Kvinnligt, manligt, komiskt och ironiskt

Mitt manuskript med arbetstiteln
"Kvinnor och män iakttagna 1933-2008"
är fullständigt men jag arbetar med att slipa och vässa det. Då upptäcker jag något komiskt.

I ett avsnitt berättar jag om en upptäckt jag gjorde på SFI. Flyktingkvinnor tyckte inte om att svara Ja eller Nej på en fråga, t ex ett erbjudande om fadderkontakt. Texten fortsätter sedan så här:

"Detta gjorde mig medveten om att många kvinnor tvekar när de ställs inför en fråga som kan besvaras med Ja eller Nej. Mycket ofta tror en kvinna att hon besvarat en fråga när hon redogjort för skälen till sitt svar. Den som frågat förutsätts tankeläsa om de skälen skall ge ett Ja eller ett Nej.

I och med att jag lagt märke till detta har jag mera nyfiket lyssnat på kvinnors konversation. Då har jag märkt att två kvinnor som talar med varandra ofta undviker att ens ställa en rak fråga som kan besvaras med Ja eller Nej. En av kvinnorna kan i stället ge sina skäl att ställa en fråga men utan att ställa den. Den andra tankeläser frågan och börjar ge sina skäl för ett svar men säger inte svaret rakt ut. Båda pejlar den andra tills de når samförstånd, och jag som lyssnar på tankeläsandet har ofta varken begripit frågan eller svaret."

När jag nu går igenom hela manuskriptet, ser jag att jag själv har handlat på samma sätt! Texten innehåller i flera fall fakta och argument som ger mycket goda skäl för en ståndpunkt – en ståndpunkt som jag emellertid inte skrivit ut! Jag har alltså, så som många kvinnor gör, omedvetet förutsatt att den som tar del av framställningen är tankeläsare.

Nu lusläser jag manuskriptet, spanar efter mina egna ståndpunkter och ser till att de uttrycks klart. Det borde inte vara svårt eftersom jag skrivit artiklar. Att skriva en artikel är att uttrycka en ståndpunkt och ge goda skäl för den.

En kvinnofälla? Det finns flera!
är titeln på en artikel jag skrivit. Den har just införts i Liberal Debatt nr 6 2008. Här kommer ett litet smakprov:

"På 1950-talet började jag engagera mig i den liberala debatten om 'kvinnofrågorna' och samtidigt följa arbetet på att reformera skolan. Jag blev då mycket undrande över en föreställning som debattörerna verkade finna alldeles självklar. Jag trodde därför länge att de hade en god grund för den. Det dröjde några årtionden innan jag insåg att just föreställningar som anses vara självklara kan sakna grund helt i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Föreställningen jag blev misstänksam mot var att alla skulle ägna hela sin uppväxt och en god bit av ungdomen åt sammanhängande studier och att dessa skulle följas av oavbrutet förvärvsarbete till pensionen. Denna modell för livsloppet hade tidigare kunnat tillämpas bara av den privilegierade mannen, dvs av en liten minoritet. Nu skulle modellen tillämpas av alla, både män och kvinnor.

Jag fann detta obegripligt men insåg sedan något som verkligen är vemodigt, den framskjutne mannen uppfattas ofta som normgivande för kvinnan. Det enda jag funnit vara bevisbart i definitionen av 'könsmaktordningen' är just att mannen uppfattas vara norm. Föreställningen att alla skall studera i många år och sedan förvärvsarbeta oavbrutet blev alltså ett bärande element i reformarbetet. Då förträngdes viktiga invändningar som det fanns grund för att anföra redan då och som sorgligt nog bekräftats av utvecklingen."

Liberal Debatt Nr 6 2008 innehåller många intressanta artiklar. Den som vill gå en genväg till min kan mejla till mig, så sänder jag manuskriptet som en Word-bilaga.

I de slutliga arbetet med manuskriptet har jag alltså upptäckt något komiskt. Jag har också upptäckt något ironiskt. Min älskade Evelyn är i motsats till mig medveten om vår höga ålder. Det har tagit två år för mig att skriva manuskriptet. Nu vill hon vara säker på att det blir färdigt innan vi dör!

Därmed gör hon vad hon kan för att farta på mig. Då befriar hon mig också från uppgifter i hushållet som jag annars skulle utföra. I slutfasen av arbetet på denna bok om jämställdhet känner jag mig uppassad som en pascha. Det bör bli en bra bok!