När traffiking gällde svenska flickor

Internationella Kvinnodagen den 8 mars får många att tänka på traffiking. Jag får inbjudningar till filmvisningar och diskussioner, inte minst från Amnesty. De väcker ett minne från min barndom på 1930-talet.

På någon järnvägsstation läste jag ett plakat med en varning till unga flickor att följa med främlingar. Jag frågade sedan envist de vuxna vad det var fråga om. Vit slavhandel, sa de till slut. Det hände att ”stora flickor” lockades utomlands och gjordes till slavar. Sedan tvingades de göra något förfärligt och gick under.

Idag läser jag om sådana varningar i Moldavien men nu kallas verksamheten traffiking, och flickorna luras nu bl a till Sverige. Men är det samma sak? Minns jag rätt? Jag går till min Nordisk Familjebok. Den ger rik information som avslutas med en litteraturlista och som börjar så här:

”Vit slavhandel, enl internationell beteckning Handel med kvinnor och barn, den organiserade affärsverksamhet, som avser att genom falska förespeglingar om goda platser i utlandet locka unga kvinnor att emigrera för att sedan få dem sålda till otuktshus. Trafiken, som kan spåras långt tillbaka i tiden, bedrives numera efter fullt moderna handelsprinciper.”

Sedan citeras ur en kartläggning som gjorts av en expertkommitté i Nationernas Förbund. Flickorna förs ”på regelbundna, noggrant utstakade resrouter”, till främst Nordafrika, Indien och de sydamerikanska republikerna. ”Den största avsättningsorten är Buenos Aires.” I t ex Paris utgör vissa kaféer ”börslokaler”. Särskilda förmedlare ”förse bordellerna med nya offer”. Enligt expertkommittén är några av de fömedlade prostituerade, andra ”de fullkomligt oskyldiga, som måste lockas med list”.

Nordisk Familjebok berättar vidare att ett internationellt arbete varit igång ända sedan 1899 för att ”bekämpa detta onda”. En första överenskommelse ratificerades av Sverige 1904. Den gällde åtgärder mot handelns utövare och kontroll av unga kvinnors in- och utvandring. Denna överenskommelse utvidgades, t ex om åtgärder mot misstänkta platsförmedlingar, genom en konvention i Genève 1921 som ratificerades av Sverige 1924.

Detta internationella arbete ledde till att staterna bildande nationalkommittéer mot vit slavhandel. Den svenska stiftade ”till stöd för arbetet föreningen Vaksamhet” som ”kostnadsfritt meddelar unga kvinnor råd och upplysningar om platser och inackorderingar i utlandet. Föreningen har bistått mer än 25 000 unga kvinnor.” Det måste ha varit ett anslag från den föreningen som jag sett sitta kvar på en järnvägsstation.

När Sverige inte längre var fattigt nog för att flickor skulle kunna lockas till ”vit slavhandel”, försvann tydligen intresset här för hela saken. Det väcktes först när Sverige blivit så rikt att flickor började importeras hit för att prostitueras.

Men vad hände med Genève-konventionen 1921? Blev den upphävd? Eller har den bara blivit bortglömd? I förrgår riktade jag de två frågorna till Utrikesdepartementet.

Tänk om konventionen faktiskt gäller! Tänk om det stått klart vilka åtgärder staterna är skyldiga att vidta! Tänk om vi är skyldiga att hjälpa Moldavien bilda en nationalkommitté och förening Vaksamhet för att hjälpa flickor att inte luras!

Vi har ju redan hunnit en bit på väg när det gäller att bekämpa efterfrågan på prostitution.