehåller nämligen mina personliga iakttagelser om arbetet för jämställdhet, motståndet och framsteg men även avarter i arbetet. Boken är unik genom sitt långa tidsperspektiv, 77 år.

Det råkar vara så att jag alltid varit ytterligt nyfiken och spionerade medvetet på de vuxna redan från fem års ålder, alltså 1933. Då upptäckte jag snart att mitt hem var annorlunda än många kamraters.

Hemma var Mamma husets herre med ansvar för ekonomin. Pappas hela lön gick från rederiet direkt till henne. Hemma fångade mina uppspända öron upp nyckelordet fickpengar för det Pappa hämtade hos Mamma. Hos kamrater hörde jag kvinnor i stället tala om hushållspengar och hur mer sådana kunde lirkas fram.

Jag blev tidigt intresserad av jämställdhet. Det intresset har följt mig genom livet. Det gjorde till exempel att jag som nyvald ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959 valde jämställdhet som mitt profilkrav. Intresset har hållits levande medan barn och barnbarn, bland dem döttrar och dotterdöttrar, vuxit upp.

Min bok berättar om de iakttagelser jag gjort, tankarna som väcktes när jag gjorde dem och mina slutsatser i dag. Den är alltså ett vittnesmål och bör som sådant vara av intresse för genusforskare. De bör ju inte bara studera varandras rapporter.

Om genusforskare tackar ja till mitt erbjudande och tar del av boken och/eller vill lyssna på mig, har Bo Rothstein fel. Om de inte är intresserade, är det ett tecken på att han har rätt.

I så fall riktar jag mina förhoppningar mot genushistorikerna. De bör inte rygga tillbaka för iakttagelser som börjar på 1930-talet och slutar 2010. En av de tidigaste iakttagelserna var till exempel den att min mor var den enda kvinnan som vågade hänga sina tvättade sanitetsbindor fullt synliga på klädlinan.