"FP-kvinnor vill öka kvoteringen"
Så lyder Svenska Dagbladets rubrik idag över en artikel av Lova Olsson om en envis kamp, nämligen en kamp för att fler fäder skall utnyttja den möjlighet som föräldraförsäkringen ger att ta föräldraledigt. Det är Birgitta Ohlsson, ordförande i Liberala Kvinnor som berättar om sin kamp för detta.
Kampen är hård. Ännu är det ju en stor majoritet av av föräldraparen som väljer att låta modern vara föräldraledig. Birgitta Ohlsson berättar nu att hon ser kampen som ett maratonlopp. Hon påminner om att den första "öronmärkta pappamånaden" infördes 1995 tack vare Bengt Westerberg. Nu vill hon få Folkpartiet "att spotta upp sig i feministfrågorna" och återta "tätpositionen".
Det vill Birgitta Ohlsson göra genom att öka den obligatoriska "pappamånaden" till en tredjedel av föräldraledigheten. Därmed bestäms mammans tid till en tredjedel, och föräldrarna får bestämma fritt bara om den sista tredjedelen.
Jag har just skrivit färdigt manuskriptet till en bok om jämställdhet med arbetstiteln "Kvinnor och män iakttagna 1933-2009". Därmed är det fascinerande för mig att läsa om denna nya framstöt. Den är nämligen ännu ett exempel på att det även i ett liberalt parti kan finnas en konflikt mellan kravet på valfrihet för individerna och viljan att tvinga individerna att göra som politikerna finner vara det bästa för dem.
Det jag fäster mig vid i artikeln är emellertid främst Birgitta Ohlssons syn på politiken. "Politik är som ett maratonlopp, man måste vara mer uthållig än sina motståndare." Att hon "stått i talarstolen i den här frågan sedan 1997" leder henne till den fasta föresatsen att lyckas den här gången, alltså vid partiets nästa landsmöte.
Detta är något som jag borde ha lärt mig som ung! Var gång jag har mött motstånd, har jag i stället blivit ledsen och funnit en annan arena att driva någon annan intressant reform på. Min enda tröst är att denna brist på uthållighet givit mig olika synvinklar och därmed goda skäl att ompröva gamla ståndpunkter.
